”Ut ur min butik! Jag behöver inte människor som du omkring mig! Och kom aldrig tillbaka!” Mina läppar darrade medan jag tittade in i den mörka, arga blicken hos den man som skrek. Jag blinkade bort de ovälkomna tårarna och insåg att jag ännu en gång måste lämna denna man som jag älskade. Hela natten hade jag känt att vi skulle komma till detta, och jag hade försökt så hårt att hindra det från att hända. Med ett sista försök ropade jag svagt över spänningen: ”Ken, vi vill inte ...” men återigen blev jag rudt avbruten. Med sjunkna axlar och nedslagna ögon vände jag mig för att fly från hans sunkiga pantbank, hans ständigt stigande röst dränkte den sista hoppet om vila.
Den kvarvarande lukten av rök och ekot av hans arga röst förenade sig med de bekymrade tankarna i mitt känslomässigt överansträngda sinne när jag långsamt promenerade uppför gatan. ”Vad tror du, Josh?” frågade jag min trogna, tysta vän.
”Jag vet inte,” svarade han, och vi föll tillbaka i tyst förtvivlan över utgången av vår påstådda bibelstudie, greppande efter en förklaring till den fruktansvärda reaktionen. Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Varför kunde han inte ta emot sanningen? Vad låg bakom de blixtrande ögonen, och vilka minnen fanns nedlagrade under hans ständigt sittande mössa?
Ken föddes på en bondgård i de böljande kullarna i Schuylkill, Pennsylvania, en förträfflig plats för en nyfiken och äventyrlig liten pojke att växa upp på.
När Ken var fyra år gamla separerade hans föräldrar. Han hade hört dem bråka mycket, men han visste inte att det var möjligt för mamma och pappa att skiljas. Det krossade hans hjärta och förvirrade hans oskyldiga själ. Han visste inte hur han skulle hantera den stress och förändring som kastades in i hans lugna liv.
Skräcken och förvirringen när hans mamma hastigt packade deras tillhörigheter, lastade honom och hans syskon i bilen och körde iväg sitter fortfarande fast i hans minne. Det var meningslöst! Varför kunde de inte bara åka hem? I sitt instängda sovrum i deras lilla, sunkiga lägenhet låg han och stirrade på den mögliga taket och undrade utan slut vad som gått så fel.
Ken anpassade sig snart till sitt nya hem i staden Pottsville med bara bilar, människor och trottoarer istället för kor, grodor och lera. Men ödet övergav inte den lilla trygghet hans nya livsstil gav honom. Hans mamma kunde inte ta hand om honom och hans syskon på rätt sätt, och så placerades barnen i olika fosterhem. Det var ännu värre än att lämna pappa! Kläderna han bar var de enda saker som kändes bekanta. Istället för förståelse och kärlek förde varje ny familj mer skrik, hat och slag. Skräck, tårar, ensamhet och smärta följde honom.
Ken trodde att det andra fosterhemmet där han placerades skulle vara ett tryggt, kärleksfullt hem. Pappan var lång och stark och verkade mild. Mamman var överviktig, men hennes vänliga leende lät hans rädslor försvinna. Men första natten, när han sträckte sig efter maten, råkade han spilla en kopp vatten. Hon skrek åt honom och sa att han var värdelös och att hon önskade att de aldrig hade fått honom. Pappan fortsatte äta som om han inte hörde eller brydde sig. Varför stoppade inte den starke mannen henne?
Den kvällen kröp Ken upp i sin stora, främmande säng, redan gråtande av ensamhet, när han hörde mamman skrika. Han hoppade snabbt ur sängen och med skakiga ben smög han bakom dörren för att gömma sig. Hon stormade uppför trappan och vrålade ilsket, och Ken var säker på att han skulle få problem. Till hans lättnad fortsatte hon nerför korridoren. Han var fortfarande för rädd för att lämna sitt gömställe av rädsla för att få ett stryk. Han torkade sina tårar och började nynna en sång han hört i söndagsskolan, ”Jesus loves the little children, all the children of the world.” Han stannade upp för att tänka, och hans gråt upphörde. ”Varför är jag då här?” undrade han. ”Har jag gjort något fel? Gud måste inte älska små barn. Den sången är inte sann! Om Gud älskade mig skulle jag inte vara här!” Med den slutsatsen brast han i gråt och förlorade hoppet om Gud. Han vaknade nästa morgon fortfarande gömd bakom dörren.
Mörkret hade länge fallit, och min familj sov fridfullt i vårt gamla bondhus. Jag grät mig till sömns, gråtande för Kens själ, gråtande för att jag inte visste vad jag skulle göra, gråtande för att min vän, mannen jag längtade att se stå i frid med Gud, hatade mig.
Ken fortsatte ställa frågor. ”Hur kan Gud vara god och tillåta så mycket ont? Hur kan Gud låta barn lida?” Jag lyssnade medan han fortsatte säga samma saker som jag hört så många gånger förr, utan att ge mig en chans att tala.
Återigen var det dags att gå, och jag var så lättad över det. Han fortsatte tala medan vi backade ut genom dörren. Återigen gick min vän och jag uppför gatan — trötta, frustrerade och önskande att aldrig behöva komma tillbaka.
