Så att våra söner må vara som plantor, uppvuxna i sin ungdom, och våra döttrar som hörnstenar, polerade efter mönstret av ett palats – Psaltaren 144:12.
Varje gudfruktig förälders vision är att se sina barn växa upp till mogna vuxna. Vi vill att våra barn ska utveckla bibliska övertygelser som vägleder deras liv och gör det möjligt för dem att bli självständiga från föräldrarnas vägledning.
Detta var varje judisk fars vision. För att fira barnets övergång till personligt ansvar hölls en ceremoni som kallades bar mitzva för pojkar och bat mitzva för flickor. Traditionellt ägde detta rum vid tretton års ålder. Bar mitzva betyder ”en son av budet” och bat mitzva ”en dotter av budet”. Efter bar mitzva ansågs en son stå ”under lagen” och vara ansvarig för sina egna handlingar. Före denna händelse var hans föräldrar ansvariga för hans handlingar.
De flesta av oss har inte judisk härkomst, men vår Herre Jesus hade det. Vi finner honom vid tolv års ålder sittande i templet och samtala med de lärda, både lyssna på dem och ställa frågor till dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och svar. (se Lukasevangeliet 2:47) Jesus visade en förbluffande mognad vid tolv års ålder. Till och med hans föräldrar häpnade. Ja, han var gudomlig, men som människa visade han på möjligheten till tidig mognad när rätt värderingar och vanor finns på plats.
Tonåren är en övergångsperiod. Tonåringar går från barndom till vuxenliv, från att vara beroende av sina föräldrar till att lära sig bli självständiga. Denna övergång är en process som både föräldrarna och barnet behöver förstå. För mycket frihet för tidigt kan göra att barnet känner sig otryggt och leda till dåliga val som kan få konsekvenser för resten av livet. För lite frihet kan hämma barnets karaktärsutveckling och bli en grogrund för uppror.
Tonåren är en tid av utveckling. Precis som en planta behöver omsorgsfull odling genom hela sin livscykel behöver ett barn fortlöpande vägledning under tonåren. Efter Jesu vistelse i templet läser vi: Han följde med dem ner till Nasaret och lydde dem … – Lukasevangeliet 2:51. Vi ska se på några saker som föräldrar kan göra för att främja sina barns mognad, men först ska vi begrunda några relationer som utgör grunden för en sund mognad.
Saligt är det folk som har det så, ja, saligt är det folk vars Gud är Herren – Psaltaren 144:15.
Relationen till föräldrarna
Relationen mellan förälder och barn under tonåren är till stor del en skörd av den relation de hade under barndomens formativa år. Om inte en allvarlig andlig kris förändrar relationen på ett genomgripande sätt – till exempel genom att någon av föräldrarna eller barnet blir evangeliskt omvänd – skördar vi (som föräldrar) under barnets tonår det vi sådde under barndomen.
Att uppfostra tonåringar är en givande erfarenhet om en sund grundläggande relation har etablerats under barndomen. Om föräldern har varit fysiskt och känslomässigt närvarande, om förälder och barn har kommunicerat öppet och fritt, och om föräldern kärleksfullt har upprätthållit sin roll som den som har auktoritet och bestämmer, då har en grund lagts för en mognare relation under tonåren.
Om en sådan föräldrarelation saknas kommer barnet som går in i tonåren att försöka fylla tomrummet med andra relationer. Oftast försöker barnet, när en föräldrarelation brister, fylla tomrummet genom relationer till jämnåriga. Jämnåriga kan vara goda vänner, men de är en dålig ersättning för en förälder. Vi är skapade för relationer. Tonåringar längtar särskilt efter att känna sig betydelsefulla genom relationer.
Det finns två saker som varje tonåring söker i relationen till sina föräldrar. Den ena är identitet och den andra bekräftelse. Två brännande frågor i varje tonårings hjärta är: ”Vem är jag?” och ”Är jag okej?”
Identitetsfaktorn
När barn är små tar de till sig familjens identitet. När barn växer in i tonåren och blir mer självständiga börjar de se sig själva som någon mer än bara pappas son. De börjar utveckla en egen identitet. Denna rörelse mot att ”vara min egen person” blir tydlig i många av deras val, till exempel:
- Hur de klär sig
- Vilken musik de väljer
- Vilka vänner de väljer
- Om de väljer att tjäna sina föräldrars Gud eller inte
- Om de väljer att tillbe i den kyrka där de växte upp eller inte
Det finns naturligtvis andra faktorer som kan påverka en tonårings val på dessa områden, men för det mesta återspeglar valen relationen mellan barnet och föräldern. När föräldern har haft ett positivt inflytande på barnet är det mer sannolikt att barnet tar till sig förälderns värderingar.
