Hur ofattbart är det inte att Gud kan ta en eländig syndare, utan fruktan för Herren, och förvandla honom till en helig människa, renad i blodet, och en förkunnare av evangeliet! I denna berättelse ser vi Guds livsförvandlande kraft verka i vår psalmförfattares liv.
På den lilla kyrkogården i Olney i England står en gravsten av granit med denna inskrift, som Newton själv skrev före sin död:
John Newton, en gång en gudsförnekare och utsvävande människa, en slavars tjänare i Afrika, blev genom vår Herre och Frälsare Jesu Kristi rika barmhärtighet bevarad, återupprättad, förlåten och utsedd att predika den tro som han länge hade arbetat för att förstöra!
Denna gravskrift beskriver väl denne mans ovanliga och färgstarka liv. Han var en av 1700-talets stora evangeliska förkunnare. Hans vittnesbörd var: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är!”
”Amazing Grace” var en psalm som publicerades 1779, med en text skriven 1772 av den engelske poeten och anglikanske prästen John Newton (1725–1807). ”Amazing Grace” är förmodligen de senaste två århundradenas mest älskade psalm. Den beräknas framföras 10 miljoner gånger om året. Den har förekommit på över 11 000 album och översatts till omkring 60 språk. Den omnämndes i Harriet Beecher Stowes roman mot slaveriet, Onkel Toms stuga. Dess popularitet ökade kraftigt under två av Amerikas största kriser: inbördeskriget och Vietnamkriget.
Ironiskt nog skrevs denna gripande sång, som är nära förknippad med den afroamerikanska befolkningen, av en före detta slavhandlare, John Newton.
John föddes den 24 juli 1725 i Wapping i England. Hans far, John Newton den äldre, var sjöman, och hans mor, Elizabeth Newton, var en hängiven kristen. Hans far älskade honom men var borta till sjöss större delen av tiden. Hans mor däremot var öm och omsorgsfull och undervisade honom i Guds ord. Hon lärde honom att memorera hela kapitel ur Bibeln åt gången och tog med honom till kyrkan. När han var nästan sju år gammal dog hans mor tyvärr i tuberkulos. Hans far gifte om sig en kort tid senare och skickade honom till en internatskola. Under tiden på internatskolan fick han dåliga vänner. Hans karaktär försämrades så mycket att han blev relegerad från en skola och flyttad till en annan. När han var 11 år ville internatskolorna inte längre ha honom, så hans far tog med honom till sjöss. De följande sex åren tillbringade han på Atlanten tillsammans med sin far.
När John var 17 år ordnade hans far så att han skulle skickas till Jamaica för ett välbetalt arbete som tillsynsman på en plantage. På vägen dit, medan han väntade på fartygets avgång, blev John inbjuden hem till några gamla vänner, familjen Catlett. Det var i detta hem som Johns mor hade dött tio år tidigare. När han återknöt kontakten med dem lärde han känna deras dotter Mary. Johns och Marys mödrar hade varit de bästa vänner. John hade blivit inbjuden att stanna i fyra dagar, men han stannade i två veckor och missade fartyget till Jamaica.
Vid 18 års ålder tvångsvärvades John till den brittiska flottan, och hans liv gick från dåligt till ännu sämre. Han ville återvända och träffa Mary, så han deserterade från fartyget men blev infångad, piskad offentligt och lagd i bojor. Hans liv på fartyget var så ogudaktigt att till och med de andra gudlösa sjömännen ryggade tillbaka inför hans svordomar och hädelser. Han fick tillnamnet ”Den store hädaren” och var så oönskad ombord att han skickades för att arbeta på ett slavskepp.
En av ägarna till slavskeppet där han nu arbetade erbjöd John ett arbete när de nådde den afrikanska kusten. Men väl i land bands han och tvingades arbeta med föga mat, kläder eller tak över huvudet. Under denna tid skickade han flera brev hem till sin far och vädjade om hjälp.
Ett fartyg som hette The Greyhound seglade nära den kust som John nu hade kommit att kalla sitt hem. Kaptenen hade fått i uppdrag av Johns far att leta efter hans son. Trots att fartyget var nästan för långt från land för att bedriva handel bestämde man sig för att försöka. En vän till John rodde ut från stranden för att handla. När han vände sig om för att ge sig av frågade kaptenen om han kände någon som hette John Newton. Till kaptenens förvåning gjorde han det, och John fördes ombord för att resa hem.
Ombord på fartyget tog Newton upp ett exemplar av Thomas a Kempis kristna klassiker Om Kristi efterföljelse. Han hade aldrig stött på något liknande, och han började undra om de kristna påståendena kunde vara sanna. Den natten, den 10 mars 1748, höll en våldsam storm på att sänka fartyget. Män, djur och proviant spolades överbord. Stormen väckte Newton; vågorna hade brutit sönder fartygets murkna timmer, och vatten virvlade in i hans hytt. John bad för första gången på flera år.
