Finns det inte ett skäl?

Och David sade: Vad har jag nu gjort? Finns det inte ett skäl? –1 Samuelsboken 17:29.

Berättelsen om David och Goljat utspelade sig för över tre tusen år sedan och har sedan dess varit en ständig favorit bland både unga och gamla. Det är något med den svages utsatta läge som vi alla kan känna igen oss i. Kanske ser vi omedvetet oss själva i sådana odds och hoppas i hemlighet att vår egen ”lyckans dag” en dag ska komma på ett liknande sätt. Tyvärr verkar sådan slumpmässig framgång höra mer hemma i en Hollywoodproduktion än i verkliga livet. Vi ser bara konflikten mellan den unge och den gamle, herden och krigaren, de tunga vapnen och slungan. Men det fanns några grundläggande principer som David tog till sig i sin ungdom och som gjorde honom till en utmärkt kandidat för framgång. Dessa förblir dock ofta ouppmärksammade i vår kärlek till en romantisk seger i sista stund.

Om den enda bild vi har av oss själva kommer från den sociala spegeln omkring oss, får vi en förvrängd inre uppfattning, liknande den vi ser när vi kastar en blick i en förvrängande spegel på ett tivoli. Omgivningens sociala åsikter och uppfattningar ger oss ofta en klumpig och skev beskrivning av oss själva, som vi hör och ser. Ibland är den orealistiskt positiv och framställer en person som stor i mediernas ögon, trots att personen visar mycket lite hjältemod.

Idrottsarenan är förmodligen den värsta boven i detta avseende. De individer som kan springa, kasta eller skjuta bättre än alla andra hyllas. Men idrottstalang bidrar föga till deras verkliga, oförvanskade värde som människor. Myntets andra sida ger upphov till en enorm mängd negativ och nedvärderande påverkan som vill motverka varje försök att ens försöka. Sådana kommentarer haglar från stressade föräldrar, osäkra syskon, frustrerade chefer och en mängd andra bekanta som kämpar för att finna sin identitet i ett samhälle där den starkaste överlever. Påverkan från dessa två läger är både osammanhängande och oproportionerlig. Att få höra att man är fantastisk skapar inte storhet, lika lite som en salva nedsättande kommentarer skapar ödmjukhet. Tyvärr låter alltför många av oss dessa oproportionerliga projektioner påverka vårt tänkande och styra vår kurs.

Den största och främsta gåva som människan fått framför resten av skapelsen finns inte i hennes fysiska förmågor, utan i hennes sinne. De mest intelligenta djuren kan tränas att ta ansvar, men de kan inte själva välja eller styra träningen. Men som människor kan vi skriva nya program för oss själva, helt oberoende av våra instinkter eller den träning vi fått av vår omgivning. De av oss som lever i naturlig överensstämmelse med våra instinkter och vår betingning kommer knappast att höja oss över djurriket. Men de som utövar och utvecklar dessa gåvor kommer på ett unikt sätt att fylla den roll Gud har utformat för dem när de möter jättarna. Davids tid och ställning var unika, men principerna han tog till sig var universella. Om jag kunde lära min hund att joddla skulle det visa att hundar kan lära sig att joddla och öppna möjligheten för andra att göra detsamma. Om David däremot besegrade Goljat enbart genom ett mirakel, då finns det inget hopp för oss annat än att sitta och vänta på att Gud ska göra detsamma för oss. Men om segern vilade på principer finns det ett exempel för oss att följa och en dygd att tillägna oss för bruk på vårt eget slagfält.

När David steg upp tidigt den morgonen och tog sin packning med säd, bröd och ost på axeln för att ta med till sina bröder, hade han ingen aning om vad dagen skulle föra med sig. Herren var hans herde, och honom fattades inget, men när han kom fram till platsen blev han chockad av det han såg. Båda arméerna stod på var sitt berg och hade hamnat i ett dödläge. Om man förde ner hela sin armé i dalen för att strida mot fienden i uppförsbacke skulle man hamna i ett mycket stort underläge. Ingen av sidorna var villig att ta den risken. Därför föreslog filistéerna en vanlig form av krigföring: två krigare skulle strida i dalen, så att ingen sida fick något övertag. Men bland filistéerna fanns en jätte som skrämde Israels armé. När David frågade varför ingen konfronterade den otrognas skymfliga hädelser fick han en skarp tillrättavisning av sin äldste bror: …och Eliabs vrede upptändes mot David, och han sade: Varför har du kommit hit? Och hos vem har du lämnat de få fåren i öknen? Jag känner din stolthet och ditt hjärtas ondska; du har kommit hit för att se striden. Och David sade: Vad har jag nu gjort? Finns det inte ett skäl? –1 Samuelsboken 17:28-29.

