Det har sagts att på 1500‑talet levde anabaptisterna i genomsnitt endast 27 dagar efter dopet. De förföljdes och dödades. De insåg en sak—att tjäna Kristus med största sannolikhet skulle kosta dem allt. De förkastade bekvämligheterna i ett lättsamt liv; de gav upp allt. Det kan också ha varit en liknande situation när Jesus vistades på jorden, eller strax efter att Han blev dödad.
…och han vände sig om och sade till dem: Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, ja, och sitt eget liv också, kan han inte vara min lärjunge. Och den som inte bär sitt kors och följer mig, kan inte vara min lärjunge. Ty vilken av er som vill bygga ett torn sätter sig inte först ner och räknar kostnaden, om han har tillräckligt för att kunna slutföra det? Annars kanske han efter att ha lagt grunden inte kan slutföra det, och alla som ser på börjar håna honom och säga: Denna man började bygga men kunde inte fullfölja. Eller vilken kung som skall dra i krig mot en annan kung sitter sig inte först ner och råder om han kan möta honom med tio tusen mot tjugo tusen? Eller skickar han inte i förväg en ambassadör och ber om villkor för fred, medan den andra ännu är långt borta? Sålikt, den som inte lämnar allt som han har, kan inte vara min lärjunge –Lukas 14:25–33.
Jesus bad tydligt sina lärjungar att räkna kostnaden. Och de måste ha räknat kostnaden, för de gav troget allt, inklusive sina liv, för Kristi rike. De insåg att de kunde ha de goda ting i detta livet; men de insåg också att det skulle kosta dem de goda tingen i det nästa.
Ja, och alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus skall lida förföljelse –2 Timoteus 3:12. Om vi ser på de löften som Jesus gav oss i sitt ord om förföljelse, och sedan jämför dem med Jesu efterföljares liv idag, kan vi bli förvirrade. Och det med rätta.
Den som säger att han förblir i honom borde också själv vandra så som han vandrade –1 Johannes 2:6. Jesus säger att vi ska vandra som Han vandrade, Han säger också att vi måste följa Honom.
Hur vandrade Han? Vi vet att Jesus inte hade någon plats att lägga sitt huvud—det var så Han ville ha det. Vi vet att Jesus kunde ha valt att leva där och hur Han ville. Han var, i själva verket, Herre över hela världen, ändå blev Han föraktad och avvisad av världen och dess system. När Han talade ville folk gripa Honom; de ville döda Honom. Han var inte populär; Han hade få vänner. I verkligheten passade Han inte in, och Han var inte långlivad. Tre år efter att Hans tjänst började blev Han dödad. …Han blev räknad bland överträdelserna –Markus 15:28.
Vad säger vi om Hans efterföljare idag? Vandrar de som Han vandrade? Och om inte, varför inte?
Vi läser om Israels barn som gick genom öknen. De kämpade och intog städerna på sin väg och dödade alla däri. Vi läser många berättelser om hur Gud befallde Israels barn att slå alla fiender, även kvinnor och barn. Följande är ett sådant vittnesbörd bland många.
Så HERREN, vår Gud, gav även Og, Bashans kung, i våra händer med allt hans folk, och vi slog honom tills ingen blev kvar. Vi intog då alla hans städer; det fanns ingen stad som vi ej tog från dem: sextio städer, hela Argobs land, Ogs kungarike i Bashan. Alla dessa städer var befästa med höga murar, portar och bommar; förutom obefästa städer i stort antal. Och vi utplånade dem fullständigt, liksom vi gjorde med Sihon, Hesbons kung, genom att utplåna män, kvinnor och barn i var och en av städerna –5 Mosebok 3:3–6.
Vi läser sådana berättelser i Skriften, och det kan få oss att rysa. Det är nästan som om livet självt inte var viktigt. Även i Nya testamentet verkar döden inte vara någon så stor sak. Människor levde och människor dog.
Den första veckan efter att vi flyttat till Haiti körde jag genom staden. Plötsligt såg jag en man ligga på gatan rakt framför mig. Blod flöt ner på vägen och samlades i en sänka—han var död. Jag blev chockad. Men det som chockade mig mest var att ingen verkade lägga märke till det. Hundratals människor gick upptagna förbi honom, utan att ens titta på mannen—ingen brydde sig.
Under de följande sex åren såg vi många döda eller döende människor—det blev en normal syn.
Om det var så på bibeltiden, och det fortfarande är så i många länder i världen, kanske det är vi som är onormala? Kanske värderar vi livet högre än Gud gör. Kanske tillhör vi dem som Jesus talade om när Han sade—Den som älskar sitt liv förlorar det; och den som hatar sitt liv i denna världen bevarar det till evigt liv –Johannes 12:25.
