“Oj, vad det är varmt!” utropade mamma. “Ett gott, rejält regn är precis vad vi behöver för att svalka av lite.”
Det var lördag, i slutet av juni, och vädret hade varit ovanligt varmt och kvavt den dagen. Ellies mamma hade städat huset och förberett lite mat för de gäster som var inbjudna att komma på lunch på söndagen efter kyrkan.
När eftermiddagen övergick i tidig kväll kändes det som om det blev ännu varmare, och inte en vindpust fanns att känna. Ellies pappa vilade i en hängmatta ute på gräsmattan medan resten av familjen försökte hitta den mest bekväma platsen för att få lindring från värmen.
När kvällen närmade sig gjorde molnen detsamma. De kom plötsligt, tillsammans med vindbyar som började virvla upp dammet. Blixtar började flämta över himlen och åskan mullrade i fjärran.
“Skynda er, barn!” ropade mamma. “Plocka undan era leksaker; det är på väg att storma!”
Ellie såg sig omkring i förskräckelse. Det blev mörkt väldigt snabbt och himlen såg konstig—nästan arg—ut. Hon samlade snabbt ihop sina leksaker och skyndade in i huset. Pappa sov inte längre i hängmattan. Vinden hade nästan vält den och honom med den! Han skyndade också in i huset; vinden fick dörren att slå igen med ett våldsamt dån bakom honom. Familjen samlades på verandan för att se på den annalkande stormen. Det fanns fönster mot väster och söder, så de hade en god utkikspunkt för att bevittna det kommande regnet. Vinden blåste med en kraft som Ellie aldrig upplevt under sina sju år. Hon noterade oro och ängslan i sina föräldrars ansikten medan de tittade och väntade.
Sedan började det regna. Stora regnstrimmor slog mot fönstren och Ellie undrade om det var möjligt att det regnade så hårt att glaset kunde gå sönder.
“Vad var det där?” utropade mamma när plötsligt en plåtbit susade förbi verandafönstren och försvann bortom trädgården.
“Jag tror det är en del av garagetaket,” sade pappa i misstro medan han försiktigt kikade genom fönstren.
När mamma hörde detta beordrade hon barnen att stå vid källardörren. Om det blev värre skulle de gå ner dit! Ellie kände sig så rädd. Vad skulle hända med dem? Skulle deras hus blåsa bort? Skulle någon av dem skadas?
Lika plötsligt som stormen började, ebbade den ut. Vinden avtog, regnet mattades, och mycket snart sken solen igen. Familjen vågade sig försiktigt ut för att se vad som hade hänt under stormen.
“Titta!” sade pappa. “Garagetaket är borta och det södra väggen också!”
“Varför ser Geralds hus så konstigt ut?” pekade mamma mot grannarna bredvid. “Titta! Taket är helt borta från deras hus!” Visserligen hade taket rivits bort och gaveländarna stod istället där, stoiskt, utan att bära något.
Sirenernas klagande ljud hördes i fjärran och när de såg sig omkring i området kunde de se rök strax bortom några träd.
“Det måste vara Melvins lada som brinner!” utropade pappa. “Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa.” Han sprang till sin lastbil och skyndade snart ut på uppfarten.
Vinden hade varit så stark att några elstolpar blåsts omkull och fått elen att brytas, så det fanns inga lampor eller fläktar. Efter att stormen dragit förbi återkom fukten och hettan vilket gjorde natten varm och kvav. Ändå arbetade de vuxna i området långt in på natten och hjälpte varandra att städa upp vad de kunde av stormskadorna.
Särskilt iögonfallande var vår granne Melvin. Hans lada hade kollapsat över dussintals nötkreatur och sedan hade en eld brutit ut. Grannens män försökte förtvivlat rädda vad de kunde av nötkreaturen, men till slut kunde många av tjurarna inte räddas.
Söndagen kom, men ingen gick till kyrkan. Morgonen tillbringades hos Melvin med att forsla bort döda djur, rensa bort bränt hö och helt enkelt finnas där för varandra. Det var hårt, dyster arbete. Ellie minns tydligt hur fruktansvärd lukten var. Och hon klarade knappt av att se på när de lastade upp de döda tjurarna. När lunchdags kom anlände deras gäster, men ingen var särskilt hungrig. Ellies lillebror snyftade: “Allt jag kan tänka på är de stackars tjurarna!”
Ellie var förvånad över hur kraftfull en storm kunde vara. Och hur skrämmande! Skulle de uppleva en ny tornado? Skulle fler byggnader kollapsa, och kanske en annan lada eller ett annat hus eldhärjas? Ett frö av rädsla började växa i Ellies hjärta. Under hela den sommaren och i många somrar efteråt, varje gång åskan hördes eller hon hörde orden “tornadovarning”, slog hennes hjärta snabbare och en knut satte sig i magen. Hur hon fruktade varje storm! Hon önskade att de alla bara skulle gå förbi deras hem. Varför tillät Gud stormar, egentligen?
“Du måste lita på Gud, Ellie,” brukade hennes mamma säga. “Han är den som skapade vädret, och Han har kontroll över allt som händer. Han kanske inte alltid håller oss från att möta skrämmande tider, men Han finns alltid där för att ta hand om oss.”
När hon blev äldre lärde sig Ellie att ta detta råd till hjärtat. Hennes rädsla för stormar avtog, och i dess ställe utvecklade hon en fascination för hur stormar bildas och utvecklas. Att veta att Gud är vindens Herre är fortfarande en tröst och en försäkran för henne. Framför allt, när hon har lärt sig att förtrösta på Gud i varje område av sitt liv, har hon funnit att Han alltid är trofast. Att lära sig ersätta rädsla med förtröstan ger alltid frid i hjärtat.
