Och det var i Jerusalem högtiden för invigningen, och det var vinter (Joh 10:22).
När de vansinniga vindarna ylar runt honom vänder människan upp kragen mot kylan och fukten. Liten lovprisning stiger för årstiden som möter honom i hans svagaste stund och söker obekvämt och nedslå honom från livets glädje. Vinter lägger sig som en formidabel myndighet och väcker oro, inte så mycket genom att tillfoga smärta som genom att avlägsna det behagliga. När vi passerar dagjämningen, säger det gamla ordspråket att ”dagarna blir längre, och vintern blir starkare”, och det förblir skarpt riktigt.
Vintern är årstiden av djup, varaktig kyla som driver frosten djupare och förtjockar isen på dammarna. Människa och djur kämpar mot dess vildhet, och även den livlösa apparaten gör uppror mot vinterns obevekliga ankomst. Kyliga drag tränger in i varje springa och skrymsle och tvingar sin hjärtlösa närvaro in i de mest privata kamrar. När vedhögarna krymper ökar räkningarna i kampen för att stå emot vinterns beväpnade styrkor. Medan några muntra melodier, såsom Winter Wonderland, försöker kapitalisera på dess majestätiska ögonblick, föraktas vintern i allmänhet av jordens vanliga invånare. Vi rynkar pannan under det hotande iskalla grepp som håller oss fångna och längtar efter dess slutliga befrielse.
Våren kan ha sin beskärda del av blöta och obekväma stunder och tilltufsade dagar. Nordlig tradition säger att rödhaken måste snöa på sig tre gånger innan våren är helt kommen. Men våren är aldrig tömd på hopp och härlighet inför bättre dagar som väntar. Sommaren kan vara outhärdlig med sin brännande hetta och fukt, men den bär en anblick av välsignad fruktsamhet åt alla håll, och få saktar ner sina aktiviteter för att märka dess olägenheter. Höstdagarna bär sin nostalgiska förtrollning medan naturens skönhet målas i de mest anmärkningsvärda färgerna i landskapets lövverk. Skördens rikedomar ger en aura av glädje i sina buntar, och människans hjärta är fortfarande glatt inför utsikten över mognande liv. Och sedan kommer...
Vinter
Vår Herre upplevde dess fullhet; förmodligen inte den fullhet av de naturliga elementen som vi i nordliga klimat möter, utan årstiden av till synes fruktlöshet. Några sade: ”Han har en djävul och är galen; varför hör ni honom?” (Joh 10:20). Vid en tid då det skulle vara högtid för invigningen, ”var det vinter.” Det rådde en massiv splittring bland folket. Förvirring härskade på alla håll. Jesus hade just helat en blind man, och judarna fördrev honom ur templet. Sådana fruktlösa och kalla stenhjärtor befolkade fälten som hade utropats att vara ”vita till skörd”. Syndens isiga grepp hade förhärdat mänsklighetens hjärtan, och religionens ängar var täckta av steril stjälk draperad i kvarlevor av tomma höljen. Den älskade lärjungen slösade inga ord när han förde oss faktumet att... det var vinter.
”Du har satt alla jordens gränser: du har gjort sommaren och vintern” (Ps 74:17).
Det är lätt att tro att Gud har skapat sommaren. Melodierna på en perfekt sommardag sjunger till oss om det gudomliga. Skönheten som omsluter oss överallt talar om Hans närvaro. De glada fåglarna i varje träd, värmen från det behagliga solskenet och det förunderliga livets underverk drar våra hjärtan till Givaren med tusen osynliga livstrådar. Allt detta vittnar om sanningen att ”Du har gjort sommaren.”
Vinterns dagar är annorlunda. ”Kan något gott komma från Nasaret?” (Joh 1:46). Vi hyser liknande känslor som Nathanael inför vintermånaderna, ty det är inte så lätt att se Guds hand där. Det finns mycket lidande och avvisande som vi känner tränga in i vårt inre. Jag talar uppenbarligen inte om årstiden i naturen utan om livets årstider som speglar dess existens. Vi gör väl i att stödja vår svaga tro med någon stadig bekräftelse på att Gud också har gjort vintern, och att vi inte bör tvivla på Hans gudomliga syften i den. Vad kan, utom en säsong av kylig förtvivlan och obehag, väcka våra apatiska själar till...
Uppskattning
Avstånd gör hjärtat mer fäst. Så väcker vinterns ankomst vår uppskattning för sommaren. Vi vore blinda om sommaren alltid fanns närvarande. Det har med rätta sagts att våra kära bara är våra när vi har förlorat dem. När vintersäsongen slutligen kräver deras sista andetag börjar vi uppskatta dem för vad de verkligen var. Det är inte mannen med överflöd av obruten hälsa som känner mest djupt värdet av sitt välbefinnande. Den insikten anländer till hans dörr den dag hans hälsa krossas. Det har funnits många förmögna män som tidigare känt den nakna kargheten av konkurs. Detta präglade outplånligt en bestående märkt i deras karaktär som gjorde dem lämpade för den framgång som följde i dess kölvatten.
Så kommer kristen ofta att uppleva en vintersäsong — en tid då allt han arbetat för, längtat efter och älskat ligger fördärvat under drivor av steril hopplöshet. Johannes Döparen profeterade frimodigt medan synen var färsk och folkmassorna trängdes för att höra hans predikan. Men den mörka och kalla fängelsecellen var svår för honom att uppskatta. Ändå har Gud gjort vintern, och dessa årstider i våra liv är av största vikt för vår andliga välfärd.