The Greyhound kastades omkring i stormen på Nordatlanten i över 11 dagar. Med föga hopp om att överleva arbetade sjömännen mekaniskt vid pumparna och försökte hålla fartyget flytande. På stormens elfte dag var John för utmattad för att pumpa, så han bands vid rodret, där han gjorde sitt bästa för att hålla fartyget på rätt kurs. Från klockan ett till midnatt stod han vid rodret. Han fruktade att han skulle dö, och om den kristna tron var sann skulle han säkerligen inte bli förlåten. Han tänkte på allt han hade gjort under de senaste åren. Hans liv tycktes lika förstört och sönderslaget som det illa tilltygade fartyg han försökte styra genom stormen. Under dessa långa och plågsamma timmar ropade Newton till Gud som han aldrig tidigare hade gjort, och det blev vändpunkten i hans liv.
Det var en dag som John Newton mindes resten av sitt liv. ”Den dagen sände Herren hjälp från höjden och räddade mig ur djupa vatten.” Mer än 50 år senare skrev John i sin dagbok den 21 mars 1805: ”Har svårt att skriva, men jag försöker uppmärksamma denna dags återkomst med ödmjukhet, bön och lovprisning.”
Endast Guds förunderliga nåd kunde ta en ohyfsad, hädisk, slavhandlande sjöman och förvandla honom till ett Guds barn. John upphörde aldrig att förundras över Guds verk i sitt liv. Han började intressera sig för bön, för att läsa och begrunda Skriften och för att bara tala ord som behagade Gud.
När han återvände hem såg Mary och hennes föräldrar den förändring som Herren hade åstadkommit i John. De två gifte sig den 1 februari 1750.
Under de följande fyra åren var Newton kapten på sitt eget slavskepp. Detta yrke höll honom skild från Mary i månader åt gången. Medan de var åtskilda brevväxlade de ständigt. I sina brev skrev John gång på gång om hur deras kärlek och äktenskap ökade hans tacksamhet till Herren. ”... När jag tillåter mig att dröja vid en särskild tanke på dig, för den mig vanligen vidare och får mig att falla på knä för att välsigna Herren för att han har gett mig en sådan skatt och för att be om din frid och välgång.”
John försökte ”kristna” sitt slavskepp genom att hålla söndagsgudstjänster för sin besättning på 30 män som var förhärdade i synd. Han gjorde ytterligare tre resor för att föra slavar från Afrika till Nordamerika. När han planerade sin fjärde resa insjuknade han i malaria. Gud använde denna sjukdom för att sätta punkt för hans deltagande i slavhandeln.
När John inledde ett nytt kapitel i sitt liv kände han sig kallad att bli präst. I mer än 50 år predikade han evangeliet och var en av sin tids mest inflytelserika män.
John Newton skrev ofta en psalm till sina söndagskvällsgudstjänster. År 1779 samlades 280 av dessa och sammanfördes med 68 psalmer av Newtons vän och församlingsmedlem William Cowper och publicerades som Olney Hymns. Den mest berömda av alla psalmerna i Olney Hymns, ”Trons återblick och förväntan”, växte fram ur Davids utrop i Första Krönikeboken 17:16-17. I dag känner vi den som ”Amazing Grace”. ”Amazing Grace” hade ursprungligen sex strofer, och den sista versen lades till omkring ett århundrade senare. De flesta psalmböcker har fyra eller fem av dessa verser.
Som präst i kyrkan blev John alltmer bekymrad över den slavhandel som fortfarande pågick. År 1788, 34 år efter att han hade lämnat slavhandeln, skrev han en bok med titeln Thoughts Upon the African Slave Trade och skickade den till alla parlamentsledamöter. Denna bok gjorde allmänheten medveten om slavhandelns ondska. Han citerar följande: ”Det behöver knappast sägas att tillfångatagandet, försäljningen och transporten av svarta slavar till plantagerna i Västindien och Amerika var ett grymt och ondskefullt sätt att leva.” Med Guds hjälp och försyn fick John uppleva dagen år 1807, några månader före sin död, då slaveriet officiellt förbjöds i England.
När John var i sextioårsåldern gick hans älskade hustru Mary bort. Detta var en svår prövning för John, och han tillbringade de återstående 17 åren av sitt liv utan henne.
Efter att John hade drabbats av ett slaganfall, och kort före hans död, uppmanade en talesman för kyrkan Newton att överväga att sluta predika på grund av sviktande hälsa, syn och minne. John svarade: ”Vad, ska den gamle hädaren från Afrika sluta medan han fortfarande kan tala? Jag kommer att fortsätta predika. Även om mitt minne sviker minns jag två saker mycket tydligt: Jag är en stor syndare, och Kristus är en stor Frälsare.”
John Newtons sista ord när han låg på sin dödsbädd var dessa: ”Jag är fortfarande i de döendes land; snart ska jag vara i de levandes land.”
Melodin till ”Amazing Grace” är en tidig amerikansk folkmelodi. Den var först känd som en plantagemelodi med titeln ”Loving Lambs”. Denna melodi publicerades första gången 1831 i boken The Virginia Harmony. De flesta psalmböcker som publicerades efter denna tid innehöll sången. År 1910 lade Edwin O. Excell till den sista versen, som så småningom ersatte sångens tre sista ursprungliga verser. Hans version av sången är den vanligaste i våra psalmböcker i dag. Flera andra av Newtons psalmer i Olney Hymns sjungs fortfarande i dag, däribland ”Hur ljuvligt Jesu namn klingar” och ”Härliga ting sägs om dig”.
