Nu höll Mose fårskaran hos Jetro sin svärfader, Midjans präst; och han förde fåren bort till öknens baksida, och kom till Guds berg, till Horeb –2 Mosebok 3:1.
Öknens baksida har länge uppfattats som Guds skola där Han har undervisat många av sina tjänare, främst Mose. Vid fyrtio års ålder fann han sig själv …lärd i allt egyptiskt vishetskunnande, och stark i tal och gärningar. Och när han hade blivit fyrtio år, kom det in i hans hjärta att besöka sina bröder, Israels barn –Apostlagärningarna 7:22-23.
Jag tvivlar inte på att Gud kan, och gör, använda människor med stor förmåga, kapacitet och utbildning, men andligt ledarskap kräver en ingrediens som inte härstammar från görande, uppnåenden och prestationer. Fanatikerens olycka är ofta för litet förtroende för Gud och för mycket förtroende för köttet. Denna stolthet och rastlöshet botas inte i ett seminarium och utrotas vanligtvis inte under nitisk tjänst. För många av Guds tjänare utvinns den ur själen på öknens övergivna sandar. Detta torra och övergivna område som tycks tomt på liv och fruktsamhet är där många tjänare lär sig lägga ansiktet i stoftet och underkasta sig vad som kan verka som inaktivitet, ofruktsamhet och avvisande.
Moses liv kan delas i tre avsnitt. Han ägnade sina första fyrtio år åt att lära sig Egyptens visdom, de följande fyrtio som herde i Midjan, och de sista fyrtio som Israels herde. Vi kan föreställa oss att den första tredjedelen av hans pilgrimsfärd var fylld av enorm aktivitet, framsteg och prestationer. Man hade otvivelaktigt inpräntat åt honom att vid hans födelse …var han mycket vacker, och ammad i sitt fadershus tre månader –Apostlagärningarna 7:20.
Den mirakulösa räddningen i floden genom Faraos dotter skulle bekräfta att han var ämnad att bli ett redskap för Guds gudomliga plan. Som ett mittpunkt i nationens uppmärksamhet är det förståeligt hur denne man som …var stark i tal och gärningar –Apostlagärningarna 7:22, var fylld av självsäkerhet i sin förmåga att utföra Guds vilja.
I dagens samhälle skulle Mose värderas som den idealiske kandidaten för kyrkligt ledarskap. Han var på alla sätt kvalificerad. Han stod över sina landsmän i utbildning, och han ägde ovanliga naturliga, ekonomiska och andliga gåvor. Han hade utkommit från Egyptens “universitet” som en man mäktig i ord och gärning och han hade ett uppenbart kall från Gud över sitt liv. Han var en konservativ man som valde …hellre att lida lidanden med Guds folk än att njuta syndens nöjen för en tid –Hebréerna 11:25.
Ändå, mitt bland alla hans fina meriter var han ändå bristfällig för det arbete Gud kallat honom till. Och så ledde Gud honom lämpligen in i Midjan för att skriva in honom i en annan skola där han skulle få äta beska örter av besvikelse och avvisande, anonymitet och ensamhet, och ofullbordade drömmar och längtan. Medan det tidigare hade varit hans ambition att frivilligt förena sig med Guds folk, utspelades detta kapitel av hans liv under tvång.
Vi lär av berättelsen i 2 Mosebok att den senare tredjedelen av hans liv var fylld av intrikat inblandning och stort tjänande. Utgången ur Egypten är spännande att läsa och ger stor insikt, men de flesta av oss kan inte ärligt relatera till den mäktige Mose och hans dynamiska samarbete med Gud. Snarare är det den oansenliga fyrtioåriga mittenperioden av hans liv som många av oss befinner oss i. Fast det finns bara några dussin verser som representerar dessa fyra decennier av hans liv, antar vi att det var en grundlig skolning som inpräntade enormt tålamod, självrannsakan och kanske en aning frustration.
