Våra andliga föregångare hade mycket att säga om de många frågor som den amerikanska mennonitiska kyrkan stod inför på deras tid, och vi kan fortfarande lära oss av dessa kyrkoledares och bröders samlade skrifter. Vi ska först titta på hermeneutiken hos den tidiga amerikanska mennonitiska kyrkan och försöka utvinna exempel som vi, som kristna på 2000-talet, kan lära oss av.
För det första var korrekt tolkning av Skriften en fråga av stor vikt för dessa tidiga kristna. De hade endast nyligen emigrerat bort från ett till stora delar fientligt område, där de ständigt blivit prövade till döds på trosfrågor och nu stod inför en annan uppsättning utmaningar när de möttes av fred och religionsfrihet. Vi ska se hur de navigerade dessa utmaningar genom att studera flera av deras doktriner och praktiker.
Läran om icke-motstånd
En fråga som många av de tidiga mennonitiska författarna tolkade och tillämpade väl var principen och läran om den icke-motståndande kristen. Även om många av deras anabaptistiska efterföljare idag i varierande grad fortfarande håller fast vid denna lära, sker det ofta inte med samma klarhet och högtidlighet som hos deras föregångare. De tidiga amerikanska mennoniterna förstod icke-motstånd som en grundläggande aspekt av det kristna livet, såsom det bör vara, och undervisade utförligt om den praktiska tillämpningen och uttrycket av icke-motstånd i en troendes liv. Deras främsta motivation för att leva fridfullt och utan illvilja mot sin nästa var den givna förebilden i Jesus. Kristus typifierade det acceptabla svaret på våld och illvilja: mildhet, ödmjukhet, såsom bebor en som kallas ett Lamm.
Bibelska grunder i fokus
Det fanns också ett starkt fokus bland de tidiga mennonitiska författarna mot att bygga doktrin på människors skrifter. Denna betoning framträder tydligt i deras verk, där de citerar Skriften omfattande. De gjorde sin poäng genom att hänvisa till ett exempel i Kristus eller genom ett tillämpligt skriftställe, snarare än att bygga på en människas lösa åsikter. Ett av de områden där de gjorde detta var frågor rörande frälsningen.
Betydelsen av praktisk frälsning
Vi kan lära oss mycket av de tidiga mennoniterna om hur frälsningen praktiskt verkställs. För det första framställs frälsningen som både en inre och en yttre förändring. Det inre påverkas först genom den Helige Andes verk i den viljefasta syndarens liv. Det är en viktig distinktion att syndaren är viljefast. Denna ståndpunkt stod i motsats till de flesta av tidens större etablerade kyrkor. Om en syndare måste vara viljefast, innebär det att alla människor kan viljemässigt acceptera frälsning, en tanke som är grundläggande till sin natur, även om den inte alltid uttalas, för den kyrka vi har idag.
På de tidiga mennoniternas tid synes predestination enligt kalvinismen ha gjort denna betoning på människans förmåga att fritt välja nödvändig, vilket fortfarande är sant idag. Det finns också en annan färgning av tolkningen ”motvilligt frälst”, och den kommer från efterverkningarna av den karismatiska rörelsen och dess effekt på mennonitiska och amish-kretsar. Denna ”motvilliga frälsning” är inte en fråga om predestination, utan beskrivs snarare som en nästan tvångsmässig kallelse av Anden. Det har observerats i flera vittnesbörd om frälsning där vittnena återkallade hur de var fullkomligt bekväma i sina liv i synd och utsvävning när de plötsligt slogs ned på samma sätt som Saul och inte kunde låta bli att följa efter Gud och ge sitt liv åt Honom. Det finns många fallgropar med denna dramatiska förståelse av omvändelsen, nämligen att den fritar den omvända från ansvar för sitt beslut att omvända. Detta leder till en brist på att räkna kostnaden för kristendomen, vilket är en död av sig själv, en död av stolthet och en död av människors gunst. Om den troende hoppar huvudet före in i kristendomen utan att inse att han måste avstå från alla dessa självnöjande drag, hur ska han då kunna växa andligt om han inte kan släppa sina tidigare laster? Medan denna form av omvändelse kan vara genuin i början, går den ofta inte vidare från Skriftens modersmjölk till den föda som en mogen kristen måste ta del av. Denna mognad av en kristen betonas i skrifter från Menno Simons ända fram till Abraham Goshalk. Det är också viktigt för kyrkans skull att den troende är fast förankrad och engagerad i en stadig tillväxt i sin tro.
Kyrkans renhet tas på största allvar
Föreställningen om kyrkan hos de tidiga amerikanska mennoniterna synes ha varit en allvarligare tanke, mindre individualistisk än vårt nuvarande tillstånd. Det är en bedrövlig tillvaro av nominell kristendom att kyrkan har blivit en social organisation med rum för all synd och fördervelse.