Ken var 13 år gammal, och hans liv var inte bättre än det varit när han först placerades i fostervården. Hans liv var i kaos. Han blev ständigt skriket åt och förminskad hemma. Ken var trött på att gråta. Ingen brydde sig, och det fanns ingen att dela problemet med. Då kom han på sin listiga plan. Hans skolkamrat var en hippie, och hans föräldrar reste mycket. De kallades zigenare. Han hörde att de var på väg till Kalifornien. Så Ken berättade om sitt hemska liv och frågade om de kunde ge honom skjuts. De var glada att hjälpa.
Den upphetsande morgonen gjorde han helt enkelt som vanligt. Han gick till skolan men åkte i stället till Kalifornien. Han brydde sig inte om att lämna alla sina saker — han hade ju inte mycket ändå. Hans fostrföräldrar brydde sig inte ens om att han försvann.
I Kalifornien bodde Ken på stranden och arbetade för fiskare och den som än behövde hjälp. Han hade alltid tillräckligt att äta och något att göra. Han hade sina medstrandvänner, men han var fortfarande ensam inuti. Hans hjärta var fortfarande tomt. Han längtade efter kärlek.
Ken bodde på stranden i ett och ett halvt år och lifthoppade sedan till Arizona. Där fann han ett hem i ett härbärge för hemlösa och fick ett jobb. Han gjorde det bra och stod snart på egna ben, men hans sökande efter kärlek förde honom på fel vägar. Ken ville verkligen gifta sig med en kärleksfull fru och skaffa familj, men den kvinna han gifte sig med gjorde det inte av kärlek. Hon var sårad, och Kens egen sargade själ drogs till henne. De gifte sig och allt var bra i några år tills han upptäckte att hans fru träffade andra män. Hans hjärta krossades och hans värld kastades i tumult. Ken ville förtvivlat ge trygghet åt de barn som fötts av dem, och han försökte sitt bästa för att hålla ihop. Han ville inte utsätta sina barn för det liv han själv upplevt. Men efter åtta tuffa år blev det skilsmässa.
Ken gick vidare och försökte återhämta sig från skilsmässans förödelse. Hans jakt efter kärlek gav honom bara mer sorg och smärta. Eftersom Ken var sårad och olycklig fann han tillfredsställelse i att göra andra lyckliga. Han lade alla sina pengar på dem, och när han inte hade mer att erbjuda lämnade de honom.
Nu sitter Ken i sin pantbank, ensam, sårad, ledsen och gömd. Han hade genom sitt sorgliga liv funnit att ingen brydde sig. Varje gång han öppnade sig för kärlek blev han alltid sårad. Djupt inom sig kände han verkligen att Gud inte brydde sig. Han förlorade hoppet om Gud, människor och sist av allt, hoppet om kärleken själv. Det är därför vi fortfarande besökte den sunkiga, rökskadade butiken efter sex år av mycket lite synlig framgång. Gud fortsatte att föra oss tillbaka. Han planterade i oss en uthållig kärlek och en obeveklig börda för denna sargade själ. Det är därför vi ägnade många timmar åt att höra samma kritik om och om igen. Samma problem, samma förvirring.
Nästan varje månad svängde han mellan hopp och förtvivlan, kärlek och hat, nytt liv i Gud och sorg och synd. Vi visste aldrig vad nästa besök skulle föra med sig. Vi kunde vara fyllda av hopp och välsignelse, eller sletna av arga ord och sjukliga av bävan. Men vi fortsatte att gå tillbaka, och långsamt reste han sig ur förtvivandets grop och tillät sakta sig själv att svepas in i Guds underbara kärlek och det härliga budskapet om Hans förlösande nåd. Det var fantastiskt att se förändringen i hans liv och höra hans växande förtroende för Kristi kärlek.
Idag älskar Ken Herren. Han lär sig att vandra med Gud. Han har sett Guds kärlek. Han har funnit hopp i Gud. Han har upplevt Guds ovillkorliga kärlek. Han växer fortfarande, och vi är glada att se vad Gud har för honom.
Jag är så glad att Gud förde Ken in i mitt liv. Gud hade en plan för Ken och mig. Gud ville visa Ken att Han älskade honom och att Han skulle finnas där för honom även när Josh vände ryggen mot Honom. Gud ville också att jag skulle bära en börda i min ungdom. Han visste hur lätt jag kunde bli distraherad av pengar och nöjen. Han visste att jag behövde en börda att bära, en själ att vårda. Han ville att jag skulle kunna se bortom skalet av en hård själ och se ett sårat barn därinne. Han ville ge mig en börda som var för stor för mig att bära så att jag skulle lära mig att luta mig mot Honom. Och mest av allt ville Han utrusta mig för att tjäna Honom på bredare sätt.
Kära kristna, öppna era liv för Guds verk. Hitta en möjlighet att älska en sargad själ. Sök upp någon som behöver en vän och älska dem, och vänta och se vad Gud har i beredskap för er. Älska tills det gör så ont att ni inte vet vad ni ska göra, och vänd er sedan till Jesus, som är där för att hjälpa er igenom. Gud väntar kanske på att ni tar första steget innan Han kan använda er. Ditt liv ligger framför dig. Du kan välja att leva ett bekvämt, lyckligt liv, eller så kan du öppna dig för att bli sårad och finna att efter år av väntan flödar ditt liv över av mening och syfte. Jesus öppnade sig för denna världens smärta och ångest, och endast genom det har vi hopp. Han ber oss följa Hans exempel, att öppna oss för smärta så att andra kan få hopp. Och som Han blev förhärligad, så ska också vi bli förhärligade, i någon mån, en dag, och vi kommer aldrig ångra den smärta vi mötte.
