”Doktor Waldron, Elsie behöver hjälp!” Elsies man var bestämd, nästan arg, när han stirrade på mig. Elsie däremot stirrade ner i golvet, nästan som om hon inte var närvarande. Jag hade aldrig träffat någon av dem tidigare och hade lite svårt att förstå vad jag behövde göra för att hjälpa henne.
”Vad är det som händer?” frågade jag medan jag bläddrade i hennes journal. Det här var fortfarande på pappersjournalernas tid, och jag gick till avsnittet med provsvar. Jag kunde inte se något särskilt anmärkningsvärt där – hennes leverenzymer var lite förhöjda, men i övrigt verkade allt vara bra.
”Det är hennes drickande!” sa hennes man. ”Hon dricker mer och mer varje kväll. Hon går inte ut annat än för att skaffa whisky. Hon dricker tills hon blir medvetslös varje kväll och måste ha något varje morgon för att komma i gång.”
”Är det sant?” frågade jag Elsie och kände mig som en domare som ledde en juryrättegång.
”Ja”, sa hon. Hennes ansikte var uttryckslöst, och jag kunde inte avgöra om hon ville vara där eller inte.
”Vill du ha hjälp?” frågade jag henne. Det var en laddad fråga. Många som kämpar med alkoholism är inte redo att bryta sig loss ur dess skruvstädsliknande grepp. Kanske var Elsie annorlunda.
”Det antar jag”, sa hon likgiltigt. Återigen kunde jag inte avgöra om hon ville vara där eller inte.
”Om du fortsätter dricka i den här takten kommer du att dö av det inom ett år – i bästa fall kanske två – om du inte avstår helt från alkohol”, sa jag till henne. ”Om du vill ska jag försöka hitta en slutenvårdsbehandling där du kan få avgiftning och hjälp att sluta med alkohol.”
”Hon är redo”, sa hennes man bestämt.
När man har att göra med någon som dricker mycket är det avgörande att personen inte bara slutar dricka utan medicinskt stöd. Ett abrupt stopp i alkoholkonsumtionen gör att kroppen drabbas av abstinens, vilket kan leda till ett tillstånd som kallas delirium tremens och även till krampanfall.
Jag gick ut ur undersökningsrummet för att ringa några samtal. Det är aldrig lätt att hitta en plats där någon kan försöka återhämta sig från ett substansmissbruk, och det tog över en och en halv timme innan jag hittade en anläggning som var villig att ta emot Elsie och försöka hjälpa henne att sluta med whiskyn.
Jag suckade när jag återvände till hennes undersökningsrum. Jag hade varit rädd att jag inte skulle hitta någonstans dit hon kunde åka.
Jag berättade för dem om planen, och hennes man nickade ivrigt medan Elise fortsatte att tyst stirra ner i golvet. ”Kan vi be tillsammans innan ni åker?” frågade jag dem, och när de nickade till samtycke bad jag med dem och bad om frihet och Jesu närvaro i bådas liv.
De lämnade min mottagning med tydliga instruktioner och en vägbeskrivning till platsen dit de skulle åka. Jag kände en varm glädje resten av förmiddagen, eftersom jag visste att jag hade gjort det där lilla extra och verkligen gjort skillnad i detta medelålders pars liv.
Vid tvåtiden på eftermiddagen fick jag ett samtal från behandlingshemmet. De hade inte sett skymten av Elsie eller hennes man, vilket var förvånande eftersom det var en ljus och solig dag och anläggningen inte låg särskilt långt bort. Med en sjunkande känsla i magen slog jag parets telefonnummer.
”Hon vägrar åka!” sa hennes man. ”Hon säger att hon sa det till mig redan i förväg. Hon ska försöka dra ner på drickandet, men hon är inte villig att åka till ett behandlingshem eller något sådant. Säg bara till dem att vi hör av oss om hon ändrar sig.”
