Klockan var 2:30 på eftermiddagen, en tisdag.
”Señora!” ropade en kör av röster utanför häcken runt vår tomt. ”Öppna grinden!”
”Vänta lite”, ropade jag tillbaka. ”Klockan är inte tre än.”
Missnöjda mummel hördes från andra sidan häcken. Jag vände mig till min gråtande baby. Jag sjönk ner i gungstolen för att mata henne och slöt ögonen för att njuta av varje lugn stund innan tumultet bröt ut.
**************
Vi hade knappt hunnit komma till ro på gården innan grannbarnen hittade oss. De dök upp — utan inbjudan och utan förvarning, när som helst på dagen — och stannade så länge de ville. De första tog snart med sig fler vänner som ville leka med utlänningens barn och leksaker. Play-Doh och sällskapsspel roade dem, men oj, vilket oväsen tio barn kunde ställa till med i ett hus med betongväggar.
Efter mycket frustration kom Ernest (min man) och jag till slut på en plan…. De fick komma två eftermiddagar i veckan, tidigast klockan tre på eftermiddagen. På tisdagar fick de stanna och äta kvällsmat, men på torsdagar måste de gå senast klockan 6.
Vi hade också andra regler…. Våra barn behövde hålla sig inom syn- och hörhåll för mig när de lekte med grannbarnen. Och inga stängda dörrar. Ändå gnagde frågor i mitt huvud. Är det här något bra eller något dåligt? Kommer vi att ångra det? Tänk om de har dåligt inflytande på våra barn? Mina frågor blev till en bön, en bön som Gud hade hört mig be ganska ofta under de senaste månaderna. Herre, ge mig vishet och tålamod med de här barnen i dag. Och om de har dåligt inflytande på våra barn, Herre, låt oss få veta det innan våra barn kommer till skada.
Men vilken möjlighet! Det här var ett sätt för mig att nå ut till världen medan jag var hemmamamma… Jag läste bibelberättelser för dem. Jag lärde dem att de behövde respektera och lyda vuxna. Jag sa att de behövde lyda mig, precis som mina barn förväntades göra. Jag varnade dem för att den som inte lydde skulle skickas hem.
Zinnia trodde mig inte förrän den dag då hon inte lydde och blev hemskickad. Nu ler jag när jag minns den lilla busungen som satt uppe på grannens mur och kikade in på vår gård, där hennes kusiner glatt lekte. En gång hade jag lärt henne en läxa; efter det lydde Zinnia.
**************
”Señora!” Zinnias röst avbröt mina tankar. ”Är klockan tre än?”
Jag öppnade ena ögat och tittade på klockan — 2:47.
”Inte riktigt!” ropade jag ut genom fönstret. Jag satte bebisen i gåstolen och gick mot köket. Vad skulle jag bjuda dem på till kvällsmat?
**************
”Zinnia, jag behöver titta i din handväska innan du går hem.”
Det var tisdag kväll igen, flera månader senare. Olika småsaker hade försvunnit sedan Zinnia börjat ta med sig en handväska när hon kom hem till oss. I kväll skulle vi få se om våra misstankar stämde.
Zinnia mötte min blick med skräck i ögonen. ”Vänta lite, Señora. Jag behöver gå på toaletten.”
”Du kan gå på toaletten efter att vi har tittat i din handväska.”
”Nej, Señora, jag kan inte vänta…”, sa hon och lät rösten dö bort medan hon skyndade till toaletten.
Jag suckade. Hennes handväska skulle förstås vara tom när hon kom ut igen. När jag senare samma kväll letade igenom badrummet hittade jag skatter som låg gömda här och där.
”Ska vi prata lite, Zinnia?” föreslog jag veckan därpå. Zinnia satt på sängen och snurrade garnknutar på överkastet, med en avvaktande och rädd blick. Mitt hjärta ömmade för den kära flickan. Hennes mamma hade åkt till ett annat land för att arbeta flera år tidigare och lämnat flickorna hos deras mormor.
