I oktober 2020 uttryckte en 90-årig kvinna vid namn Nancy Russell, som bodde på ett vårdhem i Toronto i Kanada, en önskan om att få hjälp av en läkare att ta sitt liv. Hon tyckte att isoleringen under de föregående månaderna var mer än hon kunde uthärda, och hon såg inget slut på den.
Nancy Russell hade inte demens. Hon hade inte heller något tillstånd som normalt betraktas som terminalt. I Kanada behöver man dock inte ha ett terminalt tillstånd för att be om hjälp att genomföra ett läkarassisterat självmord. I Kanada kallas detta förfarande ”Medical Assistance in Dying” (MAID). Namnet antyder att det handlar om vård för att lindra obehag, men i själva verket är det allt annat än sådan vård.
En geriatriker hörde hennes berättelse och gick med på att hjälpa henne. Hon skrevs ut för att tillbringa den följande veckan med sin familj. När veckan var slut fick hon en dödlig injektion i familjens närvaro. Detta är inget enstaka fall. År 2020 tog 7 595 personer sina liv med hjälp av en läkare.
När jag begrundar denna djupt oroande statistik känner jag stor sorg. På sätt och vis överger många familjer sina äldre eller sjuka familjemedlemmar. Covid verkar bara ha förvärrat problemet. Ett ännu större problem är att vårt samhälle inte längre värdesätter äldre människors liv.
Ett samhälle som inte längre värdesätter alla människoliv som betydelsefulla börjar tillåta sådant som läkarassisterat självmord och till och med dödshjälp. Dödshjälp innebär att någon ger en annan person läkemedel i syfte att döda den personen, medan assisterat självmord innebär att en person ger en annan person läkemedel som denne sedan ”själv” administrerar och därmed tar sitt liv.
Det är nyttigt att gå igenom hur vi som kristna förhåller oss till situationer i livets slutskede och försöka förstå var världen omkring oss har gått så fruktansvärt fel.
Skapade till Guds avbild
Så skapade Gud människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till man och kvinna skapade han dem – Första Moseboken 1:27. Och Herren Gud formade människan av stoft från marken och blåste in livsande i hennes näsa; så blev människan en levande själ – Första Moseboken 2:7.
Gud gav Adam och Eva liv vid skapelsen. Han formade Adam av jordens stoft och skapade Eva av Adams revben. Det var Gud själv som blåste in livsande i dem. Mer än så: han präglade dem med sin egen avbild.
Människor har inte ett värde på grund av de tjänster de utför åt andra. De är inte värdefulla på grund av sin intelligens eller sina talanger. Människor har i stället ett värde därför att Gud skapade dem för ett syfte. Han värdesätter var och en av dem.
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv – Johannesevangeliet 3:16. Den här versen, som av vissa anses vara det mest välkända bibelstället, klargör att varenda en av oss är värdefull för Gud och värd hans återlösning. ”Var och en” betyder just varenda en av oss.
Det finns många andra verser, som Jeremia 1:4-5 och Psaltaren 139:13-15, som talar om Guds förkunskap när han skapade oss. Gud planerade inte bara att föra Adam och Eva till världen och sedan låta allt sköta sig självt. I stället leder han tillblivelsen och utvecklingen hos var och en som föds. Vi kanske inte förstår alla Guds syften, men vi kan med säkerhet säga att Gud inte gör misstag.
Livskvalitet
Mycket av etiken kring livets slutskede handlar om begrepp som ”livskvalitet” och ”värdighet”. Livskvalitet är i vilken utsträckning någon kan njuta av sina vanliga vardagssysslor. Värdighet handlar om att människor känner att de bemöts med tillräcklig respekt.
Många anser att både livskvaliteten och värdigheten minskar när någon drabbas av en allvarlig och funktionsnedsättande sjukdom. De som har sådana sjukdomar och inte har en personlig relation till Jesus kan känna att de har nått en punkt där de inte vill fortsätta leva.
Det är farligt när människor tror att livet bara är värt att leva när allt är lätt och livskvaliteten är hög.
Vi som följer Kristus förstår att vi alla kommer att möta lidande. Gud förhärligas när vi lider med en ödmjuk och stilla ande. Dessutom lär det andra människor vilken kraft ett liv som Gud har förvandlat har. Vi kan inte uthärda dessa prövningar ensamma. Men det behöver vi inte heller, eftersom Guds Ande är med oss och ger oss kraft att troget hålla ut till slutet.
Att lämna våra liv i Guds händer
Kristna bör inte vara fatalistiska. Vi tror inte att vi med säkerhet kommer att dö på en förutbestämd dag, oavsett vad vi gör.
Det verkar troligt att även om var och en av oss har en maximal livslängd, kan vi förkorta den avsevärt genom dåliga beslut.
Den som kör berusad eller använder illegala droger kanske inte får ett långt liv, om han eller hon inte ändrar sina vanor. I mindre grad kan även den som äter dåligt och vägrar motionera förkorta sin livslängd och få betydligt sämre hälsa än den som väljer en hälsosam livsstil.
Hans dagar är bestämda, hans månaders antal är känt för dig; du har fastställt hans gränser, som han inte kan överskrida – Jobs bok 14:5. Våra dagar ligger i Guds händer. Det är inte vår sak att medvetet göra något för att förkorta dem.
Ett av de tio budorden lyder: Du ska inte döda – Andra Moseboken 20:13. Detta bud skulle sannerligen förbjuda läkare att med avsikt ta livet av sina patienter. Det skulle också förbjuda någon att avsluta sitt eget liv.