Min sjuksköterska ringde behandlingshemmet och gav dem det tråkiga beskedet, och jag satte mig i min stol, bestört. Vad mer kunde jag ha gjort? Fanns det en lösning för Elsie – något annat jag kunde ha sagt som skulle ha gjort skillnad i hennes liv?
Ungefär ett år senare fick jag det sorgliga beskedet att Elsie hade dött hemma. Jag var övertygad om att saker och ting skulle ha varit annorlunda om hon hade åkt till behandlingshemmet och om hon hade överlämnat kontrollen till Jesus. Inget av detta hade hänt, och jag kände hur cynismen trängde in i mitt hjärta.
Cynism
Vi lever i en tid präglad av cynism. I antikens Grekland var cynikerna en brokig samling män som specialiserade sig på att vara sura och säga elaka (de skulle ha sagt sanningsenliga) saker till människor. De klädde sig ofta i trasor och uppförde sig på ett sådant sätt att de flesta väluppfostrade atenare inte ville vara i deras närhet.
I dag betyder cynism en benägenhet att tro det värsta om människor och omständigheter. Cyniska människor tror att alla människor drivs enbart av själviskhet och att dåliga händelser tenderar att få överhanden.
Många unga läkare är idealistiska och mycket hoppfulla. De tror att de kan ha en verklig, positiv inverkan på sina patienters liv om de anstränger sig till det yttersta. Men när tiden går och de gör sitt allra bästa utan att patienterna förändras kan de tyvärr ge upp. Dessa läkare försöker fortfarande, men de hoppas inte längre på allvar att deras insatser ska göra någon större skillnad.
Det verkar som om människor som engagerar sig i politiken ofta har de bästa avsikter. De ser detta som en väg till att förändra samhället till det bättre. Tyvärr tenderar de att bli cyniska när tiden går och personerna vid makten byts ut, men politiken egentligen inte förändras.
Ibland riktas denna cynism mot alla politiker. Ibland handlar det bara om ilska riktad mot medlemmar av det parti som motsätter sig deras eget partis ståndpunkter. Hopp ersätts av cynism.
Cynism i Bibeln
Om det finns en bok i Bibeln som verkar ha skrivits av en cynisk man, så är det Predikaren. Predikaren, som vi förstår är Salomo, räknar upp allt han företog sig i ett försök att finna glädje.
I kapitel 2:17-23 beskriver Salomo arbetet som meningslöst. Han avslutar med att säga: ”För vad får människan ut av allt sitt arbete och sitt hjärtas oro, som hon har mödat sig med under solen? Alla hennes dagar är fyllda av sorg och hennes möda av plåga; inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.” (Predikaren 2:22,23)
Han såg världen som dominerad av tyranner, och folket kunde inte göra mycket åt det. Salomo gick så långt som att säga att politisk makt var meningslös: ”Bättre är ett fattigt och vist barn än en gammal och dåraktig kung som inte längre låter sig förmanas. För från fängelset kommer han för att regera, medan också den som är född i hans rike blir fattig” (Predikaren 4:13).
I Predikaren 6:6 verkar han förringa ett långt liv. ”Ja, även om han lever två gånger tusen år men inte har fått se något gott – går inte alla till samma plats?”
Han avslutar förstås sin korta bok med uppmaningen att minnas vår Skapare i vår ungdoms dagar. Det finns en välsignelse för dem som väljer att rikta sin uppmärksamhet mot Gud medan de har lite energi kvar, och inte när de är gamla och desillusionerade som Salomo.
Senare verkade det nästan som om Gud hade gett upp om sitt folk. Han sände fortfarande profeter till dem, men han visste utan tvivel att folket skulle vägra att gensvara. ”Därför ska du tala alla dessa ord till dem, men de kommer inte att lyssna på dig. Du ska också ropa till dem, men de kommer inte att svara dig” (Jeremia 7:27).
