Jag växte upp i samma kyrkomiljö som mina föräldrar var födda och uppvuxna i. Men när jag var omkring 10 år började mina föräldrar bli oroliga över vilken riktning de unga höll på att ta och ville något annat för sina barn. Så mina föräldrar kom i kontakt med en kyrka i en annan delstat, vilket hjälpte dem att knyta kontakter med en liten församling som låg nära där vi bodde.
Jag var mer av ett tyst, viljestarkt barn och höll snabbt på att bli en rebellisk tonåring. Mina föräldrar gjorde allt de visste för att hjälpa mig då. Ett av stegen var att flytta till denna nya kyrka eftersom den hade en mer gudfruktig ungdomsmiljö. Jag hade svårt för den här förändringen. I vår gamla kyrka hade jag vänner som tänkte som jag och som stödde mig i mitt uppror, men i den nya kyrkan var jag mer av ”skurken” och passade inte in bland de andra unga.
Med tiden upplöstes den kyrkan, och mina föräldrar bestämde sig för att flytta till en annan delstat, närmare en stabilare församling. Så när jag var 14 tillbringade vi vår första natt i en annan delstat, i ett annat hus, på en annan väg och med andra grannar. Vi handlade i en annan stad och gick till en annan kyrka, med människor som jag knappt kände. Jag gillade inte förändring. Jag tyckte det var svårt att träffa nya människor och skaffa nya vänner. Jag kämpade mycket med alla dessa förändringar, så jag försökte aldrig engagera mig och vara en aktiv del av vårt nya liv. Istället byggde jag långsamt murar runt mitt liv och mitt hjärta, samtidigt som jag blev kallare och mer rebellisk.
När jag blev äldre och hårdare försökte mina föräldrar arbeta med mig, men jag ville inte ha något att göra med det. Jag fick så småningom ett jobb och blev introducerad för countrymusik och andra världsliga saker. Eftersom jag gillar arbete hällde jag mig in i det och arbetade långa timmar. På så sätt behövde jag inte vara runt familjen eller kyrkfolket, och jag behövde inte gå på kyrkoaktiviteter. Så blev jag mer avlägsen och isolerad från dem omkring mig.
Kyrkfolket visste inte hur de skulle relatera till mig; de flesta lät mig mest vara ifred. Innerst inne längtade jag förtvivlat efter kärlek och acceptans från min familj och kyrka. Detta fick mig att sjunka neråt. Jag fortsatte att trycka undan mina känslor och bygga en mur runt mig, samtidigt som mitt hjärta hårdnade ytterligare. Med tiden drog jag mig alltmer undan från min familj och kyrkan. Jag kände mig mer och mer som en socialt missanpassad person som ingen visste vad de skulle göra med. Jag bestämde mig för att jag skulle rymma och leva mitt eget liv.
På något sätt fick mina föräldrar nys om denna idé och försökte göra allt de visste för att hjälpa mig, men jag kände agg mot det. I efterhand vet jag utan tvekan att de gjorde det av kärlek och omsorg, men det fanns en stor brist i vår relation. Så fortsatte jag att bli hårdare och kallare.
Sommaren när jag var 17 kom en besökande minister (”Mike”) och hans familj till vår församling för möten. Jag kände dem sedan tidigare och på något sätt, genom vår kontakt under mötena, började mitt hjärta mjukna och öppna sig. Jag är inte helt säker på varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att jag ville åka och tillbringa vintern hos dem. Så mina föräldrar tog kontakt med dem, och det bestämdes att jag kunde stanna hos dem i några månader.
Min plan var att spendera några månader borta från allt och sedan återvända hem när jag var nästan 18. När jag väl var 18 planerade jag att lämna hemmet och göra som jag ville. Jag var säker på att ingen kunde stoppa mig eftersom jag då skulle vara myndig. Men uppenbarligen hade Gud andra planer...
På något sätt övertalade ”Mike” mig att följa med på en veckas möten i en annan delstat. Medan vi var där minns jag inte att övertygelsen var starkare än någon annan gång. Men en kväll efter mötet frågade han mig om jag ville bli kristen och få mina synder förlåtna. Jag minns inte vad jag svarade, men vi samtalade en stund. Han vägledde mig genom Bibeln och hjälpte mig att se vad Gud säger om allt detta; sedan bad vi. När vi reste oss ur bönen kan jag inte säga att något stort hände, men det var definitivt natten då jag fann frälsningen! Den kvällen förändrades något i mitt hjärta. Jag visste att jag nu ville göra saker på Guds sätt. Jag visste att mitt slutmål i livet var att springa loppet väl och avsluta segrande. Det är vad som har hjälpt mig genom åren.