För oss representerar det en period då de uttorkade tidernas sandar omkring oss synes ge ingen annan frukt än en uppenbarelse av vårt torra, spruckna hjärta—skrumpnat och bortkastat av följderna av våra misstag och tidigare synder. Det är vid dessa tider vi kan få en svacka i tron, inte så att vi skyller Gud för våra omständigheter, men att vi kan börja se våra liv som futtiga, och att varje dag är densamma som den föregående. Kanske börjar vi vandra omkring i ett visionlöst töcken—genom en dimma av andlig nedstämdhet—medan vi famlar efter uppmuntran och en påminnelse om att Gud inte har glömt oss. Ibland tycks till och med våra böner slå i taket och studsa tillbaka, skrattande och lögnaktiga i grym hån om att vår nytta i Guds rike är över. Under utdragna tider av prövning och prövning kan vi känna oss övergivna. Vi kan till och med föreställa oss att Gud har vänt sig emot oss. Vi ser upp mot himlen och frågar: ”Varför, Herre?” Vi kommer aldrig att uppleva avvisande och att bli förkastade i den utsträckning Herren Jesus gjorde, men när vi upplever dem i vår petitess, synes det urholka all vår andliga kraft och livskraft. Vi tänker… Om Herren skulle kräva fyrtio år av detta från oss skulle det inte finnas någon tid kvar i våra liv att kapitalisera på det vi lärt oss. Men Guds timing är perfekt. Således bör vi oss inte bekymra oss så mycket över längden på vår skolning, utan vara väl förtrogna med budskapet från Midjan. Medan några tar emot Midjans bittra stötar och retirerar för att cyniskt stå vid sidan, måste vi skaka av oss öknens stoft och resa oss med en förståelse av…
Guds syfte
Gud har ett syfte med varje detalj i våra liv. Han kan plantera oss i en svår situation för att forma i oss en ny kallelse. Det var ensam i Midjan där Mose lärde känna sin egen stolthet, självtillit, brist på tro och den fullkomliga dårskapen som hans egna händer deltagit i. Här i sin Midjan var han ensam och ändå inte ensam; otaliga andra helgon har förenat sig med honom där. Jakobs söner och Potifars hustru sände en annan livskraftig tjänare dit—Josef. En vild vrede från en avundsjuk kung sände en begåvad ung harpspelare dit. Även en gammal och korkad kung som vägrade att låta sig undervisas fann sig i en öken och åt gräs som en oxe tills han gav upp sin stolthet.
Genom historiens sidor har oräkneliga helgon insett att ”ju mörkare dalen, desto mer lärde jag mig att be”. När de kommer till tröskeln av den nya dagen fyllda av överflödande entusiasm, blir de snart avklädda i en metamorfofisk förändring och träder slutligen fram med intet annat än Guds stav i sina händer. Borta är dagarna då de var snabba att tala, snabba att handla och långsamma att höra. I Midjan lär lärjungen att flytta sitt fokus från ”Jag skall göra stora ting för Gud” till ”Vad vill du att jag skall göra?”
Och han ryggade tillbaka och var förvånad och sade: Herre, vad vill du att jag skall göra? Och Herren sade till honom: Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt dig vad du måste göra –Apostlagärningarna 9:6. De nyanlända i Midjan har många svar, men de flesta av dem innebär ett enaktsstycke med jaget som huvudperson. Examina går ut tysta och allvarliga, ty de har gått igenom den mödosamma processen att skilja kött från Ande, vilket åstadkommits genom…
Guds rening
Smältkärlet är för silver och ugnen för guld, men HERREN prövar hjärtan –Ordspråksboken 17:3. När Mose gick igenom Midjans portar var den första scen Gud ställde framför hans ögon en orättvisa vid en brunn. Och Midjans prästs hade sju döttrar… –2 Mosebok 2:16, som drevs bort av en hop grova herdar. Men Mose hade blivit väl tränad i alla dimensioner av egyptisk plutokrati, vilket skulle ha inkluderat alla aspekter av militär expertis och världsliga ledarskapsfärdigheter. Så när han steg in för att hjälpa de hjälplösa fårskötarinnorna, hade han varit fullt kapabel att göra det. Dessa Midjans prästes döttrar uppskattade hjälpen som de berättade för sin far att …En egyptier räddade oss ur herdarnas händer och tog även upp vatten åt oss och vattnade fåren –2 Mosebok 2:19. När deras far, Reuel, hörde denna berättelse blev han så imponerad att han gav Mose en mottagning, ett arbete och en hustru… allt i en vers. –se 2 Mosebok 2:21.
…Ni vet att de som anses härska över hedningarna utövar herravälde över dem; och deras stora utövar myndighet över dem –Markus 10:42. Medan Moses strävan efter rättvisa må ha varit ädel, var hans orientering blott hednisk. Detta kan fungera för att fastställa rangordning i en hönsgård, men det är förutbestämt att misslyckas i att leda Guds folk. Men… den som vill bli stor bland er skall vara er tjänare; och den som vill vara den främste bland er skall vara allas slav –Markus 10:43-44.
Denne lära var främmande för Egypten och även för Mose. Många goda och begåvade män kan framgångsrikt driva en verksamhet med hednisk myndighet, men det fungerar sällan i deras hem, och det är ännu mer fruktlöst i en kyrka. Således förflyttade Gud sitt utvalda kärl från kunglighet till proletariat (arbetarklassen), nästan över en natt. Han fick sedan ett arbete som de människor som utbildat honom föraktade—…ty varje herde är en styggelse för egyptierna –1 Mosebok 46:34. Detta smältkärl är inte bara till för att lära oss en nödvändig läxa, utan för att vägleda oss in i…
Guds försyn
De ödmjuka skall han leda i rätt och lära sina vägar –Psaltaren 25:9. Gud kommer aldrig att överge oss på öknens baksida; i stället skräddarsyr han våra livsomständigheter för att föra oss in i sin fullhet. Om vi motstår frestelsen att inta en attityd av vrede, då kan Gud lära oss sina vägar. Men för Mose framträdde situationen så att Guds gudomliga ledning var det sista han skulle misstänka var i görningen.
