När du, min vän, står på denna jord
Och ser upp mot det fasta valvet där
Som rymmer allting, vad är det du ser?
En stor svart filt utspänd över skyn
Med många ljus som något mysterium där?
Eller ser du avstånden så stora
Som tänjs till bristningsgränsens rand
Och får dig att känna hur liten du är?
I den stilla tystnad i det vida sky
Verkar de avlägsna planeterna nästan nåbara
Jämfört med de stora avstånd till stjärnorna.
Den slanka månskäran är ännu närmare dig,
Och ändå tog det människan tre hela dagar
Att nå den lilla klotet så nära till hands.
Men vad du ser när du blickar upp mot höjder
Som du inte börjar kunna begripa
Är bara en remsa av den enorma rymd
Bortom denna människoras kännedom.
Så, min vän, jag hoppas att du ska känna
Den storhet, vidhet, tomhet i rymden
Som vår Skapare gjorde för oss så att vi
Kan känna Hans storhet och Hans ömma kärlek
Och ödmjukt böja våra huvuden och tillbe Honom.
–av Daniel Kaufman