Den 31 juli 2011 blev jag döpt efter bekännelse av min tro. De följande åren var definitivt inte lätta. Jag skulle till och med säga att det ibland verkade svårare än åren före min omvändelse. Av respekt för andra känner jag att jag inte kan dela allt som hänt genom åren, men jag ska försöka dela flera huvudpunkter. Du kan föreställa dig att med de murar jag byggt runt mig och den trygghet jag funnit i detta, var åren efter min omvändelse fulla av upp- och nedgångar när jag försökte lära mig om hur man relaterar till andra troende och till människor i allmänhet.
Även om jag hade vänt mig till Gud för förlåtelse av mina synder och hade förbundit mitt liv åt att följa Honom, hade jag många gamla vanor i mitt sätt att relatera till andra på fel sätt som fortfarande behövde helgas. Hemma fortsatte läget att förbättras men det fanns fortfarande utrymme för framsteg, vilket ökade stressen. Åren gick och min stressnivå fortsatte att stiga. Jag visste inte vad jag skulle göra av den, så jag tog till att ta stora doser NoDoz® med en energidryck innan jag gick till sängs, i ett försök att få nerverna att slappna av så att jag kunde sova (pröva inte detta hemma, det är farligt). Nästa dag steg jag upp och mötte allt igen. Ett år kämpade jag större delen av året med tankar om att inte vilja fortsätta leva. Under denna tid hade jag en mycket nära vän som gav mig mycket uppmuntran. Jag tror att den regelbundna kontakten med denna nära vän, andras förböner och Guds trofasthet, allt samverkat höll mig från att göra något jag senare skulle ha ångrat.
Jag hade en annan nära vän som också gått igenom mycket men som verkade finna Guds svar på livets svårigheter. Vi brukade gå ut och äta, tillbringa tid tillsammans och prata om livets kamper. Jag minns gånger då jag klev ur hans bil och tårarna rann nerför hans ansikte eftersom han inte var säker på om jag skulle klara mig. Sedan gick han ut som missionsarbetare i två år för att undervisa engelska.
Jag är inte säker på allt som pågick i hans liv men en dag fick vi veta att han var försvunnen. Så småningom hörde vi från honom; han var okej och bodde återigen i USA. Mitt hjärta brast… En av de få vänner jag hade hade nu vänt ryggen åt det han en gång trodde på och åt det han en gång försökt övertyga mig om. Ändå var jag här, fortfarande kämpande… Varför inte bara sluta kämpa…? Varför inte bara leva det lätta livet…? Med tiden fortsatte jag att längta efter kärlek och acceptans. Ibland kändes kampen, värken och längtan nästan outhärdlig. Men jag visste djupt inne att att ge upp inte var vad jag ville. Det skulle inte ge det slutresultat jag önskade. Återigen, genom uppmuntran och regelbunden kontakt med min nära vän, andras förböner och Guds trofasthet, fortsatte jag att tränga på.
En annan ung man började intressera sig för mitt liv och vi blev så småningom nära vänner. Han och hans fru var en stor uppmuntran för mig. Sedan, på grund av några meningsskiljaktigheter med kyrkan, blev de missnöjda och lämnade församlingen. De kastade åt sidan mycket av det de en gång stått för. Så här var jag återigen med en nära vän som vänt ryggen åt det han en gång stått för. Vad hjälper det? Varför måste livet vara så svårt? Kanske borde jag också ge upp… Men jag ville inte helt kasta ut Gud. Kanske skulle jag kunna hitta en kyrka som var mindre strikt. Återigen kom jag till sans och insåg att det inte var vad jag verkligen ville. Den riktningen skulle inte föra mig dit jag ville komma. Så återigen, genom uppmuntran och regelbunden kontakt med min nära vän, andras förböner och Guds trofasthet, fortsatte jag att tränga på. Vid den tiden var det tungt, men i efterhand ser jag att jag lärt mig mycket genom allt jag gått igenom.
Hösten 2015 åkte jag till delstaten Washington på grund av en arbetsmöjlighet. När jag åkte var det saker som hände i min hemkyrka som jag kämpade med. På grund av all stress kände jag mig ganska nedslagen över kyrkolivet, kristendomen och livet i allmänhet. Jag ville inte kasta bort min kristendom, men jag undrade: ”Är det här verkligen vad allt handlar om?” ”Varför kan inte människor bara komma överens?” Är detta verkligen vad Gud hade i åtanke för sitt folk? Om vi är ”små Kristus” som vi påstår, borde vi inte kunna komma överens? Borde inte vi vara de som är glada och fulla av liv?
