När Jesus gick vid Galileiska sjön såg han två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas, som kastade ett nät i sjön, för de var fiskare. Han sade till dem: Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare. De lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare därifrån såg han två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, i en båt med sin far Sebedeus, där de lagade sina nät. Han kallade dem, och de lämnade genast båten och sin far och följde honom – Matteus 4:18-22.
De visste föga vart denna vandring skulle leda dem. De tog emot kallelsen, de svarade på kallelsen, och nu var de på en resa som för alltid skulle förändra deras liv. Vi vet föga om vart resan kommer att föra oss när vi väljer att följa Jesus. Därför betraktas den som en vandring i tro.
En sak är säker: att vandra med Jesus leder till ett heligt liv. Vad menar vi då exakt med helighet? Helighet är Jesu rättfärdighet i dess fullhet, uppenbarad i våra liv genom pånyttfödelsens verk och den helige Andes inre förnyelse.
Johannes Döparen sade om Jesus: Jag döper er visserligen med vatten till omvändelse, men han som kommer efter mig är mäktigare än jag, och jag är inte värdig att bära hans skor. Han ska döpa er med den helige Ande och med eld. Han har sin kastskovel i handen och ska grundligt rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas – Matteus 3:11-12.
Detta talar om dopet i den helige Ande och eld, och om den grundliga rensning som Jesus skulle föra med sig. Jesus kom inte med våld, och ändå svepte hans rättfärdiga närvaro över Palestina som en vind som skiljer agnarna från vetet. De som avvisade honom blåstes bort och försvann ur berättelsen. De som älskade honom framträdde som de utvalda som blev grundarna av ett nytt rike, upprättat på principer som tidigare inte varit kända.
Principerna i detta nya rike visas i Kristi liv och förklaras i hans undervisning. I Bergspredikan lade Jesus fram en undervisning som utmanade den mest fromme farisé och ruskade om syndaren i hans likgiltighet. Jesu undervisning gick inte att lättvindigt ignorera, för den väckte en djup längtan i människohjärtat efter den kärlek och frid som den erbjöd, samtidigt som den blottlade den inneboende själviskhet som hindrade detta.
Det var detta löfte och hopp om en ny mänsklighet som drog folkmassor till honom. De följde Jesus, vissa i hopp om ett under, vissa för att få bröd, men många drogs till honom av en djup inre längtan efter befrielse från syndens strypgrepp. De som verkligen sökte befrielse fann den.
En sådan lärjunge var Maria från Magdala. Skriften ger oss bara flyktiga inblickar i hennes liv. Hon verkar ha varit en av flera kvinnor som Skriften nämner följde Jesus. Läkaren Lukas berättar att Jesus botade henne från onda andar och sjukdomar. Tydligen var hon inte bara besatt av onda andar utan också fysiskt sjuk.
Därefter vandrade han genom varje stad och by och predikade och förkunnade det glada budskapet om Guds rike. De tolv var med honom, liksom några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och sjukdomar: Maria, kallad Magdalena, ur vilken sju demoner hade farit ut, och Johanna, hustru till Herodes förvaltare Chuza, och Susanna och många andra, som tjänade honom med sina tillgångar – Lukas 8:1-3.
Maria blev en trofast efterföljare till Jesus. Hennes närvaro framhävs särskilt i Skriften efter Kristi död. Hon var först vid graven tidigt på uppståndelsens morgon och stannade kvar där när de andra hade gått. Hennes ihärdiga sökande efter Kristus belönades när Jesus först uppenbarade sig för henne.
Jesus sade till henne: Kvinna, varför gråter du? Vem söker du? Hon, som trodde att det var trädgårdsmästaren, sade till honom: Herre, om du har burit bort honom, säg mig var du har lagt honom, så ska jag hämta honom. Jesus sade till henne: Maria. Hon vände sig om och sade till honom: Rabboni, vilket betyder Mästare – Johannes 20:15-16.
Maria kände igen Jesus i samma stund som han uttalade hennes namn. Denna närhet föddes ur en brinnande kärlek till Kristus som var frukten av hennes befrielse. Marias kärlek till Jesus var resultatet av att ha blivit befriad från sju demoner.