Förstärkning
På 1700-talet skapade en violinmakare vid namn Stradivari fioler som saknade motstycke i sin utmärkta klang. När moderna experter länge förbryllades över sin oförmåga att skapa ett liknande instrument, beslutade de flesta att tidens virke hade härdats av svåra vintrar och därigenom fått en kvalitet som inte kan återskapas idag. All natur sträcker sig under vinterns påfrestningar, och människan är inget undantag. De korta dagarna och den djupa, obevekliga nattens kyla ställer stora krav på vår vilja. På sommaren är det jämförelsevis lätt att stiga upp ur sängen vid utsatt tid. Jorden är varm, fåglarna är flitigt sjungande, och ljuset strömmar genom de öppna fönstren. Men i mörkret på en isig vintermorgon, att kasta av täcket och resa sig med triumferande mod är en prövande uppgift. Det kräver en fast beslutsamhet att uppnå och gör många goda föresatser till fiasko.
När vi vidgar den tanken till att omfatta människosjälens väsen når vi en sanning som inte kan förnekas. De som burit de djupa bördorna av ett hårt liv har en inneboende styrka ingraverad i sin karaktär som de i ett milt klimat inte kan förstå. Adonijas moraliska karaktär hade eroderat, ty ”hans far hade aldrig tillrättavisat honom med orden: 'Varför har du gjort så?'” (1 Kung 1:6). Detta är enkelhetens förbannelse. De som isolerar sig på alla sidor från vinterns piskande slag kommer utan tvekan att ådra sig en försvagning av viljan. De som kan besegra sin vilja i ett uppenbart kallt samhälle går på framgångens motorväg. Sommaren är slö; men vintern gör oss beslutsamma. Vi behöver göra saker även när vi inte känner för att göra dem. Och således har Gud skapat vintern.
Samhörighet
”Om två ligger tillsammans blir de varma; men hur kan en bli varm ensam?” (Pred 4:11). Det finns inget behov av sådan samhörighet på sommaren — och ingen önskan heller. Den sprakande spisen har en förtrollande effekt på hushållets medlemmar och de flesta av våra vinterkvällsaktiviteter kretsar kring den. Vi talar i samma andetag om härd och hem, och det är på vintern som härden glöder och kärleken växer.
Det finns endast ytligt samhörighet bland dem som aldrig känt prövning. Det krävs vinterns stränga allvar för att utföra kärlekens genialitet i våra hjärtan. Motgång jämnar spelplanen, medan den vise och enfaldige drar tillsammans i samma ok. Ofta, när döden sveper sina kalla fingrar runt en bräcklig kropp, skyndar de älskade till sängkanten. Tidigare förolämpningar glöms i stundens allvar. Det var vid vinterportarna som ”Abraham gav upp anden och dog i hög ålder” (1 Mos 25:8). Det är här som de skiljande gardinerna av den långvariga striden mellan Isak och Ismael mattades och ett gemensamt ansträngande mellan de två bröderna ”begraven honom i Makpelas grotta”.
Medan ingen av oss någonsin ska hoppas på den politiska oro som skulle föra förföljelse och avlägsnande av religionsfrihet från vårt land, är det fortfarande min övertygelse att våra köttsliga kyrkliga splittringar kommer att upphöra vid dess ankomst. Det krävs vinter för att föra oss samman, och Kristus var det fordon på vilket den kom. ”Det var vinter. Och Jesus gick omkring i templet i Salomos pelargång” (Joh 10:23). Där, före invigningen av Hans död, trängdes Hans lärjungar alla om att vara först i ledet och strävade efter att vara störst. Nu, efter det kalla hårda avlägsnandet av det gröna trädet, fann man dem alla ”med ett sinne i Salomos pelargång” (Apg 5:12). Sådan är den tjänst vintern har givit oss från vår Gud.
Medkänsla
Av någon anledning verkar det som om vi måste få en full dos av misshandel innan hjärtats dörr öppnas för tankar om andras sorgliga nöd. Man kan bara undra vad den barmhärtige samariern måste ha upplevt för att bli så grundligt rörd av scenen med mannen i diket. Målade inte judarna en daglig ny emalj av hat och förakt inför honom på varje ny dag? För vissa har den dåliga behandlingen en tendens att förhärda hjärtat. Dessa går genom livet i tillbakadragenhet, med bitterhet och spott vid rodret i deras båt. Alla bekanta som på något sätt misslyckas i deras bedömning kategoriseras som misstänkta och undviks.
Det finns andra som uthärdat vinterns kalla stöt och avskyr att någon skall behöva uppleva detsamma. Dessa hjärtan väcks snabbt till barmhärtighet och bär partisk sympati för dem i liknande nöd. Även den rike mannen som mötte sin vintriga död och nu var i evig helvetesplåga rördes att utsträcka barmhärtighet till sina fem bröder som var bundna för samma fruktansvärda destination. Hur mycket mer bör inte våra slöa hjärtan röra sig till kärlek när de möts av sådana obehag som andlig vinter? Kan vi möta vår medmänniska med samma stränga, iskalla blick som tidigare slagit oss i ansiktet i forna dagar? Finns det inget förråd av nåd att sträcka ut till den vilsegångne själ som skördar den kyliga verkligheten av det dåraktiga liv han sått i sin ungdom?
Det var vinter de dagar när vår Herre gick i templet, och säkert är den andliga miljön idag inte mindre kylig. ”Eftersom laglösheten skall tillta, skall mångas kärlek kallna” (Matt 24:12). Vi som väljer att förakta denna ödsliga vildmark kan leva tillbakadraget efter eget behag. Resten av oss ska beredvilligt erkänna att vår Gud har gjort... vintern och låta den få göra sitt fulländande verk i våra hjärtan.