”Jag bryr mig inte om de där sakerna du stal, Zinnia”, började jag. ”Men det är en vana du inte vill börja med. Gud bryr sig om dig….”
Det var sista gången Zinnia, hennes syster och deras kusiner kom hem till oss. ”Vår mormor låter oss inte komma längre”, förklarade de.
Det kanske var mormor; jag tror att det var Gud. Vi hade bett mycket om att han skulle göra det tydligt om deras besök var skadliga för våra barn och om de skulle sluta komma. Mitt hjärta slets mellan kärleken till grannbarnen och viljan att skydda våra egna. Det var så Gud valde att svara.
”Tack, Gud”, bad jag. ”Vi tar det här som ditt svar och bjuder inte tillbaka dem. Skicka dem hit om du vill att de ska komma igen.”
**************
Flera år gick. Nu var det Jon, en grannpojke, som ofta kom hem till oss.
”Skulle han kunna komma hem till er varje dag efter skolan?” hade hans föräldrar undrat. ”Vi vill att han ska lära sig bra saker i stället för att leka med pojkarna i vårt område.”
Hmm. Så vi ska uppfostra pojken medan båda föräldrarna arbetar?
”Han kan komma på tisdagar och torsdagar eftermiddag”, bestämde Ernest. ”Det är oftare de dagarna jag är hemma.”
Jon kom troget på tisdagar och torsdagar eftermiddag. Problemet var att Ernest inte kunde vara hemma. Andra ansvarsuppgifter och åtaganden dök ständigt upp och hindrade honom från att vara där som han ville.
Jag ville inte tjata på min man… Han önskade verkligen att han kunde vara hemma och arbeta med pojkarna. Skulle jag säga något eller inte? Det kändes inte idealiskt att en pojke som inte var kristen arbetade i timmar tillsammans med vår son, som nyligen blivit kristen.
Jag tog upp mina frågor med Ernest, men framför allt gjorde jag det till en bönefråga.
Jon slutade komma. Jag blev förvånad. Jag kände med Jon, men än en gång tackade jag Gud för hans svar.
**************
”Hur kan jag nå ut till grannbarnen utan att äventyra mina egna barns väl?” frågade en vän nyligen. Hon har flyttat till ett nytt område och står inför utmaningen att grannbarnen kommer hem till henne.
Det finns inga enkla svar. Jag har upptäckt hur angeläget det är att be och hur trofast Gud är när han svarar när vi ropar till honom om vishet. Hans svar till andra kan mycket väl vara annorlunda än det han gjorde för oss.
**************
En annan syster gav mig tillåtelse att dela deras erfarenhet av umgänge med grannbarn:
Alex och hans mamma bor på andra sidan vägen och började gå i kyrkan kort efter att vi flyttat hit. Alex kom hem till oss nästan varje dag och lärde snabbt våra pojkar spanska. Till en början fasade pojkarna för hans besök, men snart blev de goda vänner. Efter ett tag började en annan grannpojke, Nilton, komma ibland, och vi tyckte att han verkade tillräckligt hygglig. Sedan kom en dag en tredje pojke, José, med. Jag fick en tydlig olustkänsla. Jag satte en tidsgräns, men kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan. Så även om jag tyckte att jag inte hade tid bestämde jag mig för att arbeta utomhus hela tiden medan de var här. Jag arbetade nära dem och höll uppsikt, och tyckte att allt verkade bra. De verkade bara leka fint tillsammans, så jag blev förvånad när de gick hem innan tiden var ute.
Det dröjde inte länge förrän mina pojkar kom in gråtande; de mådde så dåligt över det som hade hänt. Alex hade bett dem lämna en lapp till hans flickvän, eftersom hans mamma inte skulle tycka om att han gjorde det själv. En av de andra pojkarna berättade för dem vad han gör bakom buskarna på den kommunala skolan för att inte bli upptäckt. De försökte få mina pojkar att lova att inte berätta det för mig. De lovade inte, och jag var så tacksam! Men de var mycket upprörda eftersom de trodde att Alex inte skulle vara deras vän längre.