Jesu huvudsakliga uppdrag när han kom till jorden var att befria oss från syndens makt. I Lukas 5 återger läkaren Lukas berättelsen om en lam man. Han kunde inte gå. Hans vänner förde honom dit för att han skulle bli botad, men de kunde inte komma fram till Jesus på grund av folkmassan. Så de gick upp på taket och tog bort tillräckligt många takplattor för att få igenom sin vän och sänkte ner honom framför Jesus. Så uppfinningsrikt! Så angelägna de var om att hjälpa sin vän att bli botad.
När han såg deras tro sade han till honom: Människa, dina synder är förlåtna – Lukas 5:20. De sökte helande, men Jesus såg det djupare behovet i mannens själ och erbjöd därför förlåtelse. Detta väckte naturligtvis fariséernas vrede, och de …började resonera och sade: Vem är denne som talar hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud ensam? – Lukas 5:21. De hade rätt, bara Gud kan förlåta synder, men vad de inte ville tro var att Jesus var Guds Son och därför verkligen hade makt att förlåta synder. Så Jesus fortsatte: …Vad resonerar ni om i era hjärtan? Vilket är lättare, att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig och gå? Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, (sade han till den lame:) Jag säger dig: Res dig, ta din bädd och gå hem till ditt hus – Lukas 5:22-24.
Att följa Jesus innebär att lämna sina synder. Vi skulle ta grundligt miste om vi påstod att helighet är ett resultat av mänsklig ansträngning. Vår vandring mot helighet måste vara en vandring till Golgata. Många ”heliga män” och ”heliga kvinnor” genom tiderna har försökt leva heligt i sin egen kraft. Det som alltid händer är att vi nöjer oss med en form av gudsfruktan som inte når upp till Kristi rättfärdighet. Vi nöjer oss med en religion som går att klara av.
Aposteln Paulus sade när han skrev om sina judiska bröder: Eftersom de inte känner Guds rättfärdighet utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, har de inte underordnat sig Guds rättfärdighet – Romarbrevet 10:3.
Denna ”Guds rättfärdighet” är en inre rättfärdighet i hjärtat som bara kan komma till stånd genom pånyttfödelsens verk och den helige Andes förnyelse. Det är därför vår vandring med Jesus måste leda oss till Golgata, för där skådar vi vår döende Herre – blödande, döende för våra synder – för mina synder – för dina synder.
Jesu blod är den enda vägen till ”Guds rättfärdighet”. ”Guds rättfärdighet” tillräknas oss genom förlåtelse, och den är frukten i våra liv efter att vi fått kraft genom den helige Ande. I båda fallen tillskrivs ”Guds rättfärdighet” Kristi verk på korset. Det finns ingen annan väg till helighet.
I Matteus 22 berättade Jesus om en kung som planerade ett bröllop åt sin son. När de inbjudna gästerna (det judiska folket) avböjde hans inbjudan, gick inbjudan i stället ut till alla som inte hade blivit inbjudna, och bröllopet fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se på bröllopet var han nöjd med vad han såg, tills han fick syn på en man som inte bar bröllopskläder. (Bröllopsklädseln var en vit linnedräkt som värden för festen tillhandahöll.)
Jag citerar Adam Clark: ”Bland österlänningarna bar man långa vita dräkter vid offentliga högtider, och de som vid sådana tillfällen kom i andra kläder ansågs inte bara vara mycket klandervärda utan också förtjäna straff. Den som bjöd in gästerna ordnade en sådan dräkt åt var och en för tillfället, och gästen fick den när han bad festens föreståndare om den. Det var detta som gjorde uppträdandet hos den person som nämns i texten oförsvarligt. Han kunde ha fått en passande bröllopsdräkt om han hade bett om den.”
”Att inte bära bröllopskläder” var att förolämpa värden för festen, som tillhandahöll allt (inklusive bröllopsklädseln) så att alla gäster skulle vara lika väl rustade för tillfället. Ingen behöver uteslutas på grund av brist på passande kläder eller något annat som behövs. Kungen stod för inbjudan och allt nödvändigt, och gästen behövde bara tacka ja till inbjudan och ta emot det som kungen i sin nåd tillhandahöll.
Vilken vacker bild av himmelriket. Kungen har bjudit in oss till sitt himmelska gästabud. Han vill att vi ska komma och njuta av festen med honom. Han vill att vi ska komma oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer – några från syndens rännstenar, några från okunnighetens djup och några från självrättfärdighetens tempel. Alla är inbjudna att komma på lika villkor – alla måste tacka ja till inbjudan, och alla måste bära bröllopsklädseln.