När föräldrarelationen har brutit samman eller aldrig har vårdats, eller om relationen inte har varit något annat än en herre/slav-relation, kommer barnet att söka sin identitet hos någon annan än föräldern. Detta kommer till uttryck i val av kläder, musik, vänner och aktiviteter som föräldern inte godkänner. Detta kallas ofta ”tonårsrevolt”.
Är ”tonårsrevolt” alltid förälderns fel? Nej, men om du inte aktivt arbetar på att bygga upp och upprätthålla en relation till din tonåring är det sannolikt att det händer. Det är viktigt att komma ihåg att det finns en upprorsmakare i varje människas hjärta. I min förra artikel betonade jag hur viktigt det är att konfrontera denna upproriska ande när våra barn är små och formbara.
Denna upproriska ande kommer inte att besegras helt förrän den överlämnas åt Gud genom en evangelisk omvändelse. Endast Guds nådverk i hjärtat kan kuva den medfödda upproret mot Gud och föräldrarnas auktoritet.
Lär känna ditt barns hjärta och försök leda det till kärleksfull underkastelse under Herren Jesus Kristus. Endast i en relation med Jesus Kristus kan våra barn finna sin sanna och bestående identitet. Föräldrarnas auktoritet har en roll i att forma och styra våra barn när de är små. När våra barn växer upp till vuxna inser vi att föräldrarnas auktoritet har sina begränsningar och att våra barn behöver ledas av ett inflytande som sträcker sig bortom oss själva.
Det är aldrig för sent att bygga en bro mellan er. Om du känner att du har misslyckats i relationen till dina barn är det aldrig för sent att kalla dem till dig och ödmjukt försöka återställa det som saknas. Även om dina barn har flyttat hemifrån kan jag försäkra dig om att de längtar efter en relation med mamma och pappa.
Bekräftelsefaktorn
Varje tonåring längtar efter bekräftelse från sina föräldrar, särskilt sin far. Du kan bekräfta din tonåring genom att lägga märke till och erkänna positiva karaktärsdrag. Det finns en plats för korrigerande kritik från förälder till barn, men kritik som förödmjukar är inte konstruktiv; den är destruktiv. För varje kritisk kommentar bör du ge flera positiva komplimanger. Med andra ord förtjänar du rätten att kritisera det som är fel genom att uppmuntra det som är rätt.
Du kan bekräfta din tonåring genom att behandla honom eller henne med värdighet och respekt. Du kan fråga: ”Hur känner du inför …?” eller ”Vad tycker du att vi borde göra …?” Du avsäger dig inte ditt föräldraansvar genom att ta reda på din sons eller dotters perspektiv. Du hjälper dem faktiskt att ”växa upp i sin ungdom” genom att få dem att tänka som vuxna.
Du kan bekräfta din tonåring genom att behandla honom eller henne med vanlig artighet. Enkla ord som ”snälla” och ”tack”, ”förlåt”, ”ursäkta mig”, ”hej då”, ”ha en bra dag”, ”kör försiktigt” och ”Gud välsigne dig” förmedlar att din tonåring är värdefull och betydelsefull. Om sådana enkla artighetsfraser är vanliga i ert hem kommer dina barn att använda dem mot dig också. Tänk på hur du känner dig när någon säger till dig: ”Åh, ursäkta mig, förlåt.” Du känner dig respekterad och uppskattad och att din värdighet tas på allvar. Det är en enkel gåva som varje förälder kan ge sitt barn.
Du kan bekräfta din tonåring genom att anförtro honom eller henne ansvar. Jag växte upp på en mjölkgård. Vi hade gott om möjligheter att utveckla karaktär och färdigheter. Jag minns en dag när jag var 16 år och pappa behövde få en betongblocksvägg byggd ute i ladan. Jag erbjöd mig att göra jobbet. Pappa ordnade fram blocken och murbruket och satte i gång mig. Sedan fick jag klara mig själv. Byggde jag en vägg som såg professionell ut? Nej, men jag var ganska stolt över resultatet, och väggen stod i många år. Pappa litade på att jag skulle klara ett vuxenjobb, och jag gjorde det.
Att bekräfta är inte att smickra. Smicker är beröm som inte är uppriktigt och ofta inte heller sant. Att bekräfta är att uppmärksamma och uppmuntra det goda man ser hos någon annan. Jag har träffat vuxna män som gråtit bittert för att de aldrig fått bekräftelse från sin far. Till och med Jesus fick bekräftelse från sin Fader när Fadern sade: ”Detta är min älskade Son, som jag har behag till.”
