Ni är jordens salt. Men blir saltet smaklöst, med vad skall det saltas igen? … – Matteus 5:13.
Man kan undra varför anabaptisterna, de tidiga kyrkofäderna, kyrkohistorikerna och särskilt upphovsmannen till våra övertygelser, Kristus själv, intog en så häftig och absolut hållning till en åtskild kyrka och stat. Varför predikade, skrev och varnade de eniga mot politiskt engagemang av något slag bland kristna? Kanske besvaras detta bäst genom att se på följderna när kristna ignorerade dessa uppriktiga varningar, avkastade sin gudfruktiga trohet och svor sin trohet till ett bristfälligt och i slutändan förgäves jordiskt rike.
Mennoniterna i Tyskland är ett särskilt fascinerande och varningsgivande avsnitt i den kristna och anabaptistiska historien — inte bara på grund av deras relativa närhet i tiden — utan också på grund av deras nästan fullständiga hängivenhet åt en världslig ledare och agenda. Vad ledde dem till en så o-kristlig ståndpunkt? En sann förståelse av deras berättelse måste naturligtvis börja med deras början.
Mennoniterna i 1900-talets Tyskland härstammade från de första anabaptistgrupperna, men till skillnad från våra förfäder stannade de i Gamla världen i stället för att emigrera till Nya världen. Där ledde flera faktorer dem till en unik position i världshändelserna, en position som skulle pröva deras motståndskraft på en global scen.
Början av 1900-talet förde med sig första världskriget, som slutade med Tysklands och dess allierades nederlag. De fredsavtal som följde var utformade för att förolämpa och krossa Tyskland, belasta det med en nästan ogenomförbar krigsskuldsättning och inskränka dess rätt att bygga upp en militär. Det tyska folket kände, inte överraskande, förbittring över att denna förolämpning lades till vid den skada som att ha förlorat kriget innebar. Deras agg grodde och yttrade sig snart i nationalistiska rörelser, mest framträdande bland dem Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (eller nazistpartiet). Partiet grundades 1919, och Hitler var en av dess tidiga medlemmar. Han antog snabbt partiledarskapet och drog anhängare med sin "vi mot dem"-retorik och sitt starka ledarskap.
Under det första decenniet efter grundandet växte partiet endast långsamt. Under denna tid fortsatte Hitler att forma nazisterna efter sin vilja. Hat mot de flesta icke-tyska (arier) grupper blev ett centralt teman i partiet, tillsammans med en våldsam avsky mot kommunismen. Partiet var dock inte tillräckligt stort för att vara annat än en marginalröst och representerade bara en liten del av de tyska väljarna.
Denna obetydlighet var dock inte bestående. Den stora depressionen blev katalysatorn för nazisternas maktövertagande. När den globala marknaden kollapsade förlorade över 2 miljoner tyskar sina jobb. Arbetslösa samlades de kring det karismatiska ledarskap som lovade att ge dem arbete, att ge dem makt, att "göra Tyskland stort igen". Hitler ökade snabbt antalet följeslagare.
Tusentals nya medlemmar gjorde det möjligt för nazistpartiet att allvarligt konkurrera i många lokala val, och i Tysklands parlament kunde de kontrollera tillräckligt många röster för att påverka politiken. På lång sikt gav deras politiska styrka Hitler till ämbetet som premiärminister. När han säkrat den positionen gick han vidare för att störta den tyska regeringen och etablerade sig själv och sitt parti som Tysklands obestridda härskare.
Varför drog en sådan man, och en sådan rörelse, till sig uppmärksamhet och dyrkan från en kyrka som bekände så mycket av det vi gör? Att älska sina fiender, åtskiljande från världen och icke-motstånd verkade inte förenligt med nazisternas budskap. Svaret, likt de flesta avfallna kyrkor, framträder bäst som något som skedde i små steg och över tid.
År 1929 hamnade mennoniterna i Tyskland under nazisternas uppmärksamhet. 13 000 ryska mennonitflyktingar anlände till Moskva i hopp om att lämna det kommuniststyrda landet. Nazister utnyttjade situationen och presenterade mennoniterna som bevis på att arier (folkslag av tysk härkomst, såsom mennoniterna) orättvist förtrycktes av resten av världen. Denna bild spreds av statliga propagandadepartement som cirkulerade skrifter, broschyrer och till och med två oerhört populära filmer som skildrade mennoniterna som starka, rödblodiga tyskar som tappert kämpade mot det orättvisa förtrycket från de ryska kommunisterna. Dessa ansträngningar gav flyktingarna nationell uppmärksamhet, vilket i sin tur ledde till att de togs in i Tyskland.
