I slutet av ett kort besök hos min bror och hans familj i South Carolina den gångna helgen tog vi farväl över en sen middag på den lokala McDonald’s-restaurangen. Jag är inte särskilt förtjust i snabbmat – särskilt inte McDonald’s – men eftersom vi hade en tretton timmar lång bilresa hem framför oss höll vi med min bror om att det kunde bli en trevlig grand final för alla våra barn.
Min bror och jag växte upp med helt motsatta inställningar till andliga frågor: han var agnostisk evolutionist och jag bekände mig till fundamentalismen. Det verkade som om vi var oense om nästan allt. När jag ser tillbaka ångrar jag de flesta av de debatter vi hade som barn. Om något tror jag att jag drev honom ännu längre in i hans gudlösa övertygelser genom att så ofta argumentera med honom på ett köttsligt sätt. Men nu, nästan 25 år senare, var vi här med våra fruar och barn och kunde se de helt olika resultaten av våra liv.
Tidigare den dagen hade vi äntligen kommit förbi ytan, och jag kunde fråga honom hur han såg på Gud. Jag frågade vilka följder han trodde att det skulle få att uppfostra barn i en miljö helt utan Gud. Sedan fortsatte vi samtalet. Han framförde sina gamla argument och jag kom med mina vanliga apologetiska invändningar mot påståendena i ”Big Bang-teorin” och evolutionen. Därifrån gick vi vidare till att tala om hans misstro mot ”organiserad religion” och hans förakt för hycklare som går i kyrkan. Han avslutade med att säga att han letar efter en kristendom som är mer trovärdig än den som traditionellt har lärts ut. Han hade läst tillräckligt mycket av Bibeln för att betrakta större delen av den som ”osofistikerad” och sökte en tro som ”kunde förena vetenskap och religion”. I grund och botten sa han att han ville ha en ”förnuftig religion”. Tanken på en helig och moralisk Gud som kräver att man följer lagar var medeltida för honom. Han ville ha en gud som kunde ses och tydligt postuleras.
Jag var bekymrad efter vårt samtal och talade senare med min fru om det. Hon sa att hon oroade sig för att det verkade saknas en känsla av andligt behov i deras liv. Innan de känner ett sådant behov befarade hon att våra ord sannolikt skulle vara meningslösa. Hon föreslog att vi mer enträget skulle fortsätta be om att en sådan hunger skulle väckas i deras själar.
Men nu, i slutet av vårt besök, när jag satt där och trevade efter mina sista ord och kämpade med helgens uppenbara försyndelser och misslyckade kompromisser, stack jag handen i min fyraårings Happy Meal och drog upp ”leksaken” med texten ”Vita häxan” på. Temat var hämtat från Disneys senaste sekulära invasion, ”Narnia”. När jag såg mig omkring lade jag plötsligt märke till att hela stället var fullt av stora bilder på lejon, häxor och garderober.
”Narnia” är Walt Disneys senaste filmsuccé. Filmen bygger på boken Lejonet, häxan och garderoben, som C.S. Lewis skrev 1950. Jag frågade min bror om de hade sett filmen, och det hade de förstås. Så jag började tala om en del av C.S. Lewis övertygelser och förehavanden. Eftersom jag hade läst många av Lewis verk kände jag mig frestad att använda hans intellektuella angreppssätt på kristendomen som en sorts religion som min bror kanske till slut kunde acceptera ... men jag var tvungen att hejda mig. Som min fru sa: om det inte finns någon känsla av behov, vad är då poängen? Han behövde inse att han var en syndare i behov av en frälsare, inte bara lägga till en psykologisk kristendom till sitt redan ”sofistikerade” filosofiska synsätt. Så vi samlade ihop barnen, sa åt dem att lägga häxorna i papperskorgen och begav oss hem till Pennsylvania.