I svett av ditt ansikte skall du äta ditt bröd, intill dess du vänder tillbaka till jorden; ty av den togs du, för stoft är du, och till stoft skall du återvända –1 Mosebok 3:19. Vi skapades av stoft, och efter några få år återvänder vi till samma stoft.
Ni vet ju inte vad som skall ske i morgon. Vad är ert liv? Det är ju en ånga som i någon tid syns, men sedan försvinner –Jakobsbrevet 4:14. Bibeln kallar också vårt liv för en ånga.
Vi vet alla vad som kommer därefter—domen och sedan evigheten. Så varför bryr vi oss så mycket om detta liv? Kanske är det ett amerikanskt problem eller ett västerländskt problem.
Det är uppenbart att amerikaner ses som ”mer värdefulla” än de flesta andra nationaliteter. Om du är amerikan i ett utvecklingsland hyllas du som en kung. Om något händer en amerikan blir det snabbt förstasidesnyheter. Jag stod en gång över kropparna av två mördade män. En av deras nära vänner stod vid sidan, så jag frågade honom hur han mådde. Han ryckte på axlarna och sa: ”Så är livet”.
Så varför betyder livet så mycket för oss amerikaner? Svaret är enkelt. Vi kan få nästan vad vi vill; pengar är lätta att få, och vi kan leva som vi vill. Vi kan leva i nöje varje dag. Vi går till affären och köper vad vi vill, när vi vill—vi får som vi vill. Så är det bara; för de flesta av oss är det allt vi någonsin känt—överflödets liv. Hur påverkar detta oss?
Denna sorts liv gör det särskilt svårt att ”ge allt” för Kristus. Det gör det svårt att lyda Jesus’ befallning att …Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen –Markus 16:15. Det gör det svårt att säga med aposteln Paulus, Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst –Filipperbrevet 1:21. I verkligheten gör det det svårt att vara en kristen.
När Jesus sade… Den som vill bevara sitt liv skall förlora det; men den som förlorar sitt liv för min skull skall finna det –Matteus 16:25, vad menade Han då? Kunde det bokstavligen betyda just vad det säger: att när du blir förälskad i ditt eget liv kan du inte effektivt följa Kristus, så att du i slutändan faktiskt förlorar ditt liv?
Kan du gå till de förlorade och ge upp livets bekvämligheter om det är dessa bekvämligheter du älskar och lever för? Det är inte sannolikt. Det vi har är ”amerikaniserade” kristna som bara går ut som missionärer om de kan ta med sina bekvämligheter. Det skapar rika, bekväma missionärer som, trots sina bästa ansträngningar, inte kan vinna de förlorade, utan snarare gör dem avundsjuka. Kan vi gå in i städerna och predika evangeliet för de förlorade som så många före oss har gjort? Kan vi ta oss tid att undervisa och göra lärjungar av de tiotusentals som söker? Om vi älskar våra liv kommer vi troligen inte att göra det, eftersom det finns för mycket att förlora och det vore ett slöseri på goda gåvor och möjligheter. Gud hjälp oss.
När vi lever för att tillfredsställa köttet och vi har våra liv utstakade, är det svårt för Gud att använda oss. Vi blir uppblåsta. Vi tenderar att tro att Gud har välsignat oss på grund av alla våra ägodelar och vår ställning i livet; men är inte detta välgångsevangeliet? Vad om det ändrades? Skulle vi fortfarande anse oss vara välsignade? Är det Gud eller våra egna gärningar som får oss att vara glada? Vad om vi fann oss i Johannes Döparens skor? Eller aposteln Paulus’? Om vi satt i fängelse för att vi inte gjort något fel, skulle vår glädje bestå? Den bör göra det om den Helige Ande lever och verkar i våra hjärtan. Bibeln säger att vi kan lida med glädje!
För många år sedan var en arbetskamrat till mig en glad kille. Han hade ett fint liv. Det fanns ett problem—han trodde inte att det fanns en Gud. Vi pratade dag ut och dag in. Han berättade ständigt för mig hur lycklig han var och att man inte behövde vara kristen för att vara lycklig. Han talade om sitt fina liv, allt han ägde, sitt goda jobb, sin fina familj. Intressant nog verkade han verkligen lycklig.