Det är mycket bättre om vi kan lämna våra dagar och timmar i Guds händer. Vi behöver bara tjäna honom så gott vi kan med den tid vi har. Vi får inte själva välja hur mycket tid som tilldelas oss.
Livets slutskede
Det är svårt att göra svepande uttalanden om vad någon kan eller bör uppleva i livets slutskede. Vissa terminala sjukdomar, som cancer med metastaser i skelettet, kan orsaka mycket smärta. Andra sjukdomar, som njursvikt eller demens, orsakar däremot mycket lite smärta, om någon alls.
En del människor vill helst inte genomgå aggressiv behandling. Cellgifter, dialys och många andra moderna behandlingar har biverkningar, och vissa av dem kan vara mycket negativa. Att välja att inte behandla en sjukdom är något annat än att aktivt välja att avsluta sitt liv.
Det är också viktigt att beslutet fattas av personen själv och inte påtvingas honom eller henne. I Sverige under covid fattade regeringen beslutet att äldre på vårdinrättningar inte skulle behandlas för covid. Många fick inte ens syrgas, utan fick i stället morfin och lugnande medel för att ”lindra deras obehag” medan de väntade på slutet.
Handla inte av rädsla
Många av de beslut människor fattar när de ställs inför en diagnos om en sjukdom i terminalt skede fattas av rädsla. De kan vara rädda för läkemedlens biverkningar, för döden eller helt enkelt för att bli en börda för familjen.
Kristna bör inte handla utifrån sådana motiv. Ty Gud har inte gett oss en rädslans ande, utan kraftens, kärlekens och det sunda förnuftets ande – Andra Timotheosbrevet 1:7.
Som Guds barn är vi inte rädda för döden. Bröder, jag vill att ni ska veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. För om vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt föra de insomnade i Jesus med honom – Första Thessalonikerbrevet 4:13-14.
Vi förstår att vår Frälsare har segrat över döden och tagit bort dess udd. Jesus vann seger över döden och graven, så att också vi kan leva utan rädsla.
Vi kan välja att genomgå aggressiv behandling, men vi kommer inte att motiveras av ett desperat försök att hålla döden på avstånd.
Förlita er på Guds kraft
Allt förmår jag genom Kristus som ger mig kraft – Filipperbrevet 4:13. Den här versen kommer efter att aposteln Paulus har talat om hur han kan vara nöjd i varje situation, både i tider av överflöd och i tider av nöd.
Vi ser tydligt i hans liv att han omsatte just detta i praktiken. Han blev stenad, slagen och led skeppsbrott. Man måste tro att hans kropp protesterade varje kväll när han lade sig för att sova och påminde honom om alla umbäranden den hade utstått.
Det var inte ibuprofen eller Tylenol som hjälpte honom igenom dessa tider (de skulle inte uppfinnas förrän många århundraden senare). Det var i stället den kraft som hans relation till Gud gav honom. Samma kraft finns tillgänglig för oss i dag, oavsett vad vi möter, till och med en sjukdom i terminalt skede.
Förstå att smärta sannolikt kommer att förekomma
Ett av de val människor kan göra i livets slutskede är att tacka ja till palliativ vård. Denna vård är särskilt utformad för att behandla smärta och andra symtom, vanligtvis hos en terminalt sjuk patient (för att lindra patientens obehag, inte för att försöka bota honom eller henne). Det är sådan vård som erbjuds inom hospiceverksamhet.
Läkarna och sjuksköterskorna inom hospiceverksamhet fokuserar främst på att eliminera smärta snarare än att försöka bota patienten. Därför är de i hög grad beroende av att patienterna är ärliga om hur ont de har, så att de kan ge de doser som patienterna anser sig behöva för att kontrollera smärtan.
Detta är förstås en utmaning. Ofta är det enda sättet att helt ta bort smärtan att ge en person så mycket smärtstillande läkemedel att hen inte längre kan kommunicera med människorna omkring sig. Som alltid måste det finnas en viss balans mellan att kontrollera smärtan och att inte ge så mycket läkemedel att personen blir omtöcknad och sömnig.
Gud förhärligas i vårt lidande
Vår kortvariga och lätta nöd bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt – Andra Korinthierbrevet 4:17-18.
Ingen av oss tycker om att lida, och vi söker verkligen inte upp lidandet. När vi går igenom lidande ser människorna omkring oss hur vi hanterar det, och de kan märka om det är något annorlunda med oss.
Vi vet att Jesus led mycket under rättegången och korsfästelsen. Vilket lidande vi än går igenom är obetydligt jämfört med det.
Viktigast av allt är att vi håller blicken fäst på vår Frälsare. Det är han som ger oss kraft att hålla ut till slutet. Han är alltid trofast.
Slutsats
Världen är en mörk plats i dessa dagar. Livets värde tycks ha minskat med tiden. Allt fler länder tillåter läkare att skriva ut läkemedel som gör det möjligt för patienter att avsluta sina egna liv, medan andra går så långt att de tillåter läkare att ge patienter läkemedel som dödar dem.
Det är viktigt att vi fortsätter att värdesätta människoliv och förhärliga Gud i allt vi möter – även om vi har en sjukdom i terminalt skede.
Om vi ansvarar för att ta hand om någon i den här situationen är det mycket viktigt att vi bekräftar personens värde och försäkrar oss om att personen förstår att hen inte är en börda. Gud värdesätter personens liv, och det bör vi också göra. Detta stöd hjälper personen att kämpa med de begränsningar som hälsan har medfört.
Ingen av oss kommer att leva för evigt, men det vi gör här får eviga konsekvenser för oss själva och för dem vi påverkar.
