Hjältar

Världens historia har präglats av dess konflikter. Från Kain och Abels tidigaste tvister till det tjugoförsta århundradets militära operationer har människor aldrig upphört att anfalla varandra. Fredstid är helt enkelt en väntetid inför nästa strid; fördrag och eldupphör är endast uppskov i våldet.

Krigen i den andliga världen har varit lika långa och brutala som de fysiska krigen. Dessa strider har nått oss från tidens allra första gryning, då de uppstod i Adams och Evas hjärtan. Kampen mot frestelse och uppror finns i var och en av oss, vare sig den erkänns eller inte. Få når segrande fram till sann frid, och även den friden är en vaksam frid som kan krossas i ett ögonblick av vacklande.

Följande berättelse är blott en kort gnista i denna prövande eld av strid.

Året var 1942, och över hela världen rasade ett krig vars like aldrig förr hade skådats. Förstörelse och blodspillan hade blivit vardag, ingenstans mer än på krigsskådeplatsen i Stilla havet. Där, strödda över Stilla havets vidsträckta blå yta, var de tropiska öarna skådeplats för strider av oöverträffad vildhet och grymhet. Självmordsanfall, förintande artillerield och luftbombardemang gjorde livet till en mardröm för den vanlige soldaten. När som helst kunde en banzai-attack (ett vanligtvis nattligt fullskaligt anfall med samlat infanteri som ropar för full hals när de stormar fram) slita sönder nattens stillhet med en ström av anfallande fiender upphetsade till mordraseri. En granat på avvägar, som i vissa fall kunde väga lika mycket som en liten bil, kunde falla från skyn med dödlig verkan. Döden var ständigt närvarande och krävde liv till synes slumpmässigt.

Fyratusen engelska mil österut rasade en annan kamp. Denna var lika dödlig som den första och omfattade hundratals unga män i en kamp med alla krafter för sin andliga överlevnad. I stället för de fysiska striderna på de orientaliska öarna i Fjärran östern skulle denna kamp utkämpas i de inblandades hjärtan och sinnen. I stället för maskingevär och granater skulle de vara beväpnade med det skarpaste av tveeggade svärd (de heliga Skrifterna), ledda av en makt (den helige Ande) större än någon örlogsflotta.

Dessa unga män kallades till en tids tjänstgöring i det fysiska krig som rasade. Två år tidigare hade Selective Training and Service Act från 1940 antagits innan USA gick med i kriget. Denna lag krävde att alla män mellan arton och fyrtiofem år registrerade sig för värnplikt. De som valdes ut förväntades tjänstgöra under ett år. När krig väl hade förklarats skulle denna tjänstgöring förlängas till stridernas slut.

För dessa unga män väckte värnplikten och det pågående kriget minnen av berättelser om ett liknande krig och en liknande värnplikt, knappt en generation tidigare, som kallat bort deras fäder till den amerikanska militärens utbildningsläger. Där hade den äldre generationen utsatts för alla slags illvillig behandling. Vid den tiden förväntades det att alla fysiskt dugliga unga män inte bara skulle vara villiga, utan också ivriga att tjäna sitt land i striden mot fienden. Denna rådande stämning hade gett upphov till allmän ilska och fientlighet mot första världskrigets samvetsvägrare. Påtryckningar utövades för att få dem att delta i militärens övningar och följa dess uppföranderegler, och olika slags straff kunde utdömas och utdömdes också mot dem som vägrade. Straffen var så hårda att många led fysiskt, och flera dog av den behandling de utsattes för.

Liksom sina fäder kallades dessa unga män att tjäna sitt jordiska land genom att bära vapen. Värnpliktiga skulle anmäla sig vid sitt lokala rekryteringskontor, där de skulle organiseras och skickas till ett av flera utbildningsläger runt om i landet. Där skulle de formas till soldater, förberedas på att döda sina medmänniskor och sedan skickas utomlands i det syftet. Deras tro föreskrev dock något annat.

Lyckligtvis var de inte de enda som mindes första världskriget. Under de två och ett halvt decennierna sedan det kriget hade både mennoniter och olika engagerade personer arbetat för att säkerställa att det, om behovet uppstod, skulle finnas ett alternativ som kunde uppfylla statens krav på tjänstgöring utan att strida mot samvetsvägrarnas principer och övertygelser. Så föddes olika organisationer och program som medgav befrielse från militärtjänst. Samvetsvägrare placerades i olika tjänsteuppgifter genom dessa program. De tjänstgjorde på sjukhus, byggde vägar och bevattningskanaler och bidrog med arbetskraft till naturvårdsinsatser. På detta sätt kunde de uppfylla den världsliga lagen utan att bryta mot Guds lag (se Mark 12:17).