Jag sade till honom att sann lycka inte kom från det vi ägde eller den position vi befann oss i, men han höll bara inte med. Han hävdade också att han levde bättre än de flesta kristna han kände. Han sade också att han inte blev arg som de flesta kristna och kunde kontrollera sig. Jag försökte övertyga honom om att han var förledd. Ibland trodde jag att jag nådde fram till honom, men senare verkade det som om jag var långt från att nå honom. En dag erkände han allvarligt att jag verkade annorlunda än de flesta kristna han kändes vid tidigare, men det räckte ändå inte.
Jag lämnade det jobbet och förlorade kontakten med honom. Nyligen träffade jag en annan av mina forna arbetskamrater. Jag tänkte snabbt på min vän och frågade hur det var med honom. Han såg på mig märkligt och chockerade mig in i märgen när han sade: ”Han begick självmord”.
Djävulen vill att vi ska älska vårt liv—det är så enkelt. När vi älskar vårt liv fokuserar vi på det, vi värnar om det. Det sista vi vill är att förlora vårt liv, även om det är för något evigt.
När jag var i marinkåren påminde de oss ständigt om att våra liv inte var nummer ett; vårt land var det. Det finns många unga män som sätter sitt land först. Många har gått och gett allt; många har dött.
I andra världskriget försökte japanerna ibland smyga sig fram till ett skyttegravshål där soldater satt och kasta in en granat. Ofta slutade det inte som japanerna ville, eftersom någon hoppade på granaten och absorberade explosionen. Tusentals gav sina liv för att rädda sina vänner och försvara sitt land. Men var säkra: om deras prioriteringar inte varit i ordning (landet först före dem själva), skulle de inte ha gjort så.
Om någon idag i Amerika skulle riskera sitt liv för evangeliets skull skulle han bli kallad dum, vårdslös och omogen. Men vad säger vi om så många före oss—de som gav sina liv medan de stod för samma saker som vi säger att vi tror idag? Och vad sägs om de tusentals idag som sätter sina liv på spel i andra länder—är de dumma? Låt oss titta på ett mycket tydligt exempel i Apostlagärningarna.
Medan vi stannade där många dagar kom en profet ned från Judeen, som hette Agabus. När han kom till oss tog han Paulus’ bälte, band sina egna händer och fötter och sade: Så säger den Helige Ande, så skall judarna i Jerusalem binda mannen som äger detta bälte och överlämna honom i hedningarnas händer. När vi hörde detta bad både vi och folket på den platsen honom att inte gå upp till Jerusalem. Då svarade Paulus: Varför gråter ni och gör mitt hjärta sörjande? Jag är beredd, inte bara att bli bunden, utan också att dö i Jerusalem för Herrens Jesus’ namn. –Apg 21:10–13.
Vad skulle vi tycka om Paulus’ handlingar idag? Paulus gick till Jerusalem och blev snart tagen, slagen och satt i fängelse. Det var början på slutet för vår käre broder. Han flyttades från fängelse till fängelse och slutligen hamnade han i Rom där han halshöggs. Vad tror du att de som försökte övertala honom att inte gå till Jerusalem tänkte? Tror du att de kallade honom en dåre? Skakade de på huvudet och sade: ”Jag sa åt honom att inte gå!”?
Det kan vi inte veta med säkerhet. Men jag är säker på att Paulus helt enkelt satte Kristi rike först; hans liv betydde ingenting. Han lydde Gud, och Gud hade sagt åt honom att gå.
När vi älskar våra liv är det mycket svårt att vara en effektiv lärjunge till Herren Jesus. Vi slutar med att förkasta Guds kallelse och blir sedan fastna i att försöka leva det kristna livet ensamma, utan Gud—ingen andlig hjälp ovanifrån, vilket gör att vi långt ifrån når målet.
Det är ironiskt att först när vi förkastar allt, inklusive våra liv, finner vi sann frid och livets syfte. Och när vi älskar våra liv är det då vi kommer att förlora dem.
Stig upp, Guds helgon!
Lämna de mindre tingen.
Giv hjärta, själ, sinne och kraft
Att tjäna konungars Konung.Stig upp, Guds helgon!
Riket dröjer länge.
Förr till Kristuslik kärleks dag
Och slut på nattens oförrätt.Höj korsets tecken högt!
Trampa där Hans fötter trätt.
Ledd av Människosonen framåt,
Stig upp, Guds helgon!
Låt oss resa oss, som Guds folk, och börja göra oss av med de mindre tingen, med blicken fäst på det som är ovan, inte på jordiska ting. Ja, vi kommer att sticka ut; vi kommer att kallas dåren och många andra saker. Men vi kommer återigen att fånga Guds uppmärksamhet och väckelsens eld skall återigen brinna!