(2) Relationen till Gud
Vårt första ansvar när det gäller evangelisation är gentemot våra barn. Om vi inte kan evangelisera våra barn, hur kan vi då förvänta oss att vinna andra för Herren? Vi har ett särskilt försteg när vi förmedlar vår tro till våra barn, eftersom vi lever tillsammans med dem. De kan se, och ser faktiskt, hur vår tro tar sig uttryck i vardagen. Detta borde vara det mest övertygande beviset på att vår tro är sann.
Tyvärr kan föräldrarnas sätt att leva ut sin tro, eller snarare deras misslyckande med att göra det, bli en stor stötesten för barnen. Våra barn lägger noga märke till varje brist på överensstämmelse mellan vår kristna bekännelse och vårt liv.
Omvänt kommer våra barn att bli övertygade om att göra sina föräldrars Gud till sin Gud om de ser att Guds kraft är uppenbar i våra liv, om de ser sina föräldrar visa tro på Gud som bär dem genom svåra tider, om de ser sina föräldrar vila fridfullt i Herren, och om Jesus Kristus upphöjs och tillbes i hemmet.
Det är evangeliets verklighet, levd ut i vardagen, som är det mest övertygande beviset på att vår tro är sann. Våra barn borde vara de första som får bevittna evangeliets förvandlande verk i våra hjärtan.
Hur leder en förälder sitt barn till frälsning? Frälsningen är Guds verk, men Gud använder människor för att utföra sitt verk. Föräldrar spelar en viktig roll när det gäller att leda sina barn till Kristus. Var uppmärksam på tecken på överbevisning. Om ett barn är tyst och tillbakadraget, lättirriterat och rastlöst, eller stridslystet och trotsigt, kan det vara så att Guds Ande verkar i dess hjärta.
Förhoppningsvis har du vårdat en relation som gör det möjligt för dig att utforska deras hjärta och varsamt leda dem till Jesus för förlåtelse och rening. De flesta av våra barns omvändelser tog sin början genom en förälder. Vi såg tecken på överbevisning och ledde dem till förkrosselse och omvändelse och till att ta emot frälsningen genom tro på Kristus.
De tidiga tonåren är en idealisk tid för ett barn att överlämna sitt liv åt Jesus, om det inte redan har gjort det. När aktivt uppror tar vid gör en tonåring ofta val som leder till en smärtsam skörd och ibland oåterkalleliga konsekvenser. Ett liv i hängiven tjänst för Gud är det enda liv som är välsignat och meningsfullt.
Relationen till kyrkan
Det finns ytterligare en relation som i hög grad påverkar hur en tonårings liv och övertygelser formas: den lokala kyrkan. Vi får både vår känsla av identitet och vår förståelse av den kristna trons verklighet genom vår erfarenhet av gudstjänst och gemenskap i den lokala kyrkan. Efter relationen till föräldrarna är detta det näst mest betydelsefulla inflytandet i en tonårings liv.
Det är viktigt att vi tillber i en kyrka som förkunnar evangeliet som en förvandlande relation till Gud genom tron på Jesus. Det är också viktigt att kyrkolivet präglas av varma, kärleksfulla relationer i en nära gemenskap.
Jag nämner detta eftersom en del föräldrar felaktigt tror att de själva kan ge sina barn all den andliga vägledning och gemenskap de behöver. Det kan verka fungera när barnen är små och nära till hands, men när våra barn växer upp till vuxna kommer de att söka en bredare gemenskap. Den lokala kyrkan och gemenskapen av samverkande kyrkor ger denna bredare bas av gemenskap.
Det är viktigt att tillbe i en kyrka som du kan stödja och som du kan uppmuntra dina barn att stödja. Många barn har gått förlorade för tron eftersom mamma och pappa inte stödde kyrkan där de firade gudstjänst. Det är mycket bättre att gå vidare och hitta en kyrka som du kan stödja än att stanna i en kyrka och ständigt vara motståndare.
Jag uppmuntrar inte till att hoppa mellan kyrkor. Det är viktigt för barnen, särskilt tonåringarna, att kyrkolivet är stabilt. Hitta en kyrka som ni trivs i, helst medan barnen är små, och håll fast vid den. Det finns alltid praktiska undantag, och barnen kommer att anpassa sig till dem, men för det mesta leder ett stabilt kyrkoliv till ungdomar med en stark känsla av identitet och mening.
Som pilar i en hjältes hand är barn man får i sin ungdom – Psaltaren 127:4. Denna vers påminner oss om att våra barn är ett mäktigt försvar mot fienden. Om de slipas (tränas) och balanseras (undervisas i disciplin) på rätt sätt kommer våra barn att kunna överleva oss både i antal år och i vad de uträttar. När du släpper pilen kommer dina barn att komma till platser, både i tiden och i världen, som du aldrig kommer att få se. Lycklig den man som har sitt koger fullt av dem. De kommer inte på skam, de ska tala med fienderna i stadsporten – Psaltaren 127:5.
