För att rätt kunna bedöma varje skede i en människas liv måste vi betrakta det som ett kapitel i hennes utveckling uppåt – eller nedåt.
Tänk på Jakob i Betel, när en stege kom ner från himlen och förmedlade Guds kärlek till honom. Somliga klandrar Jakob för hans löfte i Betel och menar att det var själviskt och beräknande. Om Gud gör detta för Jakob, då ska Jakob göra detta för Gud! Hur mycket ädlare att förlita sig på Gud med en sådan generositet som Abrahams, som överlämnar allt åt honom!
Men i Betel befann sig Jakob alldeles i början av sitt andliga liv. Han hade just fått sin första glimt av den syn som skulle forma livet fram till dess slut. Naturligtvis når han inte någon höjd av självutplåning. Han beskriver ärligt saken så som den ter sig för honom och tar Gud på orden på det praktiska och vardagliga sätt som var utmärkande för honom.
Men vid Jabbok gick Jakob längre. Än en gång kommer gudomliga krafter och närvaron av det gudomliga in i hans liv, och den här gången har han ingen överenskommelse att göra med dem. Han ber inte om trygghet för sig själv, eller om att hans egendom ska bevaras, eller om att hans brors vrede ska mildras. Han ber bara om den välsignelse som Gud kan skänka, och överlåter åt den att ta vilken form som helst och bära vilken innebörd som helst som Gud kan ge den. Nu gör han ingen överenskommelse, utan förtröstar och tillber. Det var då hans gamla namn Jakob, bedragaren, upphörde att passa honom, och han blev Israel, ”en Guds furste”.
Så för Gud oss från ett stadium till ett annat, från snäva och själviska föreställningar om vår relation till honom till den stund då vi av alla hans gåvor inte ber om något annat än den välsignelse som uttrycker hans glädje över oss och bidrar till vår glädje i honom.
