Högmod är något som alla måste hantera. Det är något som naturligt tenderar att komma in i våra liv och stanna kvar. Liksom mycket annat är det mycket bedrägligt, eftersom det är allmänt accepterat i den värld vi lever i. Människor i dag är stolta över att vara stolta. Amerikaner är stolta över sitt land, sina arbeten, sina barn, sina gräsmattor, sina idrottslag, sina fordon, sina ambitioner, sina mål, sitt utseende, sina vänner, sina hem, och listan kan fortsätta. Om vi tänker efter är den köttsliga människan stolt över nästan vad som helst. Människor ställer sig upp och förklarar att de är stolta och skryter över sina stora bedrifter. De ser något som någon har gjort och säger till den personen: ”Du borde vara stolt över dig själv!”
Det finns ett problem: Gud hatar högmod! Gud avskyr faktiskt de högmodiga. I Psaltaren står det att Gud ska hugga av …tungan som talar högmodiga ord –Psalm 12:3. Och i Job står det att han ska …se på var och en som är högmodig och förödmjuka [trycka ner eller göra låg] honom –Job 40:11. Psalm 40:4 säger att han inte respekterar de högmodiga, och i Psalm 119: Du har tillrättavisat de högmodiga, de förbannade, som far vilse från dina bud –Psalm 119:21. I Ordspråksboken läser vi: HERREN ska fördärva de högmodigas hus… –Ordspråksboken 15:25, och att Var och en som har ett högmodigt hjärta är avskyvärd för HERREN… –Ordspråksboken 16:5. I Malaki står det att …se, dagen kommer, som ska brinna som en ugn; och alla högmodiga… –Malaki 4:1. Slutligen säger Jakob att …Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd –Jakobsbrevet 4:6.
Som vi ser är Bibeln mycket tydlig när det gäller högmod och de människor som är högmodiga. Det finns inget utrymme för högmod i våra hjärtan eller liv. Så vad gör vi åt det här? Är vi högmodiga? Skryter vi som världen gör?
Jag vill rikta uppmärksamheten mot en dold form av högmod som kan smyga sig in i våra liv, ibland utan att vi märker det. Vi kan kalla den falsk ödmjukhet. Om vi har en falsk ödmjukhet, är den då inte i själva verket en form av högmod?
Låt oss först se på lagen och nåden. Den som står under lagen vill inte göra det han måste göra, utan gör det i stället på grund av lagen. Lagen säger till exempel att vi inte ska döda, men enligt lagen får vi vara arga. Någon kan hata en annan och till och med vilja döda honom, men om han står emot frestelsen att döda har han verkligen hållit lagen. Många människor i dag som säger sig vara kristna står i själva verket under lagen. De gör allt de gör på grund av en lag eller en order från någon med auktoritet över dem. Det ser vi tydligt när människor tänjer på lagen och gör så lite som krävs, men ändå tekniskt sett håller lagen.
Huvudbonaden är ett bra exempel. En kvinna som vill täcka sitt huvud därför att det är vad Bibeln lär, kommer verkligen att täcka sitt huvud. Hon behöver inte påminnas om det eller förmanas för att hon gör det halvhjärtat. Å andra sidan finns det kristna som täcker sina huvuden, men själva huvudbonaden fortsätter att bli mindre och mindre märkbar. Några sätter den till och med längst bak på huvudet och väljer samma färg som håret för att försöka undvika att den märks av människor som inte täcker sina huvuden. Detta avslöjar tydligt hjärtat: de följer helt enkelt lagen.
Det här sättet att tänka kan gälla många saker. Ett exempel till är utsmyckning. Bibeln säger att utsmyckningen inte ska vara yttre. Många kristna pryder sig inte med pråliga, iögonfallande saker, men det finns inga regler för utsmyckning av hem, fordon och liknande. Så en enkel, osmyckad person kliver ur sitt utsmyckade fordon och går in i sitt mycket utsmyckade hem. Det visar var hjärtat finns – under lagen.
Låt oss nu se på nåden. Den är Guds kraft i en människas liv. Den får en människa att verkligen älska sina fiender och göra gott mot dem som behandlar henne illa. Den får en människa att älska sin Gud av hela sitt hjärta och lyda Guds bud av en innerlig kärlek till honom. Lagen behövs inte längre eftersom hjärtat är nytt; det vill leva för Gud. När någon gör något ont mot dig tänker du inte på att ge igen. Du blir faktiskt inte ens arg. Du är en ny skapelse, och genom denna kraft – nåden från Gud – älskar du den som har gjort dig orätt. Det är inget problem att förlåta; det är naturligt att hjälpa andra. Du tillhör inte dig själv och vill vara allt du kan vara för din Frälsare, som dog för dig.
Vad har detta med högmod eller ödmjukhet att göra?