Under den tretton timmar långa bilresan hem tänkte jag mycket på C.S. Lewis och funderade över varför han nu blir så populär. Jag tänkte på min brors önskan om en relativ, rationell och modern religion och drog slutsatsen att han inte var ensam. På senare tid verkar det som om Hollywood har upptäckt de potentiella vinster som kan hämtas från intet ont anande evangelikala och katolska kristna. Filmen ”The Passion” slog försäljningsrekord, och sedan dess har många mindre filmbolag gett sig in i kampen om de evangelikala och katolska pengarna. Den rutinerade guldletaren Walt Disney är inte alls någon nybörjare på dessa knep och är en urgammal fiende till kristendomen och korset. Wes Penre, som varnar för inflytandet från många hemliga sällskap, säger: ”Walt Disney var frimurare av 33:e graden och illuminist. Bakom alla dessa tecknade filmer, tidskrifter, filmer och så vidare finns en dold agenda att förstöra våra barns sinnen. Disneys produktion genom åren är full av frimurarsymbolik, ockulta undertoner och övertoner, tankekontroll och indoktrinering. Han förbereder våra yngre generationer för den nya världsordningen och introducerar dem till trolldom (svart magi) som något ’häftigt’.”
Att Disney har haft en agenda mot konservativ kristendom är inget nytt. Det som förvånar mig nu är den utbredda acceptans C.S. Lewis har fått genom Disney. Gå in i vilken kristen bokhandel som helst, bläddra i nästan vilken kristen bokkatalog som helst eller besök en kristen bokwebbplats, så ser du Narnia och C.S. Lewis överallt. C.S. Lewis har aldrig varit så populär! Men vad trodde C.S. Lewis? Vad är det egentligen han lär våra barn och andra genom sina böcker och de filmer som senare har gjorts?
Clive Staples Lewis var under den första delen av sitt liv en hängiven intellektuell ateist. Han var litteraturprofessor vid Oxford från 1925 till 1954 och professor i medeltida litteratur och renässanslitteratur vid universitetet i Cambridge från 1954 till 1963. Efter 1954 var han dock främst författare. Han hävdade att något förändrades i hans liv, vilket fick honom att börja tro på Gud och överge sin ateism. Han skrev många böcker till försvar för sin syn på kristendomen. En av hans mest populära böcker, Enbart kristendom, var i grunden ett kristet försvar mot ateismens påståenden. Men det han förmodligen är mest känd för är en serie fantasyböcker om trolldom, kallad Berättelsen om Narnia, som sägs vara full av dolda kristna budskap och anspelningar.
C.S. Lewis blev först populär i en tid då vetenskap, psykologi, relativism och cynism alla gick till hårt angrepp mot kyrkan. I likhet med min bror höll många människor då på att förlora tron på Bibelns enkla budskap. Vetenskapen utvecklades exponentiellt och kyrkan tappade mark dag för dag. Som en sista utväg började kyrkan söka efter en ”förnuftig” tro som kunde förklaras vetenskapligt. Det var i denna miljö som den framstående ateisten och intellektuelle C.S. Lewis trädde fram och hävdade att han hade omvänt sig till kristendomen. Han började skriva böcker, debattera och hålla seminarier om kristendomen över hela världen. Hans intellektuella angreppssätt överraskade världen en aning, och 1947 hamnade han till och med på omslaget till Time, där han kallades ”skeptikernas apostel”. Men till skillnad från forna tiders apostlar, som tillrättavisade sin tids kultur och religiösa ordning genom att förkunna ett kompromisslöst evangelium, är jag rädd att C.S. Lewis lät det enkla evangeliet förorenas i sitt försök att vinna över de intellektuella. Att tala om heliga ting på ett oheligt sätt kan vara mycket skadligt. När han debatterade kristna teman med sin cigarr och sin öl som en del av framtoningen tycker jag ofta att han gjorde många av Bibelns heliga läror till rena esoteriska nyanser och trendiga dialoger.
En av de svåraste sakerna för intellektuella att acceptera är den trånga, egocentriskt klingande föreställningen att kristendomen är den enda vägen till himlen. Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Johannes 14:6).” Eftersom skeptikerna och de intellektuella var helt främmande för en så exklusiv tanke var de glada över att i C.S. Lewis bok Enbart kristendom få höra att vissa hedningar kan tillhöra Gud utan att veta om det. Han skrev: ”Det finns människor i andra religioner som genom Guds hemliga inflytande leds till att koncentrera sig på de delar av sin religion som stämmer överens med kristendomen, och som därför tillhör Kristus utan att veta om det. En välvillig buddhist kan till exempel ledas till att alltmer koncentrera sig på den buddhistiska läran om barmhärtighet och lämna den buddhistiska läran i vissa frågor i bakgrunden (även om han fortfarande kanske säger sig tro på den). Många av de goda hedningarna långt före Kristi födelse kan ha befunnit sig i denna situation.” Hur trångsynt det än kan verka lär Bibeln tydligt att ”Frälsningen finns inte hos någon annan. Under himlen finns inget annat namn givet bland människor genom vilket vi måste bli frälsta (Apostlagärningarna 4:12).”