Det ankommer oss att noggrant överväga karaktären hos den kyrka som Kristus upprättade och att också lägga märke till karaktären hos de sanna kyrkorna, opåverkade av avfall och slapphet. Denna karaktär är, liksom Kristus själv, enkel och ändå oerhört full av innebörd och andlig vitalitet.
Den första aspekten av kyrkan att känna igen är dess rena tillstånd som Kristi brud. Återigen bör vi betrakta Kristi karaktär. Gav Han någonsin sig själv utrymme för synd? Hittar vi Honom ibland tillåta ett kort nöje i en ”skyldig glädje”? Den förstående läsaren håller med om att Kristus var hel i sin helhet, och hur annars bör bruden vara med vilken Han ska vara intimt och evigt förenad? För att hjälpa våra jordbundna sinnen att svara på en sådan fråga, låt oss betrakta det jordiska symbolet för denna himmelska förening: en man och en kvinna förenade för livet. Denna jordiska förening erkänns även av icke-kristna som något avsett uteslutande för de två individerna inblandade, ett förhållande och ett delande av varandra som inte är och aldrig ska delas av någon utanför den intima föreningen. Detta målar klart för våra jordiska sinnen Kristi sinne, i så mån att äktenskapet är en symbol för Kristus och Hans brud. Bruden och Kristus är för varandra och ger sig själva åt inget annat och ingen annan.
Nu när vi kan se kyrkans renhet, låt oss granska dess praktiska verkning bland fallna människor. Om den ska vara ren, hur ska vi då vara en del av den? Här träder behovet av en klar förståelse av födelsen på nytt in, en lära högt aktad av dessa mennonitiska föregångare. De undervisade att Anden påverkar den andliga tvagningen och reningen som blir uppenbar i en förvandlad tanke- och handlingsordning hos den troende. Denna förändring står fortfarande i motsats till vår fallna natur, men genom fortsatt överlåtelse och djup ödmjukhet kommer Anden att fylla den troende tills syndens natur blir den dominerade istället för den dominerande. Det är viktigt att inse dock att denna seger över synden förverkligas genom att den troende överlämnar sin vilja och tillåter Anden full kontroll.
Således är en ren kyrka en överlämnad, Andefylld skara troende som i sann ödmjukhet inser att deras kraft på inget sätt är knuten till deras egen förtjänst. Frånvaron av stolthet, uppnådd endast genom Andens ständiga hjälp, ger vidare utrymme för rening av den viljefulla troende. På detta sätt kan vi se det kristna livet i vardagens konkreta handling.
Lärorna om praktisk kristendom
De tidiga amerikanska mennoniternas tro var ständigt praktiskt synlig. I sin bok, "Stolthet och ödmjukhet," hävdar John M. Brenneman att en persons yttre uppenbarelse är direkt relaterad till hans inre hjärta, en syn som även sträcker sig till individens handlingar. Det är nödvändigt att bygga på de tidigare undersökta övertygelserna om viljemässig frälsning, återfödelse och en ren kyrka för att rama in en mennonits sinnelag i vardagliga möten.
För dessa allvarstänkta kristna fanns ingen skillnad i betydelse mellan den religiösa övertygelsen som uttrycktes på söndagar och de världsliga handlingarna under resten av veckan. Detta bevisas av deras allmänna avhållsamhet från politiska frågor och andra världsliga element som skulle inkräkta på deras hållningar. Detta ställde dem i direkt motsättning till många av sin tids kyrkor, där två skolor frodades: antingen att ens jordiska plikter i politiskt hänseende utfördes helt åtskilt från ens tro, eller att fullgörandet av dessa medborgerliga plikter inlemmades i Guds vilja och därför var tillåtna för kristna att fritt engagera sig i.
För den tidiga amerikanska mennoniten förrådde dessa ståndpunkter själva innebörden av hans kristendom: han var en ny människa, levande endast i den kraft av Kristus som flöt genom honom. Detta påverkade och styrde varje aspekt av hans liv, från hans affärsmetoder, som utfördes så att ingen part skulle utnyttjas, till hans klädsel och uppförande, som skulle grundas i ödmjukhet och enkelhet, till hans sätt att samtala med sina medmänniskor, som skulle visa en genuin omsorg för deras andliga välbefinnande och eviga öde.
Slutsats
Summan av alla dessa koloniala mennonitiska övertygelser var läran om hur man växer till en mogen, ödmjuk, omvänd men andligt kraftfull Guds tjänare. Han förnekade världens lockelser till förmån för ett evigt löfte som gavs på grund av renheten i hans tro och viljemässig förnekelse av den synd i vilken han tidigare levt. Detta exempel, levt ut av troende som vi, bör inspirera oss att ännu mer tränga in i Guds rike och utverka vår tro i ödmjukhet och omvändelse.