Bibeln säger att …lagen blev given genom Mose, men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus –Johannesevangeliet 1:17. Det krävs inte att Guds Ande verkar i våra liv för att vi ska lyda lagen – det kan vi göra på egen hand. Därför kan vi bli högmodiga när vi gör saker för Gud eftersom VI gjorde dem. När vi inte lät vår vrede välla fram när vi var oense med en granne, tänker vi väl om oss själva, och vi kan bli högmodiga. Men när vi verkligen älskar vår granne som har något emot oss, kan vi inte bli högmodiga, eftersom det var nåden – det var Guds kraft som åstadkom detta, inte vi själva. Därför förundras vi över Gud och hans överflödande nåd.
Det vore dåraktigt att vara stolt över något som Gud uppenbart har gjort! Om Lasarus gick omkring och skröt över att han hade blivit uppväckt från de döda skulle människor ifrågasätta hans förstånd och säga: ”Du gjorde ingenting! Det var Jesus som gjorde allt.”
Jag försöker inte säga att den kristne inte gör någonting. Nej, vi måste ödmjukt lyda Guds bud och vandra på hans vägar. Men jag säger att vi inte kan berömma oss själva, eftersom det är Gud som gör det möjligt för oss att lyda hans bud.
Låt oss se på den välkända berättelsen om David och Goliat. David gick till hären för att lämna förnödenheter till sina bröder som stred där. När han närmade sig förundrades han över det han såg: en stor man som utmanade hans folk! David verkade en smula chockad och upprörd när han frågade: …Vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens härar? –Första Samuelsboken 17:26.
Vad säger Davids äldste bror Eliab till honom? ”Jag känner ditt högmod.”
Eliab tyckte att Davids attityd var högmodig, och vi kan förstå varför. En rödlätt yngling kommer från att ha vaktat får och undrar varför ingen tar hand om den här storväxta mannen. Det låter en smula märkligt. Men vad tänkte David? Han tänkte bara på vad Gud kunde göra och sannolikt ville göra! Inte för ett ögonblick tänkte han att han själv kunde göra något i den här situationen.
Han förs sedan inför kung Saul: Saul sade till David: Du kan inte gå och strida mot den här filistén, för du är bara en yngling, och han har varit en krigsman från sin ungdom –Första Samuelsboken 17:33.
David svarade: … Din tjänare vaktade sin fars får, och då kom ett lejon och en björn och tog ett lamm ur hjorden. Jag gick efter det, slog ner det och ryckte lammet ur dess gap. När det sedan gick till anfall mot mig grep jag tag i dess skägg, slog ner det och dödade det. Din tjänare har dödat både lejonet och björnen, och denne oomskurne filisté ska bli som någon av dem, eftersom han har hånat den levande Gudens härar –Första Samuelsboken 17:34-36.
David är här mycket självsäker, men varför?! David sade vidare: HERREN, som räddade mig ur lejonets tass och ur björnens tass, han ska också rädda mig ur den här filisténs hand… –Första Samuelsboken 17:37.
Hans självsäkerhet beror uppenbart på att Herren strider för honom. David oroade sig inte för att han ”bara var en yngling”, och han förstod inte varför människor ifrågasatte honom. Han tänkte bara på vad Gud skulle göra! Men Eliab såg Davids självsäkerhet som högmod. Kanske hade Gud inte verkat i Eliabs liv. Kanske kände han inte till Guds kraft; därför såg det för honom ut som dåraktigt högmod.
Saul klädde David i sin rustning, satte en hjälm av mässing på hans huvud och tog på honom en pansarskjorta. David spände sitt svärd utanpå rustningen och försökte gå, för han hade inte prövat detta. David sade till Saul: Jag kan inte gå i det här, för jag har inte prövat det. Och David tog av sig det –Första Samuelsboken 17:38-39.
David valde alltså att inte bära rustningen; den skulle bara ha hindrat honom. I stället valde han ut några stenar och sprang sedan ut för att strida mot jätten. Jätten förstod förstås inte heller. När han …fick se David föraktade han honom, för han var bara en yngling … Filistén sade till David: Är jag en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar? Och filistén förbannade David vid sina gudar. Filistén sade till David: Kom hit, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur –Första Samuelsboken 17:42-44.
Då sade David: …Du kommer mot mig med svärd och spjut och sköld, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, Israels härars Gud, som du har hånat. I dag ska HERREN överlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig … så att hela jorden ska förstå att det finns en Gud i Israel –Första Samuelsboken 17:45-46.
Lägg sedan märke till vad David gjorde. Han dödade jätten, högg av hans huvud och tog med sig huvudet tillbaka till Jerusalem. Vad tror ni Eliab tänkte nu? Här går den yngre brodern omkring på Jerusalems gator med huvudet av den besegrade jätten! Kung Saul kallar på David, och han går till Saul med det avhuggna huvudet fortfarande i handen.
