När den grekiske målaren Apelles fick frågan varför han lade ned så mycket arbete på sina målningar, svarade han: ”Därför att jag målar för evigheten.” Han använde ordet som en djärv bild, men vi kan använda det bokstavligt när vi säger att vi målar våra livs bilder för evigheten. Vi använder beständiga färger. Varje rent och heligt ord eller verk som vävs in i den bilden kommer att stå där, oförgängligt och odödligt. Varje självisk eller syndig sak som målas på livets duk kan aldrig tvättas bort, utom genom att Jesu blod tillämpas här i detta liv. Nu eller aldrig är detta dyrbara blod verksamt. När döden kommer upphör målandet! Inga penseldrag av ånger eller tro kan då läggas till. Inga skuldfläckar kan då tvättas bort. Målningen är färdig, och för alltid färdig.
Döden ramar in bilden och skickar den vidare till domens dag för beskådan. Inte en ”privat förhandsvisning” inför ett utvalt sällskap, utan en offentlig utställning inför en samlad folkmassa som ingen människa kan räkna. Ty Gud ska ställa varje ord och varje gärning inför domen, vare sig den är god eller ond. Bilden av våra liv som visas inför den ”stora vita tronen” kommer för alltid att vara oföränderlig. Om duken pryds av gärningar, hur anspråkslösa de än är, utförda till Guds ära, kommer livsverket att stå som ett evigt minnesmärke över den gudomliga nåden. Om livet bara ägnades åt att tillfredsställa det syndiga jaget, kommer dess eländiga bild endast att hållas fram till ”skam och evigt förakt”.
Vi kanske innerligt önskar ändra porträttet då och göra det bättre, men pennan och färgerna lämnade vi efter oss; handen har för alltid förlorat sin skicklighet. Vi kanske enträget ber och bönfaller den rättfärdige domaren att ge oss ännu en möjlighet. Det oåterkalleliga svaret blir: ”Den orättfärdige må fortsätta att vara orättfärdig, och den orene må fortsätta att vara oren. Den rättfärdige må fortsätta att vara rättfärdig, och den helige må fortsätta att vara helig.” När vi vet att detta är sant, hurudana människor bör vi då inte vara i all helig vandel och gudsfruktan.
När den ädle Russell avrättades som martyr för friheten, räckte han sin klocka till en vän som stod bredvid honom på schavotten. ”Ta den här klockan”, sade han, ”för jag har inte längre något med tiden att göra. Mina tankar gäller nu bara evigheten.” Den döende martyrens ord är ett ord i rätt tid för oss alla. Vi pastorer, som på nytt tar oss an Mästarens verk, gör väl i att lägga märke till att vi predikar för evigheten! Må varje förälder som läser detta stycke fråga sitt samvete: ”Uppfostrar jag mina barn inte bara för den här världen, utan också för den kommande världen?” Må varje affärsman fråga sig om han bara försöker fylla en påse full av hål, eller om han som Guds förvaltare samlar skatter i himlen. Unge vän, övar du dig i självtillfredsställelse eller strävar du efter den odödliga kronan?
På väggarna i en institution i Montreal såg jag i somras denna korta rad: ”Ingenting är långt utom evigheten.” Det var ett motto för varje pastors arbetsrum och för väggarna i varje hem. Låt oss alla skriva upp det framför oss på himlavalvet: ”Ingenting är värt att leva för utom evigheten.”
Låt tidens klockor dåna
och växla, stiga, falla!
Men i sublimt lågmälda toner—
som ljuder djupt över dem alla—
hörs en röst som måste höras,
medan våra stunder flyr,
och den säger blott ett ord:
”Evighet! Evighet!”
