Jesus, vid sin himmelsfärd tillbaka till sitt himmelska hem, gav en sista föreskrift till sina lärjungar, både till dem som fysiskt var närvarande när han försvann in i molnen, och till de otaliga troende som skulle komma att känna honom genom tiderna. Berättelsen om hans liv och hans evangelium skulle predikas för hela världen av dem som kallade honom Herre. Denna globala spridning av Ordet skulle, i Johns senare vision, utropas som ett av villkoren för Jesu segerrika återkomst i tidens slut. Själv skulle Johannes ses som en förebud för dessa yttersta tider, baserat på Jesu ord som nedtecknats av Johannes … Om jag vill att han [Johannes] skall vara kvar till jag kommer, vad angår det dig? Du, följ du mig. Joh 21:22.
De tidiga kristna kände, vilket är begripligt, att Kristi återkomst var nära förestående, till och med redan under det första århundradet. Kristendomens snabba expansion, den fullständiga moraliska fördärvelsen i den romerska kulturen och den ökande intensiteten i förföljelsen mot dem verkade peka på en snabb och triumferande återkomst av deras Herre.
Nu, tvåtusen år sedan Kristus gav det löftet, verkar hans snara återkomst lika nära som den gjorde för de troende i det första århundradet. Spekulationer om tidpunkten för hans återkomst, sättet för den och bidragande faktorer är alltid aktuella och kontroversiella ämnen. I ljuset av detta fortsatta innerliga förväntande av tidens slut, vad har vi att lära om våra tolkningar av profetia från dem som försökt tyda de profetiska delarna av Skriften i tidigare tider?
Jesu första ankomst omgavs och inneslöts kanske av den mest igenkännbara missuppfattningen av profetia i Bibeln. Runt fyra hundra års relativ tystnad från Gud föregick hans inträde i världen i en fysisk, mänsklig kropp. Hans födelse skulle förbli obemärkt i ett samhälle som inte bara desperat behövde, utan också väntade, en Frälsare. Daniel, som skrev de ord Gud gav honom, hade talat om en kommande Messias och hade till och med angivit en tid när han skulle uppträda. Nu kokade judarna under romerskt styre och hängde sina hopp vid vad de trodde skulle bli en plötslig och triumferande utrotning av de romerska trupperna och inflytandet från deras länder. För oss är det bländande uppenbart att deras tolkning av profetian inte bara var felaktig, utan för många skulle leda dem vilse så att de inte ens kände igen eller erkände den sanna Frälsaren som sändes till dem.
Men vad var det som orsakade denna feltolkning? För oss verkar det fullständigt rimligt att Jesus skulle fokusera på de fattiga och utblottade snarare än att motstå en ockupationsarmé. Judiska historieskrivare ger ett fascinerande, men knappast förvånande, svar på majoritetens oförmåga att känna igen Kristus för vem han var.
Det religiösa klimatet i Israels första århundrade präglades av korruption, mutor, maktbegär och alla osmakliga aspekter av en helt politiskt motiverad överklass.
Prästerna, som en gång utvalts av Gud att vara hans tjänare i att helga hans barn, hade sjunkit till att köpa sina tjänsteämbeten, mest anmärkningsvärt i översteprästernas ämbete, där Gud hade stadgat att en överstepräst skulle tjäna folket under hela sitt liv. På Jesu tid delades emellertid ansvaret för att leda Israels barn ut, och rollen skiftade ofta handhavare på ettåriga villkor. Att bli överstepräst var en fråga om börd. De flesta överstepräster kom från flera stora, inflytelserika och rika familjer, eftersom man ofta måste köpa sig in i möjligheten till detta ämbete.
Det var inte endast översteprästämbetet som var korrupt; de flesta nivåer av framträdande andligt ledarskap fylldes av de rika eliterna som hade kontakter och rikedom för att placeras i viktiga roller bland judarna.
Denna osmakliga bakgrund ger ännu större klarhet åt Jesu känslor gentemot sin tids religiösa ledare. Dessa bedragare innehade inte sina prästadömen för att tjäna hans Fader; de höll dem för egen vinning, förvandlade templet till en handelsplats och höll folket i fångenskap genom sina tvister om lagens detaljer.
Inte förvånande sökte dessa ledare en Messias som skulle passa deras mål, deras ideal och deras moral, snarare än en som skulle tillrättavisa och aga dem för deras hyckleri, girighet och själviska ambition. Deras syn på profetian hade blivit så förvriden och korrupt genom deras livsstil att inte ens miraklet av en uppståndelse kunde vackla dem att se Kristi kraft som härrörande från Gud. Denna misstolkade förväntan om en segrande befälhavare, ridande en krigshäst över dessa eliters politiska fiender, smickrades även till den vanlige juden. Sekler av kamp för endast friheten att dyrka, som i fallet med makkabéerna och grekerna, hade djupt präglat en känsla av nationalism i det judiska folkets kollektiva sinne. De som köpte in sig mest i detta var de som fick mest av detta system av exklusiv tillgång till Gud och hans löften. För dem som förtrycktes av de stränga och ofta människoskapade lagarna i det judiska samhället var en Gud av frid och kärlek som skulle dra världens behövande till sig mer välkommen än en Frälsare som helt enkelt skulle installera ännu en jordisk regering för att styra de fattiga, förtrycka änkor och belöna de onda.