Trots myndigheternas acceptans av samvetsvägrarnas övertygelser och deras alternativa tjänstgöring var allmänhetens känslor ofta fortfarande hätska, inte bara mot mennoniterna och amish, som inte gjorde motstånd med våld, utan mot alla samvetsvägrare. Individer som vägrade att strida kunde räkna med att inte bara de själva utsattes för påtryckningar utan att även deras familjer och vänner granskades. Några av deras familjer blev utstötta eller sedda över axeln, och lokalsamhället bojkottade deras företag. I vissa fall blundade lokala rättsvårdande myndigheter för den dåliga behandlingen av människor inom deras jurisdiktion som inte gjorde motstånd med våld. I extrema fall kokade patriotisk iver över och resulterade i pöbelvåld, egendomsskador och i några sällsynta fall direkta attacker mot dem som uppfattades som smitare.

Fastän större delen av Europa och dess allierade varit indragna i detta krig sedan Hitlers invasion av Polen i september 1939, deltog inte USA i den inledande konflikten. Medan den tyska armén stormade genom Europa dominerade Japan de tidiga krigsåren i Stilla havet, efter att redan 1937 ha invaderat Kina. USA förblev under denna tid neutralt, drivet av en allmän isolationistisk inställning. Allt detta skulle förändras på morgonen den 7 december 1941, när den japanska flottan inledde en överraskningsattack mot USA och anföll fartyg förtöjda i Pearl Harbor, den amerikanska Stillahavsflottans hemmabas. Vedergällningen kom snabbt, och krig förklarades mot Japan och dess allierade. Japan fördubblade sin offensiv och svepte över önationerna spridda över Stilla havet. Det japanska engagemanget i kriget var personligt och intensivt. Ära, även i döden, värderades högre än livet. Kejsaren dyrkades som ofelbar, och japanska soldater kastade sig in i striden i hans namn, även inför överväldigande övermakt. Drivet av sin fanatism och en effektiv, välförsedd anfallsstyrka satte Japan sikte på Filippinerna. Där mötte dess armé en styrka som var långt underlägsen den egna.

Samtidigt stod samvetsvägrarna vid sina olika tjänstgöringsplatser runt om i landet inför sitt eget angrepp. De hade fått lättnaden att slippa utkämpa en fysisk strid. Med detta undantag kom oförutsedda möjligheter att tjäna de lidande människor som fanns i deras vård. I sina olika tjänsteuppgifter mötte de alla slags människor. Varje möte var en ny möjlighet att visa en kristens frid och kärlek mitt i det pågående kriget, särskilt på de mentalsjukhus och sjukhus som sysselsatte några av samvetsvägrarna. Tillståndet vid mentalsjukhusen vid den tiden var bedrövligt. Patienter behandlades hårdhänt eller försummades helt enkelt. Besvärliga patienter hölls bundna i tvångströjor i veckor eller tvingades leva i sin egen smuts. Mat och sanitet var inte i närheten av att motsvara behoven. Flera av de unga männen uppmärksammade situationen för de psykiskt funktionshindrade genom att skriva till tidningar eller utförligt redogöra för sina iakttagelser om övergreppen för sina kontakter hemma. Dessa handlingar ledde till ökad medvetenhet och oro bland allmänheten över behandlingen av personer med funktionsnedsättning, vilket skulle bli katalysatorn för förändring i vården av dem som inte kunde ta hand om sig själva.

Tyvärr hade möjligheten att tjäna också ett pris. Samvetsvägrarna var unga och skilda från sin församling och familj. Ogudaktiga influenser florerade runt dem. Eftersom de var skilda från sina församlingar och familjer fick dessa influenser större inverkan på de unga männens sinnen än de skulle ha haft hemma. Striden pågick fortfarande, och nu mer än någonsin måste de förlita sig på Gud som sin styrka, sitt stöd och sitt försvar.

I Stilla havet ryckte Japan fram för ett övermäktigt anfall mot Filippinerna. Önationen hade länge förberett sitt försvar och skulle nu sättas på prov av de japanska angriparnas anstormning. Den försvarande armén var ett resultat av general George A. MacArthurs utbildning och ledarskap. MacArthur var något av ett underbarn inom den amerikanska militären och hade efter sin tjänstgöring i första världskriget blivit arméns yngsta divisionschef. Sedan dess hade hans tid mellan krigen till stor del tillbringats på Filippinerna, vars stränder och djungler han nu försvarade. Under månaderna före invasionen hade han begärt förstärkningar, moderniserad utrustning och tillräckligt med materiel för att stå emot ett angrepp. Eftersom USA då helt var inriktat på att först vinna kriget i Europa avslogs hans begäranden, och han var därför underlägsen både i manskap och eldkraft. Ändå grävde MacArthur ner sina styrkor och förberedde sig på att försvara sig mot de oundvikliga landstigningarna och angriparnas efterföljande långsamma framryckning inåt landet. Hans trupper led enorma förluster under sin långsamma reträtt. Trots att nederlaget snart blev uppenbart vägrade generalen lämna ön. Inte förrän ön nästan var intagen blev han slutligen övertalad att ta sig genom fiendens linjer och evakuera till Batchelor Field i Australien. Där gav han ett högtidligt löfte till dem han lämnat kvar: ”Jag ska återvända.”