Händer…? Det verkade som att inget hände. Veckor smälte till månader, månaderna till år, och åren till decennier, medan den begåvade Mose förblev en underpresterande herde. En av de svåraste saker vi kämpar med är ”att vänta”. Nästan varje kristen kommer att möta en lång tid av vedermöda och vi får höra: …Sätt det icke underligt angående den eldprövning som kommer över er, som vore något främmande som händer er –1 Petrusbrevet 4:12. Men vi bör inte döma Guds medel efter vår svaga känsla, ty under tiden bereder väntandets underbara verk oss för…
Guds upphöjelse
38, 39, … 40 år. Kom nu därför, och jag skall sända dig till Farao, att du må föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten –2 Mosebok 3:10.
Kanske är Gud förtjust i talet fyrtio, men troligare var det den tid det tog för Mose att nå uppgörelsens säte. Hans självkänsla hade helt utplånats, och han frågar ödmjukt: …Vem är jag, att jag skulle gå till Farao och föra Israels barn ut ur Egypten? –2 Mosebok 3:11.
Mose var inte mindre kvalificerad än han var fyrtio år tidigare, men hans förmodan hade avdunstat i öknens sol. Erfarenheten vunnen på de karga betesmarkerna med de envisa fåren hade fört honom till insikten att detta skulle vara en nästan omöjlig uppgift. Men inget förrättat kall ges oberoende av…
Guds löfte
…Sannerligen skall jag vara med dig; och detta skall vara ett tecken för dig att jag har sänt dig: När du fört folket ut ur Egypten, skall ni tjäna Gud på detta berg –2 Mosebok 3:12.
Inte för att Mose hade uppnått fullkomlighet, ty vi finner Mose göra Gud vred i nästa kapitel—Och HERRENS vrede upptändes mot Mose… –2 Mosebok 4:14. Snart därefter är han åter i Guds svärds riktning—Och det hände på vägen i värdshuset att HERREN mötte honom och ville döda honom –2 Mosebok 4:24. Ändå, medan hans kärl fortfarande är av lera, har det blivit härdat på ett sätt som berett honom för Herrens tjänst, och för oss skall Gud icke dra tillbaka sina löften i våra nycker. Så har den store JAG ÄR SOM JAG ÄR –se 2 Mosebok 3:14, lagt på människors axlar den stora och eviga uppgiften att leda sitt folk. Men denna kallelse skall icke utföras utan…
Guds kraft
Vad var den verkliga reningen från Moses tid i öknen? Vi märker hans förhastade beredskap att använda svärdet före hans ankomst, men vid hans utgång bar han endast en stav i sin hand. Med svärdet hade han övervunnit en egyptisk förtryckare, men med staven övervann han hela Egyptens makter. Guds stav frambringade vatten i öknen. Det var Guds stav som, när den höjdes av svaga händer, säkrade segern över Amalek. Vad är Guds stav? Före hans dagar i Midjan kände han knappt till dess existens. Fyrtio år senare finns knappt en scen utan den.
Staven är Guds kraft till frälsning. Den är Guds visdom, Guds sanning, Guds vittnesbörd, men mer än allt detta är den Guds fostran. Utan den tar inte människan emot eller uppfattar Guds kärlek, ty utan den är människan inte förbunden med Gud. Ty dem som Herren älskar uppfostrar han och prövar var och en som han tar emot. Om ni blir fostrade, så behandlar Gud er som söner; ty vilken son är det som fadern inte fostrar? Men om ni vore utan fostran, av vilka alla är delaktiga, då är ni oäktingar och icke söner –Hebréerna 12:6-8.
Samma Mose, som vid ett tillfälle var villig att utöva herravälde (hednisk auktoritet) över Guds folk, finner sig nu be honom och hålla tillbaka hans vrede från att förtära dem. Folket som anklagade Mose för att ha lett dem ut för att döda dem och vid ett tillfälle var redo att stena honom, är nu i centrum för hans hjärta och ömhet, trots att de är orsaken till hans misslyckande att träda in i det utlovade landet. Detta är Kristi kärlek. Men var lär man sig detta annat än under Guds stav, på öknens baksida, i de egyptiska fängelserna, i Adullams grottor, i Arabias trångmål och i den tysta ensamheten på eftervärmen där Gud har förordnat att många av hans folk går tills de lär sig att …lär av mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat; och ni skall finna vila för era själar –Matteus 11:29. Visst är det där Mose säkrade den karaktär som den bibliske lärde kallar den mildaste man som vandrat på jordens yta. Visst finns det ingen mer motsatt plats på jorden att lära sig det än i lidandets skola.
Och här skall vi också dröja, så att vi …må känna honom och styrkan i hans uppståndelse och gemenskapen i hans lidanden, och bli formade efter hans död –Filipperbrevet 3:10.
