Vår Faders värld är en värld som inte fördärvats av mänskliga uppfinningar och ingrepp. Även om synden och tekniken har förvrängt och berövat mänskligheten många vackra ting, finns ännu några kvar som civilisationen inte har skadat. Små barn i den friska oskulden under sin obefläckade morgon står främst som ett stycke himmel på jorden och kallar alla som ser dem att vända blicken mot himlen. Ett annat är himlens fåglar, så som de beskrivs i Första Moseboken. Paulus vädjade till församlingen i Korinth: ”Lär er inte själva naturen?” Vi uppmanas att betrakta liljorna, korparna och markens gräs. Var och en av dessa bär i sin tillvaro en betydelsefull aspekt av den evige Guden och ger oss en bild av sin Skapare. Kanske kan hela naturen ge oss ögonblicksbilder av den himmelska världen, om vi hade tid och ögon att betrakta den.
Fåglarna har en unik plats i Guds skapelse, för deras värld finns i himlen. Människan kan stiga upp på ett flygplans vingar och undkomma jorden där nere i några timmar, men himlen kommer aldrig att vara en plats där hon normalt har herravälde. Fåglarna är en bild av ett himmelskt släkte, för där är de hemma. De är en naturlig bild av Guds heliga och änglar, och därför gör vi klokt i att ge dem tillbörlig uppmärksamhet. Även om det finns dussintals lärdomar att dra av dessa bärare av nåd och skönhet, märks en av de mest framträdande och enastående dygderna i sången de stämmer upp. Många djur som lever på jorden är praktiskt taget stumma. De som ändå ger ljud ifrån sig gör det ofta för att hota eller uttrycka klagan. ”Skriar vildåsnan när den har gräs? Eller råmar oxen över sitt foder?” (Job 6:5). När de är glada och nöjda har de inget budskap att förmedla. Hunden skäller på en inkräktare för att driva bort honom, medan katten jamar för att få uppmärksamhet. De ger ljud ifrån sig när de är hotade eller missnöjda, rädda eller har ont. På liknande sätt delar den jordiska människan sin natur med markens däggdjur.
Fåglarna är annorlunda. De använder sina glada röster så mycket att de är själva sinnebilden för lycka. Uttrycket ”glad som en lärka” är så vanligt att det används av människor som aldrig ens har begett sig ut på ängen för att se eller höra en lärka. Även om somliga upplyser oss om att dessa sånger bara är parningsläten och har föga med deras känslor att göra, kan vi inte komma ifrån den inre övertygelsen att dessa fåglar, vare sig de parar sig eller inte, finner glädje i att ge ett jublande uttryck för glädje, och vi gör klokt i att låta dem undervisa oss. ”Är någon glad? Låt honom sjunga psalmer” (Jakobsbrevet 5:13). Fåglarna gör detta oupphörligt, och det tycks omöjligt att dra någon annan slutsats än att de är glada när de gör det. Gå nära en svalas bo, så upptäcker du att de också har sätt att uttrycka ogillande. Skrikstrandpiparen tvekar inte heller att uttrycka häftigt missnöje mot dem som tränger in på dess område, men dessa läten ska inte förväxlas med sånger. De sjungande fåglarna är en vackert målad bild av Guds heliga och änglar.
Hur lite kunskap om himlen har inte anförtrotts vårt förstånd. De himmelska scener som beskrivs och läggs fram för oss i Uppenbarelseboken kan knappast föra våra begränsade sinnen in i dess oändliga rike. En aspekt som vi kan förstå är att det är en plats fylld av sång. Det är inte så underligt, för det är det slutliga målet för Guds förnöjsamma och glädjefyllda heliga, och där ska de sjunga en ny sång. Nästan varje scen vid tronen i Uppenbarelseboken präglas av någon form av lovprisning. ”Och han har lagt en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud” (Psaltaren 40:3). Vid 22 tillfällen upprepar Skriften uttrycket: Jag vill sjunga.
Det ligger i fåglarnas natur att sjunga. Det är deras första tanke när de vaknar och morgonen förgyller himlen, och sången strömmar ur deras inre som en källa. Alla deras sånger är inte likadana. Somliga är konstfulla till sin längd, rytm och tonhöjd, medan andra är enkla. Somliga bara kvittrar med glatt hjärta. Vandringstrasten inleder kören tidigt på våren, men dess sång överträffas snart i skönhet av sångsparven och sedan av den brokiga kardinalen. Gärdsmygens sång överträffar dem alla i uthållighet och livfullhet. Kanariefågeln sjunger i en bur, medan näktergalen sjunger i mörkret. Vandringstrastarna sjunger i regnet. Sparvarna fyller dagens heta timmar med sång när andra fåglar är tysta. Hur olika deras sång än må vara, brister de alla ut i sprudlande glädje. Det är här de ska undervisa oss.
”Tala till varandra med psalmer och hymner och andliga sånger, sjung och spela i era hjärtan för Herren” (Efesierbrevet 5:19). Kristi ankomst präglades av änglaskaran som förkunnade fred och välvilja mot människorna. Alla som vill bära hans namn måste förmedla samma budskap. I Johannes 4 möter vi scenen vid Jakobs brunn, där Kristus ber kvinnan om något att dricka. Hennes svar tycks bära en anstrykning av bitterhet. ”Judarna har inget samröre med samarierna.” Även om hon betraktade sig själv som en andlig människa och villigt följde honom in i ett religiöst samtal, hade hon ingen sång. Liksom i brunnen de talar över låg hennes vatten djupt under ytan, och hur mödosamt var det inte att få upp det. Kristus erbjuder ett annat alternativ. ”Men det vatten som jag ska ge honom ska i honom bli en vattenkälla som springer fram till evigt liv” (Johannes 4:14).