…och se på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare; som för den glädje som låg framför honom uthärdade korset utan att bry sig om skammen och nu sitter på Guds trons högra sida –Hebreerbrevet 12:2. När en människa har ett mål framför sig kan hon uthärda nästan vad som helst. Somliga uthärdar för en förgänglig krona. Kung Saul hade erbjudit skattefri rikedom och en plats som kunglig svärson, men den jordiska hemgiften lockade ingen att ställa upp. Tanken på jordisk ställning betydde inget för Davids ömma hjärta, men Goljats hädiska hån tände en svartsjuk eld inom honom, och han trädde fram i tro. Men tro är inte bara ett infall som kan blåsas upp med en känslomässig luftpump. För liksom kroppen utan anden är död, så är också tron utan gärningar [handling] också död –Jakobsbrevet 2:26. Med målet tydligt framför sig och sin Gud vid sin sida erbjuder sig David därför att strida mot Goljat.

David gick alltså framåt och handlade enligt gudomliga, oförvanskade principer…

Ett omsorgsfullt samvete finns i människans själ och avgör vad vi bryr oss om. Många tror att samvetet bara är användbart som en begränsande vägvisare. Men det mänskliga samvetet skapades också för att fungera åt motsatt håll. När vi är övertygade om att något är gott och rätt, strävar vi efter det med passion. Thomas Edison sade att genialitet består av 1 % inspiration och 99 % transpiration. Det må vara sant nog, men det råder inget tvivel om att inspirationen måste komma först. Jakobs längtan efter Rakel fick honom att glömma de sju arbetsåren. Edisons strävan efter en fungerande glödlampa fick honom att glömma de tusentals beståndsdelar som hade misslyckats.

Likgiltig apati är motsatsen och är ett resultat av ett avtrubbat samvete. David förundrades över att Goljats hädiska hån inte gav Guds armé någon anledning att handla. Ge en människa en anledning att leva, så kommer hon att hitta ett sätt –Nietzke. Som fånge i ett nazistiskt koncentrationsläger fick Victor Frankl i uppdrag att arbeta på den avdelning där fångarna dog i tyfus. Han lade märke till att när någon gav upp hoppet följde snart döden. På samma sätt försvinner också passionen att övervinna hos många i vår tid när hoppet om personlig vinning försvinner i striden. De flesta arbetare i dag bryr sig mer om lönechecken än om att göra ett gott och värdefullt arbete. När en man förlorar sina känslor för sin hustru tror han ofta att han inte längre kan älska henne. Men en man med ett sunt samvete inför gudfruktiga principer kommer att handla kärleksfullt mot henne, oavsett vad han känner eller hur hon svarar. Samvetet väcker och ger näring åt målet, och lägger grunden för passionerat handlande.

En ärlig föreställningsförmåga hör till andens område och drivs av vårt samvete. Nöden är uppfinningarnas moder –Okänd. Somliga väntar på att livet ska upptäckas, medan andra uppfinner det medan de går. Det är inte en licens att hävda falska ideal. Davids strävan är ärlig, för han hade inte blivit förvrängd av medierna omkring sig. Han hade lyckats besegra vilddjuren (ett lejon och en björn) i Betlehems kullar och fruktade inte, med Guds hjälp, att möta en (en krigsman från sin ungdom) i Ela-dalen.

När Saul motvilligt går med på Davids förslag går han vidare med att beväpna ynglingen på typiskt världsligt vis. Även om det kunde ha varit en ära att bära kungens rustning ville David inte ha något av den: …Jag kan inte gå i dessa, för jag har inte prövat dem. Och David tog av sig dem –1 Samuelsboken 17:39, och valde i stället fem stenar. Att veta vad andra gör och att veta vad man själv bör göra är inte nödvändigtvis samma sak.