En annan sak som intellektuella har svårt för är allt tal om himmel och helvete. Guld, musik och kronor i himlen – eld, mörker och plåga i helvetet – verkar alltför mycket likna en barnberättelse för att vara förnuftigt och trovärdigt. Tyvärr kände C.S. Lewis likadant. Om himlen intellektualiserade Lewis det bibliska språket och sa: ”Alla bilder i Skriften (harpor, kronor, guld och så vidare) är naturligtvis bara symboliska försök att uttrycka det outsägliga. Musikinstrument nämns därför att musik för många människor (men inte alla) är det som vi känner till från det nuvarande livet och som starkast antyder hänryckning och oändlighet. Kronor nämns för att antyda att de som är förenade med Gud i evigheten delar hans prakt, makt och glädje. Guld nämns för att antyda himlens tidlöshet (guld rostar inte) och dess dyrbarhet.”
När det gäller helvetet antydde Lewis, i stället för att se eld och plåga som bokstavliga, att helvetet bara var ett sinnestillstånd. I Den stora skilsmässan sa han: ”... varje instängning av den skapade varelsen i dess eget sinnes fängelsehåla är i slutändan helvetet.” Om helvetet intellektualiseras kommer häxor, demoner och troll förstås att betraktas som ofarlig underhållning för våra barn. Jag fann det intressant att den avlidne Anton LaVey, författare till Den satanistiska bibeln och överstepräst i Satans kyrka, när han tillfrågades om så kallade ”vita häxor” förlöjligade skillnaden och sa: ”Inom satanismen finns det ingen skillnad mellan vit och svart häxkonst eller magi.” Det är sorgligt när demonbesatta galningar har större vishet och insikt än många bekännande kristna.
Själva Bibeln, med så otroliga berättelser som hur Mose delade Röda havet, Noa och arken eller till och med Elia och hans eldiga vagn, är helt enkelt för svårsmält för den moderna vetenskapligt inriktade människan. Tyvärr avfärdade Lewis många av dessa historiska händelser som kristen mytologi. I Lidandets problem skrev Lewis: ”Jag hyser den djupaste respekt för hedniska myter, och ännu större respekt för myterna i den Heliga Skrift.” I sin bok Reflektioner över Psaltaren skrev han: ”Jag har därför inga svårigheter med att godta exempelvis den uppfattning som framförs av de forskare som säger oss att skapelseberättelsen i Första Moseboken härrör från äldre semitiska berättelser som var hedniska och mytiska.” Jesus trodde inte bara att dessa berättelser var sanna, utan förkunnade också att dessa män fortfarande levde i himlen och att Gud fortfarande var deras Gud. 1 Kor. 10:11 säger: ”Allt detta hände dem som exempel, och det skrevs ner för att varna oss, över vilka tidernas slut har kommit.”
Att skilja mellan vilka myter man skulle tro på och vilka man skulle förkasta tycktes vara en kamp för C.S. Lewis. I en intervju med Roger Lancelyn Green till hans bok C.S. Lewis: A Biography talade Lewis om den svåra tid han hade när hans fru kämpade med sjukdom och sa: ”Jag hade fullt upp med att hindra Joy och mig själv från att återfalla i hedendom i Attika! I Dafni var det svårt att låta bli att be till Apollon läkaren. Men på något sätt kändes det inte som om det hade varit särskilt fel – det skulle bara ha varit att tilltala Kristus i Apollons gestalt.”
Hur inflytelserik Lewis än har varit som kristen apologet återstår, efter en genomgång av många av hans övertygelser, den pinsamma frågan: var C.S. Lewis ens kristen? Många grundläggande läror verkar saknas i hans verk. Om försoningen sa Lewis att ”Kristi död inte var ett ställföreträdande offer för oss, utan snarare något i stil med den romersk-katolska idén om att nåden samlas i ett förråd”. Den bortgångne dr Martyn Lloyd Jones sa om honom: ”Eftersom C.S. Lewis i grunden var filosof var hans syn på frälsningen bristfällig på två avgörande punkter: (1) Lewis trodde och lärde att man kunde resonera sig fram till kristendomen, och (2) han motsatte sig läran om försoningen som ställföreträdande strafflidande (Christianity Today 20-12-63).”