Vi får inte veta exakt hur det förhöll sig med denne man som vägrade att bära bröllopsklädseln, men en allmän förståelse av människans natur tyder på att han förmodligen var en välklädd herre. De som kom i slitna kläder skulle ha välkomnat bröllopsklädseln för att dölja sitt verkliga tillstånd. Troligen ville den här mannen visa upp sin prakt. Han hade ingen lust att täcka sina fina kläder med en enkel vit mantel.
Så är det med alla som förtröstar på sin egen rättfärdighet. Det bästa vi kan föra fram inför Gud når inte upp till den rättfärdighet Gud kräver. Jesaja skrev: Men vi är alla som något orent, och alla våra rättfärdiga gärningar är som smutsiga trasor. Vi vissnar alla som ett löv, och våra missgärningar har fört oss bort som vinden – Jesaja 64:6.
I denna förtvivlade situation behöver vi en återlösare. Gud har gett oss en Återlösare i sin Son, Jesus. I honom har vi återlösning genom hans blod, syndernas förlåtelse, enligt hans nåds rikedom – Efesierbrevet 1:7. Gud har bjudit in oss till sin fest, och han har gett oss allt som behövs för att vi ska kunna göras rättfärdiga.
Ett kännetecken hos den som blivit renad från synd genom Kristi blod är tillbedjan. Lukas berättar om en kvinna som ”var en syndare” och som kom för att tillbe Jesus: Och se, en kvinna i staden, som var en syndare, fick veta att Jesus låg till bords i fariséns hus och kom med en alabasterask med salva. Hon stod bakom honom vid hans fötter och grät och började tvätta hans fötter med sina tårar. Hon torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter och smorde dem med salvan. När farisén som hade bjudit honom såg detta sade han för sig själv: Om denne man vore en profet skulle han veta vem och vad slags kvinna det är som rör vid honom, för hon är en syndare – Lukas 7:37-39.
Vi känner inte hennes namn, bara att hon ”var en syndare”. Det var hennes rykte – hon var ”inte god”. Men hon tycks ha haft ett tidigare möte med Jesus. Hon kom till Simons hus för att frambära sitt tacksägelseoffer. Hon tog med sig det bästa hon hade. En alabasterask med salva som sägs ha varit värd en årslön. Hon smorde Jesu fötter och tvättade dem med sina tårar – tårar av omvändelse, tårar av glädje, tårar av lättnad.
Simon iakttog hennes tillbedjan. Han föraktade henne i sitt hjärta. Han ansåg hennes offer vara ett stort slöseri. Jesus utmanade honom. Han sade till Simon: …Ser du denna kvinna? Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inget vatten till mina fötter, men hon har tvättat mina fötter med tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen kyss, men hon har inte slutat kyssa mina fötter sedan jag kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med salva. Därför säger jag dig: Hennes många synder är förlåtna, för hon älskade mycket. Men den som får lite förlåtet älskar lite – Lukas 7:44-47.
Han sade till kvinnan: …Dina synder är förlåtna – Lukas 7:48. Förlåtelse och frihet från synd väcker hjärtat till tillbedjan. När en man eller kvinna blir befriad från syndens skuld och slaveri flödar lovsången fritt. Simon var en farisé som förlitade sig på sin egen rättfärdighet. Ändå fick Jesus honom att inse att han i hög grad brast i kärlek och tillbedjan.
Att följa Jesus leder oss till helighet i hjärta och liv. Att följa Jesus för oss ansikte mot ansikte med orsaken till och botemedlet mot syndproblemet. Orsaken till synd är vår fallna köttsliga natur, och vår fallna natur blottläggs i ljuset av hans helighet. När vi vandrar med Jesus, tillsammans med Maria från Magdala och de andra lärjungarna, blir vi medvetna om vårt behov, och vårt behov ropar efter hans nåd. Botemedlet mot vår synd är Jesus – …du ska ge honom namnet JESUS, för han ska frälsa sitt folk från deras synder – Matteus 1:21.
I Augustus Topladys berömda psalm Rock of Ages finner vi denna rad–
Var syndens dubbla bot; fräls mig från dess skuld (genom förlåtelse) och makt (genom helgelse).