Varför var David inte högmodig? Därför att han visste att det inte var han själv som hade gjort det. Det var Gud som hade utfört ett underbart verk! Han vittnade helt enkelt om Guds nåd.
När vi utför något på egen hand kan vi inte berömma oss av det, eftersom det var vi som gjorde det. Det vore högmod, så vi tiger och kallar det ödmjukhet, även om vi vill att andra ska lägga märke till det. Men när det är ett övernaturligt verk av Gud måste vi nu berömma oss av vad Gud har gjort! Vi är kallade till detta.
Verkar Gud i ditt liv? Är du osäker på om det är du eller Gud? Ställ dig frågan: ”Gör jag sådant som människor som inte förtröstar på Gud också kan göra?” Om vi inte gör något annorlunda än världen, då verkar Gud inte i vårt liv. Så enkelt är det. Ingen tycker om att bli arg. Jag tillbringade större delen av min barndom och tonårstid med att gå på kurser i ilskekontroll, där rådgivare försökte lära oss att kontrollera vår ilska. Det hjärta som inte är pånyttfött kan lära sig att dölja sin ilska, men bara Gud kan förändra hjärtat. Jag hörde aldrig någon rådgivare lära oss att älska människor i stället för att bli arga på dem, eftersom det är omöjligt! Det är bara ett verk av den levande Guden i en människas liv, och över det verket måste vi berömma oss! Vi vittnar om hur Guds nåd utgjuts i våra liv. När någon tror att det är högmod, precis som Eliab gjorde, beror det på att de bara ser lagens verk, där allt utförs genom människans svaga försök.
Låt oss se på ett exempel som hjälper oss att förstå. Om du bestämmer dig för att bygga ett hus tar du på dig spikpåsen varje dag och börjar arbeta. Det tar tid och kraft, men till sist står huset färdigt. Du står framför det nybyggda huset tillsammans med en vän. ”Wow”, säger han, ”det här huset är vackert! Det ser perfekt byggt ut!”
Du rodnar lite om kinderna och börjar peka ut de brister du känner till: ”Nej, det är inte perfekt, ser du där borta? Jag gjorde fel på den gaveln… Och fasadpanelen där borta… den är inte alldeles rak.” Vi gör så därför att vi vill vara ödmjuka! Om vi skulle säga: ”Ja, det är ett vackert hus; jag gjorde ett fantastiskt jobb när jag byggde det!” vore det högmodigt, eller hur?
Men tänk om du ville bygga ett hus och insåg att du inte kunde bygga det; du behövde Guds hjälp. Du ber om hjälp och pang, huset är byggt! Du tog aldrig ens på dig spikpåsen; huset dök upp på ett mirakulöst sätt. Gud byggde det. Hur skulle då samtalet med din vän gå? Skulle du fortfarande peka ut alla brister? NEJ! Du skulle berömma dig av hur fullkomligt det är och frimodigt förkunna vad Herren hade gjort.
När Gud verkar i våra liv är det inte högmodigt att berätta för människor om det. Det krävs ödmjukhet för att säga att det inte var vi som gjorde det, utan Gud! Men djävulen vill att vi ska tystna och kalla det ödmjukhet, precis som Eliab ville att David skulle göra. Vi behöver män och kvinnor i dag som frimodigt kan förkunna vad Gud gör i deras liv!
I stället verkar det som om vi har många besegrade människor som faktiskt tror att det är gudfruktigt att tala nedsättande om oss själva och uppföra oss som om vi vore besegrade syndare som försöker kämpa oss igenom detta jordiska liv. ”Res dig upp, du Guds man! Sluta med det som är mindre värt!”
Jag inser att någon skulle kunna fråga: ”Så vi ska gå omkring och skryta över hur rättfärdiga vi är?” På den frågan vill jag svara med en annan bild. En fattig brottsling som bara har känt stadens gator som sitt hem stjäl och rånar för att klara sig. Han vet att han är en dålig människa, men han känner inte till något annat. En dag uppenbarar Gud sig för den här mannen. I en mörk gränd ångrar han sin synd och överlämnar sitt liv åt Herren. Gud frälser honom, förvandlar honom, omvänder honom. Han lämnar gränden som en ny människa! Han har glädje i hjärtat och frid i sin själ!
Vad tror du att han berättar för sina vänner? ”Ja, fasadpanelen där borta är inte rak, fönstren är för små….”
NEJ, självklart inte! I stället skulle han säga: ”Jag är fullkomlig! Gud har gjort ett stort verk, se på mig! Jag har blivit frälst genom Guds kraft! Genom Jesu blod!” Allt detta medan han skuttar fram längs vägen i helighetens skönhet.