Även i Nya testamentet sa Paulus till Timoteus att den tid skulle komma då människor inte längre skulle lyssna till den sunda läran. ”För den tid kommer då de inte ska tåla den sunda läran, utan efter sina egna begär samla lärare åt sig, eftersom det kliar i deras öron” (2 Timoteusbrevet 4:3).
Genom att välja och vraka bland dessa avsnitt kan vi få en mycket dyster syn på framtiden och, mer specifikt, på människors vilja att förändras. Det verkar vara föga mening med att engagera sig i människorna omkring oss. De är fulla av elände och har lika stor sannolikhet att förändras som en jordekorre har att bemästra differentialkalkyl.
Motsatsen till cynism
Motsatsen till cynism är hopp. Det är tron på att framtiden skulle kunna bli bättre.
Det är intressant att aposteln Paulus talade om lidanden i Romarbrevet: ”Och inte bara det, utan vi gläder oss också över lidandena, eftersom vi vet att lidandet verkar tålamod, och tålamodet beprövad erfarenhet, och erfarenheten hopp. Och hoppet låter oss inte stå med skam, eftersom Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande som har getts åt oss” (Romarbrevet 5:3-5).
Vi har kanske inte kommit så långt att vi gläder oss över de prövningar vi upplever, men de bör helt visst ge oss dessa andra saker som han nämner. För vi växer i tålamod och erfarenhet medan vi går igenom prövningar, men mer än så: vi inser att vi har hopp inför morgondagen eftersom vi tjänar en stor Gud.
Kontrasten i berättelsen om den förlorade sonen i Lukas 15 lär oss mycket om hopp. Fadern och den äldre brodern hade påfallande olika inställningar.
Fadern hade aldrig gett upp hoppet – han visste att hans son hade svikit honom och gått långt bort från det han visste var rätt, och ändå längtade fadern fortfarande efter att se den förlorade sonen komma till besinning och återvända hem.
Den äldre brodern däremot saknade inte bara hopp för sin yngre bror, utan var också arg på honom. Den förlorade sonen hade slösat bort sina pengar, han hade levt i synd, och nu hade han återvänt hem bara för att pengarna var slut.
Det fanns verkligen ingen anledning att lita på den yngre sonen. Ändå är det precis vad vår himmelske Fader gör för oss.
Sök hopp på rätt ställen
En del av problemet är att vi söker hopp på fel ställen. För ett antal år sedan ställde en presidentkandidat upp i valet under parollen ”Hopp och förändring”, men trots att han blev vald föreställer jag mig att de flesta inte kände att deras liv förändrades nämnvärt till det bättre.
Att sträva efter det som denna värld värdesätter – politisk makt och rikedom – leder garanterat till tomhet. Det är Satans mönster: han lovar alltid mer än han håller.
Det var vad han gjorde när han frestade Jesus: ”Allt detta ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig” (Matteus 4:8). Av allt det Satan erbjöd kunde ingenting mäta sig med den härlighet som Jesus till slut fick genom den väg som ledde till korset.
På samma sätt vill Satan avleda kristna från att söka det som är värdefullt och som kommer att ge hopp. Satan säger till kristna att politiken inte bara kommer att förändra världen till det bättre, utan att den är ett lättare sätt att förändra världen.
Bibeln är tydlig med att vi bygger upp hopp när vi vårdar vår relation till Gud och sedan arbetar för att hjälpa våra bröder och systrar att bygga upp samma relation i sina egna liv. Anledningen till att vi kan hoppas är inte att människor är så underbara – vi behöver inte leva särskilt länge för att inse att de inte är det. Anledningen till att vi hoppas är att vi tjänar en väldig, trofast Gud som vandrar med oss genom våra allra svåraste prövningar.
Kom ihåg att vi har ett oförtjänt hopp
Jesu budskap om förlåtelse gör det tydligt att ett av de främsta skälen till att vi ska förlåta andra i våra liv är att vi har fått en stor och oförtjänt förlåtelse. Detsamma gäller hoppet.