Israels armés räddhågade föreställningar hade sina rötter i ett hedniskt värdesystem. Goljat var inte problemet; problemet var snarare den troslösa rädslan och antagandet att de måste föra krig på världens villkor. De som tar sig an ett sant och värdefullt mål kommer säkert att finna den föreställningsförmåga som krävs för att sträva efter det.

Goljat hade automatiskt utgått från att striden skulle ske på hans villkor. Förolämpad och vred ropar han: …Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur –1 Samuelsboken 17:44. Som jätte saknar han snabbhet och smidighet, och därför befaller han David att komma till honom. Men Goljat har grovt överskattat sin egen förmåga och underskattat sin motståndare. Enligt vissa uppskattningar hade Davids slunga, med sex eller sju varv per sekund, samma stoppkraft som en 45 mm pistol, och en skicklig slungares hand …kunde slunga stenar på ett hårstrås bredd och inte missa –Domarboken 20:16. Det var inte ovanligt att de kunde träffa fåglar i flykten. I forntida ruiner har man hittat tänger som tros ha använts av militären för att avlägsna stenar som trängt in i sårade soldater. Om Goljat hade ett spjut och David en pistol skulle vi inte så snabbt tro att den större mannen hade det stora övertaget.

Trofast handling är oundviklig när våra kroppar underställs vår själ och ande, och de står under Guds Andes ledning. Då är vi fria att handla oberoende av vår natur och andra inflytanden. När den dödliga kroppens lustfyllda begär får makt över vårt inre hjärta och sinne är vi besegrade innan vi ens tar ett steg mot fienden. Som kärl utformade av Gud, med en moraliskt fri vilja, har vi en gudomlig förmåga att välja vårt handlingssätt. Somliga tror att initiativkraft helt enkelt handlar om att ta initiativet. Men initiativ räcker inte ensamt för att göra oss redo för seger, lika lite som det gjorde det för Skevas söner. Önskan att härska är inte ädlare än Goljats tygellösa raseri över att förgöra denna unge uppkomling. Hans adrenalin flödade när han föraktade Davids ungdom, drog förhastade slutsatser, lätt blev förolämpad och förundrades över andras okunnighet.

Men David drevs inte av någon sådan reaktiv avsikt. Hans mål var att hela jorden skulle veta att det finns en Gud i Israel. Och hela denna församling ska veta att Herren inte frälsar med svärd och spjut… –1 Samuelsboken 17:47. Trofast handling måste inriktas på att ge det man har, snarare än att skaffa det man saknar. Om livet skapar bekymmer som ligger utanför vår förmåga att förändra, är det fruktlöst att ägna dem vår uppmärksamhet. Josef kunde inte förändra hur hans bröder tog emot honom, sin herres hustrus svek, fängelsets isolering eller munskänkens villfarelse. Herdegossens tro lär oss att sluta sörja över vad vi skulle vilja vara och börja vara det vi borde vara. Vi måste sluta leta efter ett mirakel och börja leta efter en möjlighet. Det handlar inte om att övervinna osannolikt stora odds, utan om hur vi reagerar på en trafikstockning, ett olydigt barn, en ursinnig kund eller en krävande make eller maka. Det handlar om att äga ett mål som är stort nog att avväpna själviska reaktioner och väcka osjälviskt handlande.

Varför dog japanska kamikazepiloter för en förlorad sak under andra världskriget? Varför spränger muslimska terrorister sig själva i luften? Varför avlägger katolska präster och nunnor löften om celibat och fattigdom? Finns det ingen sak för den kristne som sträcker sig vidare och djupare än denna världens jättar? Finns det inte ett mål som väcker vår föreställningsförmåga och helgar våra handlingar? Eller finns det inte ens ett mål som förvandlar vårt vardagliga arbete till en nådens kanal i tjänst för universums Konung? Hur skulle historien ha sett annorlunda ut om Isai hade ägnat sin pension åt samma saker som vår tids äldre? Gud fäller jättar genom de redskap vi räcker honom, från Dorkas nål… till Jaels spik, från Sebedaios båtar i hans verksamhet… till pojkarna i hans famn.