Kristi brunn är en artesisk brunn. Man behöver varken kruka eller arbete för att hämta upp vattnet, för det strömmar fram rikligt av sig självt. Även om Kristus troligen talar om Anden, som i Johannes 7:38, kan detta förvisso lika väl tillämpas på ett hjärta fyllt av glädje. Vad kunde mer passande strömma ur en källa inspirerad av Kristus än sångens hänförelse? ”Se, mina tjänare ska sjunga av hjärtats glädje” (Jesaja 65:14). Allt detta borde nu verka tydligt nog att förstå och lätt nog att göra, men ack, vi finner att vi har en ständig och ihärdig motståndare som försöker hindra vår sång. Vi är inte ovetande om hans knep...
Synd. Alla fåglar sjunger inte. Somliga har ett yttre som är svart som synden. Dessa tycks bara skräna och skrika och är inget föredöme för Guds heliga att efterlikna. Det pladdrande oljud vi hör från många förbipasserande fordon liknar sannerligen dessa orena fåglars sånger. ”Det stora Babylon har fallit, har fallit, och har blivit en boning för demoner och ett tillhåll för varje oren ande och en bur för varje oren och avskyvärd fågel” (Uppenbarelseboken 18:2). Dessa talrika varelser är de fallna andarna, fåglarna som väntar på att sluka säden som såtts vid vägen. Till sådana hör de värdelösa trupialerna, stararna och båtstjärtarna. Kråkorna visar sig också vid vägkanten, där de äter ruttnande kadaver. Ofta finner man dem i stort antal när de äter av majsen som bonden mödosamt planterat åt sig själv. Så syndar den själviska själen i sin jakt på lycka, när han glatt livnär sig på en annans olycka och utnyttjar dennes synd. Han har ingen sång, för hans dag förmörkas ständigt av missgärningarna hos andra som korsar hans väg.
Försummelse. Kostaren är också svart (honan är brun/grå). Hon sitter på en hög utsiktsplats och kallar skamlöst på sina älskare med sina gälla skrik. Sedan har hon fräckheten att lägga sitt ägg i en annan fågels bo och tvinga dem att föda upp hennes avkomma. Detta är sannerligen en passande sinnebild för ett stort antal kvinnor i vår tid. Även om omständigheterna får rättfärdiga dem, bryr sig dessa kvinnor inte om sina egna, utan är produkter av försummelse. De har ingen vaggvisa att dela med sina små, för de har fört dem till någon annans bo medan deras tankar är upptagna av arbete och affärer. ”Men du är den som tog mig ur moderlivet; du fick mig att hoppas när jag låg vid min mors bröst” (Psaltaren 22:9). Utan tvivel kan den sjungande modern plantera rikligt med sånger i sitt spädbarn och lägga grunden för ett lyckligt och hoppfullt liv. Även om vi kan visa barmhärtighet mot en kvinna i svåra omständigheter, bär den förhärskande sången hos moderna kvinnor ackord som bara är disharmoniska och vemodiga. Dessa är tilltäppta brunnar likt de brunnar som Isak fann när han återvände till Gerar. Filistéerna ”hade fyllt dem med jord” (Första Moseboken 26:15). Så står det till i många familjers andligt försummade hem i dag, där man fyller sina scheman med så många jordiska åtaganden att man inte har tid att tillbringa en timme tillsammans i sång. Om fåglarna slutade sjunga, skulle de ens märka det?
Otacksamhet. Finn en själ som är dränkt i otacksamhet, så finner du en själ utan sång. Om kanariefågeln vägrade sjunga i fångenskap, skulle få av oss någonsin ha hört dess sprudlande melodi. ”Vi hängde våra harpor på pilträden där. Ty där krävde de som hade fört oss bort i fångenskap att vi skulle sjunga, och de som hade ödelagt oss krävde glädje och sade: Sjung en av Sions sånger för oss. Hur ska vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land?” (Psaltaren 137:2-4). Guds folk hade genom Jeremia fått anvisningar att bygga hus, plantera trädgårdar och bilda familjer. ”… Och sök fred för den stad dit jag har låtit föra er i fångenskap, och be till HERREN för den, ty i dess fred ska ni ha fred” (Jeremia 29:5-7). Men de kunde inte se något värde i det. Med blicken fäst på den dystra omgivningen förlorade de sin sång. Israel hade i sin historia en rik sångtradition. Deras sång bröt fram vid övergången av Röda havet under Josafats dagar och hade varit känd för att besegra härar. Jordiskt obehag är ingen ursäkt för att hålla inne med tacksamheten, för vår Gud regerar och vi är hans barn. Sådana var förhållandena i fängelset i Filippi, där två burfåglar, Paulus och Silas, inledde konserten vid midnatt och fick korridorerna att skaka med sin glada sång.
När vi öppnar våra munnar och låter våra röster ljuda i lovprisning, ger vi uttryck åt Guds nåd. Vi ansluter oss till de trognas kör vid sidan av Mirjam, Debora och Hanna och förenar oss i harmoni med Mose, David, Paulus och Barnabas. På kvällen sjunger vi med vår Herre och hans lärjungar efter måltiden och med legioner av änglar som ”ger ära åt Gud i höjden”. Om det inte räcker, borde vi kanske överväga att stiga upp i den tidiga gryningen och sjunga med de oräkneliga skarorna av våra befjädrade vänner som är tacksamma för Guds kärleksfulla försyn. ”Låt Kristi ord bo rikligt hos er i all vishet; undervisa och förmana varandra med psalmer och hymner och andliga sånger, och sjung med nåd i era hjärtan för Herren … Och vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor” (Kolosserbrevet 3:16, 23).