John MacArthur kritiserar i en tankeväckande artikel med titeln ”Öppen teisms angrepp på försoningen” C.S. Lewis syn på frälsningen och säger:
... vinden från [den nya teologiska modellens] inflytande blåser in genom varje springa när vi läser C. S. Lewis Narnia-berättelser. Lewis var ingen teolog, och det råder inget tvivel om att hans uppfattningar var svävande när det gällde evigt straff. Han hade andra uppfattningar som får evangelikala av den gamla modellen att rysa. Men man undrar om han verkligen skulle ha sympatiserat med de öppna teisternas strävan efter en tämjd och nedtonad gudom. … Samma grundläggande falska antagande låg till grund för kätteriet öppen teism. Teologerna av den nya modellen utgick från antagandet att Gud inte kunde vara både god och fruktansvärd, och började därför beröva honom de egenskaper de inte tyckte om. I likhet med socinianerna och liberalerna före dem har de gett sig ut på en vilseledd jakt efter att göra Gud ”god” enligt en humanistisk, jordbunden definition av ”god”. De skapar en gud efter eget huvud ... I den sista boken i Narnia-serien lägger en ondskefull apa ett lejonsskinn över en dum åsna och låtsas att åsnan är Aslan. Det är ett ondskefullt och farligt skådespel, och till slut leder det otaliga narnier vilse. Öppen teisms gud liknar en åsna i ett illa sittande lejonsskinn. Och den leder många bort från Bibelns härlige Gud ... Gud är både god och fruktansvärd. Hans vrede är lika verklig som hans kärlek. Och även om han har ”barmhärtighet med tusenden och förlåter missgärning, överträdelse och synd, [så] låter han ingalunda den skyldige bli ostraffad” utan att tillfredsställa sin egen rättvisa och vrede (2 Mos. 34:7).
Det finns ingen ersättning för blodet, ingen genväg förbi omvändelsen och ingen förnyelse utan att den Helige Ande överbevisar om synd och för syndare som omvänder sig till nåd och frälsning. Hur enkelt, dåraktigt och osofistikerat det än kan verka finns det fortfarande ingen annan väg. Jesus varnade oss för falska vägar till frälsning och sa: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan klättrar in någon annanstans, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren hör hans röst. Han kallar sina egna får vid namn och för ut dem. När han har fört ut sina egna får går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner igen hans röst. En främling följer de inte, utan flyr från honom, eftersom de inte känner främlingars röst (Johannes 10:1–5).” Varför hörsammar inte kyrkan Mästarens varning och flyr från dessa främmande röster?
När aposteln Paulus skrev till korintierna sa han för många århundraden sedan: ”Korset är dårskap för dem som går förlorade, men för oss som är frälsta är det Guds kraft. Det står ju skrivet: Jag ska förgöra de visas vishet och göra de förståndigas förstånd till intet. Var finns de visa? Var finns de skriftlärda? Var finns den här världens debattörer? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Eftersom världen i Guds vishet inte lärde känna Gud genom sin vishet, behagade det Gud att genom förkunnelsens dårskap frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för grekerna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, är Kristus Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. Se på er egen kallelse, bröder: inte många visa efter mänsklig måttstock, inte många mäktiga, inte många av förnäm börd är kallade. Men det som var dåraktigt i världen utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som var svagt i världen utvalde Gud för att förödmjuka det starka. Det som världen betraktar som obetydligt och föraktat, ja, det som inte finns till, utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa ska kunna berömma sig inför honom (1 Kor. 1:18–29).”
Avslutningsvis: nästa gång Disney tror att de kan ruska om den kristnes bur och att vi kommer springande med våra barns öppna sinnen för att sitta och lyssna på deras destruktiva läror och lögner, visa er styrka och stanna hemma och undervisa era barn ur Guds ord! Lär dem att lyssna noga efter Herdens rop och vara redo att fly från främlingens röst. Lär dem att akta sig för denna blodlösa, intellektuella ”kristendom” och hålla sig nära de enkla sanningarna i Guds ord. Utan tvekan: ”Var nyktra, var vaksamma, för er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Petrusbrevet 5:8).”