Detta var inte sista gången ett förtryckt folk skulle bli bedraget, ty under romerskt styre skulle man bevittna ännu ett stort misstag i det Guds folk gemensamma tolkningar. Den här gången skulle Jesu lära och hans lärjungars ord misstolkas för att passa det skiftande politiska och religiösa landskapet i fjärde århundradets Rom. Året var 306, och Diocletianus, en av de mest brutala förföljarna av kristna i det romerska riket, hade abdikerat från sin position som kejsare. I hans kölvatten lämnade han tre pretendenter till tronen. En av dem som stred om maktens säte var en ung general, erfaren i politik och makthungrig. Hans namn var Konstantin, son till en framstående romersk officer och en obetydlig grekisk kristen, Helena.
Från sin ungdom följde Konstantin i sin fars fotspår, kämpade genom riket och steg till graden general. Nu, på fälttåg i Britannien, vände han blicken mot den slutgiltiga prissumman för en romersk politiker, titeln som kejsare och tronen.
Konstantins linje till tronen gick genom hans far. Diocletianus hade under sin regeringstid utsett ytterligare kejsare för att bistå i styrandet av riket. Konstantins far var en av dessa, och trots att han bara blivit utnämnd till positionen, väntades det att hans status som kejsare skulle gå i arv till hans son. Frågorna var dock inte så enkla som en blott överlåtelse av titlar.
Konstantins uppstigning var blodig, men hans grepp om makten stadgades, tills han blev den enda kvarvarande utmanaren till tronen. Scenen var satt. Han hävde snabbt Diocletianus hårda dekret, legaliserade kristendomen och avlägsnade den förföljelse som hade jämnat kyrkor med marken, splittrat familjer och jagat biskopar och andra kyrkoledare. Nästan över en natt skänktes dessa förföljda troende en tidigare okänd fred.
De förändringar som Konstantin genomförde slutade dock inte med att endast legalisera kristendomen. Hans sympatier gick djupare, och han tog ytterligare steg för att legitimera den inte bara som en accepterad religion, utan som statsreligion.
För kristna ivriga efter Kristi återkomst verkade detta nästan otroligt. På några få år hade regeringen gått från att korsfästa, halshugga och tortera dem till att hålla upp dem som exempel för resten av riket. Gynnsamheten tycktes påverka klarheten i hur de såg den uppenbara försoningen mellan världen och kyrkan. De skulle inte bara acceptera en position av makt i riket, utan de skulle också acceptera Konstantin som kyrkans välgörare och beskyddare. I deras sinne hade Herrens dag kommit, och Konstantin var järnspiran med vilken Gud skulle härska.
Och han härskade. Kyrkans kurs svängdes snart av detta nya och yttre inflytande. Konstantin deltog i biskopssammanträden, trots att han vid tidpunkten varken var döpt eller ens sökte dop. Kyrkans nya ställning som ett statligt verktyg medförde schismer, inre stridigheter och tvister vid varje svängning. Det fanns en kvarleva, men större delen av kyrkan föll under inflytande av en man som drevs av hunger efter makt, rikedom och inflytande.
Konstantin blev döpt innan sin död, vilket gav honom ännu större trovärdighet i ögonen på en avvikande kyrka. Nu skild från sin ursprungliga identitet som får i denna värld, skulle de kommande århundradena se “kristna” bli rovgiriga vargar, förstöra, döda och förvränga.
I ett fall som mera nyligen berör oss som anabaptister ger berättelsen om de beryktade Münsteriterna ytterligare ett exempel på farorna med att misstolka profetian, särskilt profetian om Kristi andra återkomst.
En av de stora nackdelarna med en hårt förföljd grupp är en tendens att sakna stabilitet, vilket visas av de skiftande läror som utvecklades bland anabaptistiska grupper under rörelsens första femtio år. Förföljelse berövade en församling dess ledare, vilka ofta var de mest utsatta av myndigheterna. En saknad äldste betydde mindre undervisning, vilket i sin tur ledde till svårigheter med vägledning och korrigerande lära. Även de mest uppriktiga och sammanbundna grupper kunde falla i misstag som utvecklats på grund av avsaknad av ledarskap som skulle föra biblisk klarhet och balansera broderskapet.
Situationen i Nederländerna var av en tämligen explosiv art i slutet av 1520‑talet och närmade sig 1530‑talet. Genom hela landet förblev den katolska kyrkan den dominerande religionen, klamrande sig fast vid sin makt genom hänsynslösa uppvisningar av fysisk styrka, mest riktade mot de protestantiska minoritetsförsamlingarna. Detta fokus på att kväsa protestantiskt inflytande var stundtals framgångsrikt i detta fall, där de flesta av deras grupper upplöstes och återintegrerades i den katolska kyrkan eller andra grupper.