Samvetsvägrarna, nu utspridda över många projekt och verksamhetsfält, ställdes inför en lika mångfasetterad uppsättning utmaningar. I stället för sina hemförsamlingars stadiga vägledning stod de nu under ledning av statligt utsedda föreståndare. Deras lägerscheman höll dem i arbete upp till sex dagar i veckan. Söndagar reserverades i allmänhet för gudstjänster. Påverkan från en värld i krig runt omkring dem hade börjat göra sig gällande. Harry Litwiller, en ung mennonit i Kanada, var en av dem som föll för världens influenser. Han placerades i armén där han snabbt ansökte om status som samvetsvägrare. Medan hans begäran behandlades började han spela om pengar och dricka alkohol under inflytande av andra rekryter. Ryktet om hans nya vanor nådde snart hans militära överordnade, och hans begäran avslogs. Församlingar bad, skrev brev och gjorde andra ansträngningar för att stötta de unga männen i deras prövningar. De kunde inte veta det, men deras prövningstid skulle snart närma sig sitt slut.

Till sist var året 1945. Under krigets sista månader hade unga pojkar och gamla män inkallats till den tyska armén när Hitler gjorde sitt sista desperata motstånd, fångad mellan de allierade arméerna på öst- och västfronten. Oförmögna att fortsätta bad tyskarna om fred. Nu när kriget var över i Europa försköts krigets tyngdpunkt till Stilla havet. Amerika samlade sina krafter, drivet av sin större industriella kapacitet och sina naturresurser, vilket fick den japanska framryckningen att stanna av – så började den amerikanska motoffensiven. Sakta, från ö till ö över havet, drog general MacArthur allt närmare Japan.

MacArthur hade inte glömt sitt löfte till det filippinska folket. Under hans fyra års frånvaro hade strider utkämpats om de minsta atoller – korallöar precis tillräckligt stora för en landningsbana och en garnison. Även när japanerna drevs bort från dessa fästen behöll de ett fast fotfäste i Filippinerna. Önationen hade lidit under åren av fiendens ockupation. Där fanns fångläger som hyste krigsfångar och dem som anklagades för att ha hjälpt de allierade.

Tiden höll nu på att rinna ut för japanerna. Med alltför utspridda styrkor och krympande tillgång på trupper, utrustning och resurser förde de en desperat försvarskampanj. Den 24 oktober 1944 gick en allierad styrka i land på ön Leytes östra kust. Striden om Filippinerna skulle pågå i två månader, men vid dess slut stod MacArthur som segrare. Många månader tidigare hade han lett öns kapitulation; nu förde han befälet över dess återtagande. Hans löfte hade uppfyllts.

Kriget drog ut på tiden. I Europa var det över, men Stilla havet återstod att vinna. President Franklin D. Roosevelt, som lett nationen genom kriget, insjuknade och dog. Hans vicepresident, Harry S. Truman, svors in i ämbetet. Hans första beslut var något helt olikt allt han någonsin kunnat föreställa sig. Skulle han offra hundratusentals liv för att inta Japan till lands, eller göra japanerna till ett gruvligt exempel genom att släppa en nyutvecklad atombomb från luftens relativa säkerhet? Truman övervägde saken och gjorde sitt val.

Kriget slutade på ett ögonblick. Förödelsen från ett par atombomber chockade Japan till kapitulation. De bad om fred, och fred gavs. Bortsett från formaliteterna var kriget över. Över, men den tillfälliga freden hade köpts till ett astronomiskt pris i människoliv. Miljoner skulle aldrig återvända till sina sörjande familjer.

För samvetsvägrarna var det en återgång till en ny normalitet. De återvände till sina familjer, sina församlingar och sina hem. Men kriget hade förändrat dem. Månader och år hade tillbringats borta från andlig tillsyn. Många skulle slå sig till ro i sina samhällen, uppfostra sina barn och leva ut sin kristna tro. Ändå hade det funnits förluster: några, som Harry Litwiller, hade övergett sin tro. Striden hade varit hård, och inte alla dess deltagare hade burit hela den bibliska rustning som stått dem till buds.

Både MacArthur och de segerrika samvetsvägrarna höll ut till slutet. Var och en trodde på sin sak: MacArthur på krigets förödelse och förstörelse, och samvetsvägrarna på återlösningen och friden i ett fullständigt överlåtet liv. De liknar varandra här endast i det faktum att de båda kämpade. Den avgörande skillnaden ligger i vad de kämpade för och hur de kämpade för det.