Min man och jag pratade med pojkarna och försäkrade dem om att de hade hanterat situationen rätt genom att inte lova att hålla hemligheter. Inom en timme kom Alex mamma på besök, och vi berättade för henne om det. Hon blev mycket upprörd över att hennes son hade försökt få en lapp överlämnad och tog senare hand om situationen med sin son. Jag var glad att den spirande relationen han hade med grannflickan stoppades innan den gick längre. Alex vänskap med våra pojkar har fortsatt, men de två andra pojkarna fick reda på att våra pojkar hade berättat om dem för oss och kom inte hem till oss på flera år efter det.
José frågade nyligen vår åttaårige son om han fick komma hem till honom och leka. Jag sa nej. Hans mormor kom över flera dagar senare, tog illa upp och sa att José var mycket ledsen över det. Jag förklarade att jag känner att jag alltid måste vara med mina pojkar om han kommer hit, eftersom han en gång hade försökt få vår son att spela ett elektroniskt krigsspel med honom. Mormodern förstod och var ledsen över att hennes barnbarn hade dåligt inflytande. Hon ville honom väl. Vi har bjudit med honom till söndagsskolan, men det vill han inte. Jag hoppas bara att vi alltid kan ha en sådan relation med våra barn att de känner sig fria att komma till oss och inte håller sådana här situationer för sig själva och känner skuld.
**************
Visa föräldrar försöker undanröja faror, men inte svårigheter, ur sina barns väg. Jag blev nyligen förvånad när jag läste Domarboken 3 och upptäckte att Gud ville att några fiendefolk skulle bli kvar i Kanaans land. Varför? Han ville att föräldrarna skulle lära sina barn krig (v. 2). I stället blev Israels barn vänner med fiendefolken och började gifta in sig i dem. ”Det verkar som om vi här på missionsfältet lever närmare världen”, berättade en syster. Våra barn växer så att säga upp vid frontlinjen. Det kan vara positivt. De får ofta tillfälle att ”tala med fienden i porten”, där de får frågor om vad vi tror och varför. Men när föräldrar är försumliga eller deras barn är upproriska kan den närmare kontakten med världen få tragiska följder.
När vi söker gemenskap med Gud i bön för våra barn måste vi också ha en nära relation till dem. Inga strikta säkerhetsregler kan ersätta en nära relation till ditt barn. En mamma vars barn hade utsatts för övergrepp berättade: ”Det enda sättet för ditt barn att berätta för dig vad som händer är om ni har en nära relation.”
Jag bävar när jag tänker på vår fiende och på hur otillräcklig jag själv är som mamma. Plötsligt grips jag av en stark brådska att be om sådant som aldrig föll mig in när våra barn fortfarande var små. Det finns fall av övergrepp omkring oss, ibland mitt ibland oss. Jag ber om att våra barn ska skyddas från det onda som omger dem och det som växer i deras hjärtan. Jag ber att de aldrig ska skada någon annans renhet. Jag ber om renhet vid vigselaltaret, både för dem och för deras framtida makar.
Jag ber med stor iver, men också med tillförsikt. För detta vet jag: Gud älskar våra barn — han bryr sig om deras renhet och beskydd ännu mer än vi föräldrar gör — han längtar efter att vi ska samarbeta med honom i att uppfostra dem till trogna tjänare åt honom — och han vill visa sin styrka till förmån för ödmjuka föräldrar som ropar till honom medan de tränar soldater på fiendens territorium. Ty HERRENS ögon far över hela jorden för att kraftfullt hjälpa dem som med odelat hjärta håller sig till honom… –2 Krönikeboken 16:9.