En av de grupper som hamnade i denna mindre diasporas mottagande var den spirande nederländska anabaptistkyrkan. För de protestanter som fortfarande vägrade gå med i katolikerna blev anabaptisterna ofta deras kyrkoval och deras antal ökade snabbt. Detta fick en djupgående effekt på den lokala formen av anabaptism, som utan tvekan var ivrig men ganska benägen till kaos och omvälvning.
År 1534 nådde spänningarna av denna tillströmning av nya troende en brytpunkt, och den nederländska anabaptistkyrkan delade sig i två huvudsakliga fraktioner. Den första, ledd av bröderna Philips, Dirk och Obbe, höll sig till Nya testamentets lära om åtskillnad mellan kyrka och stat, liksom icke-våldsamhet. Detta skulle bli Menno Simmons kyrka, och roten till dagens mennonitiska kyrkor.
Den andra fraktionen höll fast vid mer radikala uppfattningar, ledd av Jan Matthysz och Jan av Leiden. Dessa två män blev alltmer fanatiska i sina uppfattningar om Kristi återkomst och trodde att de skulle vara centrala personer, instrumentella i ett rike som Gud skulle upprätta på jorden.
Samtidigt kokade social oro, och bröt ut i staden Münster, belägen i nordvästra Tyskland, där vanligt folk reste sig, störtade stadens styre och fördrev sin katolska biskop. De två Janarna var snabba att agera, kontaktade stadens nya ledare och vann så småningom över dem till sina åsikter.
Janarna flyttade till Münster i början av 1534 och började sända ut profeter och budbärare som kallade alla “anabaptister” att samlas i denna “Nya Jerusalem”. Områdets oro gjorde deras budskap ännu mer tilltalande, och tusentals strömmade in i staden, fast beslutna att bli en del av denna apokalyptiska Kristi återkomst.
Det förelåg faktiskt en apokalyptisk återkomst vid horisonten, men inte Kristi återkomst. Denna kom i form av den avsatte katolske biskopen, som snabbt belägrade staden. Hans armé stannade där i arton månader.
Inne i staden lämnade Jan Matthysz, som påstod sig ha fått en syn om stadens räddning, murarna för att tåga ut och förkunna en snabb överlämning av fienden i hans händer. Hans syn svek honom dock, eftersom han snabbt överlämnades i fiendens händer, halshöggs och hans huvud sattes på en påle framför Münsters portar.
Inne bakom murarna tog Jan av Leiden ledningen, utan att bry sig om hungern, döden och kaoset som nu rådde inom de belägrade murarna. I stället började han främja polygami, försvara det med Gamla testamentet, döda åtminstone en kvinna som vägrade gifta sig med honom och vid ett tillfälle ha sexton hustrur.
Dessa vedervärdigheter ledde snart till deras nödvändiga slut när staden övermannades och ett svårt slaktande av dess invånare genomfördes. Ledarna, där Jan av Leiden var mest framträdande, togs till fånga, torterades och dödades. Deras kroppar hängdes i järnburar på tornet till St. Lamberts kyrka, Münsters katolska kyrka. Än i dag hänger burarna kvar, ett dystert minne av stoltheten och förhastningen hos de två Janarna, fast beslutna att se sin ändetidstolkning förverkligad.
I alla tre dessa exempel förvrängdes den profetia som fanns i Guds Ord till resultat som avvek långt från Guds vilja för sina barn. För judarna fick det dem att missa Messias, att misslyckas med att känna igen det största löftet Gud givit dem. De fjärde århundradets kristna, som vred sig under Diocletianus fruktansvärda förföljelse, accepterade Konstantin som en befriare och såg honom som en uppfyllelse av Guds dom över världens riken. I stället för frid sjönk de in i en gudlöshet värre än de hedningar som omgav dem, med den katolska kyrkan avvikande i synder värre än själva det hedniska samhället. Slutligen ledde de plågade synerna och tolkningarna bland 1500‑talets münsteriter dem till ett fruktansvärt öde och smutsade ner den sanna kyrkans namn.
Vad har vi att lära av dessa allvarliga misstag hos dem som gick före oss? I vår tid verkar änden nära, och vi är belagda av dem som vill få oss att tro att vi verkligen är de sista av de kristna.
Lukas har nedtecknat Jesu instruktioner i denna fråga: …Dagarna skall komma då ni skall ha önskan att få se en av Människo Sonens dagar, men ni skall inte få se det. Man skall säga till er: Se här! eller: Se där! Gå inte efter dem och följ dem inte – Luk 17:22–23. Här är föreskrifter för vår uppförsel i de sista dagarna. Låt oss inte springa efter rykten om tidens slut utan låt oss vara lydiga mot vår Herres sista formaning — att vi sprider Guds Ord och hans Sons evangelium, Jesus, över hela världen … och då skall änden komma – Matt 24:14.