Var och en av oss var utan hopp och hade ingen anledning att förvänta sig att få något hopp, och ändå fick vi en ljusstråle mitt i vårt mörker. Kanske är en del av anledningen till att vi har så svårt att hoppas på goda saker för människorna omkring oss att vi inte minns hur hopplösa vi var innan vi fann nåd.
Om Jesus kunde ge hopp åt vår hopplösa tillvaro, kan han helt visst göra underbara saker i hjärtat och livet hos andra omkring oss. De enda människor vi bör ge upp om är dem som vår Frälsare också har gett upp om.
Små insatser gör verkligen skillnad
Jag minns ett samtal med en ung person som planerade att utbilda sig inom medicin och som hade en plan att åka till ett främmande land och tjäna människorna där. Medan vi pratade kom en äldre man in i samtalet och berättade att han såg föga hopp om förändring i utvecklingsländer.
Människorna i de länderna var helt enkelt inte intresserade av att få det bättre och gjorde inte ens det minsta som behövdes för att hålla sådant som maskar och parasiter borta. Läkare och sjuksköterskor kunde inte göra någon skillnad i en sådan miljö.
Jag kunde känna hur den unga personens mod sjönk medan den äldre mannen talade. Han hade erfarenhet, och han hade gett upp hoppet. Det sorgliga var att han också berövade någon som fortfarande hade en önskan att tjäna sitt hopp.
När jag var under utbildning sa en kirurg till mig att allmänläkare egentligen inte gjorde någonting. De höll bara sina patienter vid liv fram till nästa mottagningsbesök, medan kirurger verkligen ”lagade” människor – genom att avlägsna (eller amputera) den kroppsdel som orsakade problemet.
I slutändan gör små insatser verkligen skillnad. Jag utför inte hjärnkirurgi, men jag kan ändå göra skillnad i någon annans liv – kanske bara genom att ta mig lite tid att lyssna och be. Detta gäller oss alla.
Mer än så: vi inser att dessa insatser förändrar våra egna liv till det bättre. Jesus sa till fåren att när de tjänade ”de minsta av dessa mina bröder”, tjänade de honom.
Även om ingens liv blir bättre känner vår Frälsare våra önskningar och känner våra ansträngningar, och han kommer en dag att belöna dem.
Några saker att komma ihåg
När vi möter misslyckanden tenderar vi att gå i en av två riktningar. Vi som är optimister brukar tro att denna händelse var en isolerad företeelse och att framtiden fortfarande är ljus. Pessimister däremot tror att misslyckanden är bestående, personliga och genomgripande.
Pessimister tror att deras misslyckanden beror på inneboende karaktärsbrister hos dem själva, att dessa påverkar hela deras liv och att de sannolikt inte kommer att förändras. Till skillnad från den rättfärdige mannen som faller för att resa sig igen, faller dessa människor och blir liggande där de föll, besegrade redan från början.
När vi har med andra människor att göra behöver vi ge dem samma nåd som vi bör ge oss själva. Även de växer, och om de misslyckas i dag kommer de att göra bättre ifrån sig i morgon. Kanske misslyckas de igen, men de kommer åtminstone att ”misslyckas bättre”.
Avslutning
Cynismen är utbredd i vår värld. Många har gett upp hoppet om en bättre framtid, och det är förståeligt för dem som har satt sitt hopp till denna världs institutioner. Det finns inget verkligt hopp i regeringar, arméer eller byråkrati.
Sången säger: ”Åh, att inte ha något hopp i Jesus, så mörk denna värld måste vara!” För Jesus är den som för in ljus i vårt mörker och låter oss fortsätta, även när andra sviker oss.
Gud är den som återlöser oss. Han är den som sände profeterna, trots att deras budskap ignorerades och profeterna förföljdes. Han är den som fortsätter att hoppas för vår skull, även när vi har svikit honom så många gånger tidigare.
Han är anledningen till att vi fortsätter. Han är anledningen till att vi har hopp, inte bara för oss själva utan också för våra bröder.