Jag åkte till Washington med sådana tankar i huvudet. Medan jag var där deltog jag i en kyrka som var både biblisk och andligt sinnad. Det är svårt att förklara allt som hände i mitt sinne, mitt hjärta och mitt liv under dessa sex månader. Men jag lämnade därifrån och åkte hem med förnyad kraft och vision.
Vi borde vara världens ljus! Vi borde ha något att erbjuda andra! Vi borde kunna komma överens med varandra! Ja, vi går igenom svåra tider individuellt och kollektivt som en kyrka, men om vi kämpar den goda troskampen, om vi fullbordar vårt lopp, om vi bevarar tron, är en rättfärdighetskrona lagrad upp för var och en av oss, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig då: och inte bara för mig utan också för alla dem som älskar hans uppenbarelse. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron: Framtiden är lagrad för mig en rättfärdighetskrona, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig då: och inte endast till mig, utan också till alla dem som älskar hans uppenbarelse – 2 Timoteus 4:7-8.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
15 juni 2018, kl. 16:40, skar nödtjänsternas sändningsmottagare genom den fridfulla eftermiddagen när den sprack till liv. ”Enbils välning på ‘Gingko Avenue’, möjligt intrassling”, var den upprepade utsändningen. När vi kom fram till platsen satt där en ung kvinna som verkade vara i mitten av tjugoårsåldern och var synligt tilltygad. Med blod och tårar som rann nerför ansiktet upprepade hon fraserna: ”Jag vill inte dö… Jag är inte redo att dö… Jag kanske aldrig får se mitt barn igen.” Sekunder blev minuter medan ambulanspersonalen försökte lugna hennes ängsliga nerver. Vi genomsökte den krossade bilen och området runt omkring efter det antagna saknade barnet. Allt medan hon satt där med oro och rädsla i linjerna i ansiktet. Hon hade tårar och blod rinnande nerför ansiktet medan hon upprepade: ”Jag kanske aldrig får se mitt barn igen… Jag vill inte dö… Jag är inte redo att dö.”
Som första insatspersoner fann vi bara en bilbarnstol som inte var fastspänd, utan något spår av ett barn någonstans. När ambulansbesättningen spände fast henne på bårstolen och lastade in henne i ambulansen upprepade hon fortfarande: ”Var är mitt barn…? Jag är inte redo att dö… Jag vill inte dö… Jag kanske aldrig får se mitt barn igen.”
När jag lämnade platsen den kvällen, med den bilden och de fraserna snurrande i mitt huvud, blev jag träffad av två allvarliga tankar. Om det var jag, mirakulöst överlevt en olycka och sittande där bredvid mitt fordon, knappast sammanhängande, med blod rinnande nerför ansiktet, vad skulle jag då säga? Vad skulle ambulanspersonalen och räddningsteamet komma ihåg mig för? Skulle jag vara redo att dö? Skulle jag vara klar inför Gud?
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Som kristna, när var sista gången vi hjälpte någon att förbereda sin själ för döden? Som troende som har blivit friköpta från lidandet och kaoset i ett syndigt liv (se 1 Korintierbrevet 6:9–11), bör vi …vara alltid beredda att ge ett svar till var och en som frågar er om hoppet som finns i er, men med ödmjukhet och fruktan: – 1 Petrus 3:15.
Hösten 2018 öppnade Gud dörren för mig att flytta till en församling i en annan delstat där jag funnit stabilitet. Det var här Gud förde en gudfruktig ung kvinna in i mitt liv, och vi gifte oss den 30 november 2019. Att vara gift och ha bröder som omgav mig med vandring i tro, medkänsla och bönestöd hjälpte mig att växa i Herren på många sätt.
Att vara här har väckt en förnyad vision i mig att vara världens ljus. Idag är jag tacksam att Gud inte lät mig gå. När jag fortsatte att kämpa den andliga kampen gav Gud mig kraft och vishet att göra nästa rätta sak. Med varje seger har min styrka blivit starkare. Närma er Gud, så skall han närma sig er… – Jakob 4:8. Jag tackar Gud för att han gav mig seger och för att han hjälpte mig att finna min yttersta källa till kärlek, trygghet och mening—min Herre och Frälsare, Jesus Kristus.