Medan många mennoniter kom in i Tyskland som flyktingar fanns också etablerade församlingar som fick samma patriotiska förklädnad av nazistpropagandan. Tyvärr välkomnade dessa kyrkor nazisternas uppmärksamhet och gick så långt att de skickade Hitler ett brev där de tackade honom för att vara "det tyska folkets räddare" och förklarade sitt stöd för hans regering. Det är värt att notera att Hitler, en man som var mycket upptagen med att leda en framväxande stormakt, personligen svarade på detta brev med en not som tackade kyrkorna för deras stöd och uttryckte en önskan om vidare samarbete till gagn för både nazisterna och mennoniterna. Kyrkans ställning försvagades ytterligare under dessa till synes fördelaktiga relationer.
En särskilt chockerande form av mennonitisk politisk inblandning kom från kyrkorna i och kring Danzig. Danzig och omgivande landsbygd hade länge varit en del av det tyska riket fram till första världskrigets slut, då regionen skiljdes från Tyskland och i praktiken blev en buffertzon mellan Tyskland och Polen. År 1939 skulle Hitler göra ett av sina första drag i Europa genom att annektera Danzig, där nazisterna hade byggt upp partipåverkan under större delen av 1930-talet. Mennoniterna i området, som bara en generation tidigare varit tyska, välkomnade sin nya roll i det framtida Tyskland och engagerade sig i nästan alla nivåer av nazistpartiet. Otto Andres blev den näst högst rankade nazisten i Danzig-området, och många av de cirka 6 000 troende i de omkringliggande församlingarna gick med i olika nazistiska organisationer. Männen deltog ofta i paramilitära SA och SS, medan deras fruar och döttrar deltog i motsvarande kvinnogrupper. Kyrkorna blev genomsyrade av aktiva nazister, som till och med blev accepterade i kyrkans ledarskap. Vid ett tillfälle leddes fem av de sju lokala kyrkorna av aktiva partimedlemmar.
Andra världskriget blev det sista steget i mennoniternas integration med nazisterna. Det tyska koncentrationslägret Stutthof levererade slavarbetare till flera mennonitiska företag. Mennonitiska församlingar organiserade krigsinsatser, inklusive rekrytering av sina unga män till att tjänstgöra i den tyska armén. I ett särskilt vridet fall var en mennonitisk läkare, Johan Klassen, personligt ansvarig för döden av mer än hundra handikappade barn.
Kanske är det mest bekymmersamma avsnittet i denna dystra berättelse om avfall det som kom efter kriget. Mennonitisk ledning, som i viss mån insåg hur djupt de hade sjunkit och som noterade den rättvisa som skulle komma genom Nürnbergrättegångarna, avfärdade i praktiken skulden från sina axlar. Genom att vädja till sina mennonitiska bröder över havet övertygade de dem om sin oskuld och förvrängde sin inblandning i det nazistiska regimen för att framställa sig själva som offer. Amerikanska mennoniter hjälpte dessa nu flyktingar på många sätt, gav alla slags bistånd och förhindrade i praktiken att de flesta stod inför fängelsestraff eller dödsdomar. De tyska kyrkor som överlevde upplöstes så småningom eller emigrerade till Amerika.
Om en grupp som ursprungligen höll övertygelser identiska med våra kunde vandra så långt att de kom till barnamord och slaveri, måste frågan ställas: "Ser vi deras dårskap för vad den var?" Varför accepterade kyrkorna i Danzig framstegen från vad som, i efterhand, var en tydligt icke-biblisk, icke-kristlig rörelse?
Ursprunget till deras fall var förvånansvärt enkelt. Mennoniterna i Tyskland glömde vem deras sanna Härskare var. Inget jordiskt rike i krig tolererar en trohet mot fienden, och det gör inte heller himmelriket. Stoltheten i deras jordiska rike, jakten på prestige och makt, ledde allt till ett förutsebart slut. Deras salt hade mist sin smak, och de slängdes ut och trampades under fötterna. Detta är en varningshistoria om farorna med att oförenligt binda kyrkan till världen.
Källa:
anabaptisthistorians.org/2018/02/07mennonites-and-the-holocaust-an-introduction
