Fiende eller bundsförvant?

Gud hade gett Israels barn Kanaans land. Det enda kravet för att få behålla landet var lydnad. Jag säger ”det enda kravet”, men detta enda krav omfattade hela deras liv. Det handlade om deras mål, ambitioner och drömmar.

Gud hade lovat seger över fienderna. Han hade till och med lovat att driva bort fienden med bålgetingar, om Israel bara var troget sin del av förbundet (5 Mos. 7:20).

Josua, denne store gudsman, var död. Hans arbete var avslutat. Han hade varit trogen. Han hade lett denna brokiga skara, dessa slavars söner och döttrar, ut i strid. Han hade gjort dem till hårda, härdade krigare. Han hade funnits där som en stark gestalt, någon att luta sig mot när det blev svårt. Nu var han borta.

Josua var borta, men arbetet var inte färdigt. Fiender fanns fortfarande omkring dem. De människor som Gud hade befallt dem att driva bort bodde fortfarande alldeles inpå dem. Deras avgudar hängde fortfarande över dörrposterna i många hem. Deras avgudadyrkan utövades fortfarande i deras hedniska tempel. Deras livsstil utgjorde fortfarande ett hot mot Guds folk. Arbetet var inte avslutat; det hade bara gått vidare från Josua till nästa generation. Nu var det dags för 5 Mosebok 7:1-6 att bli verklighet:

När HERREN, din Gud, för dig in i det land dit du drar för att ta det i besittning och driver undan många folk för dig – hetiterna, girgasiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk som är större och mäktigare än du; 2 och när HERREN, din Gud, ger dem i ditt våld, ska du slå dem och fullständigt förgöra dem. Du ska inte sluta förbund med dem och inte visa dem någon nåd. 3 Du ska inte heller ingå äktenskap med dem: din dotter ska du inte ge åt hans son, och hans dotter ska du inte ta åt din son. 4 För de kommer att vända din son bort från att följa mig, så att de tjänar andra gudar. Då ska HERRENS vrede upptändas mot er, och han ska plötsligt förgöra dig. 5 Men så här ska ni göra med dem: ni ska riva ner deras altaren, slå sönder deras bildstoder, hugga ner deras heliga lundar och bränna upp deras snidade avgudabilder i eld. 6 För du är ett heligt folk åt HERREN, din Gud. HERREN, din Gud, har utvalt dig till att vara hans eget särskilda folk, framför alla folk som finns på jordens yta.

Vad hände? Hur gick det?

Järnvagnar

Domarboken 1:16-36 berättar hur israeliterna blev övermannade av sina fiender på flera håll. På grund av utrymmesbrist trycker vi inte de verserna här, men läs dem gärna. För tillfället vill vi fokusera på vers 19. Juda kunde inte driva bort dalens invånare, eftersom de hade ”järnvagnar”. Vad hade järnvagnar med saken att göra?!! I Josua 17:18 läser vi att järnvagnar inte alls var något hinder vid erövringen av Kanaan:

Men bergsbygden ska vara din; den är ju skogbevuxen, och du ska röja den. Dess utmarker ska också vara dina. Du ska driva bort kanaanéerna, även om de har järnvagnar och även om de är starka.

Vår seger beror inte på motståndarens styrka; vår seger beror på Guds löften!

Fortsätter vi i Domarboken 1 ser vi i vers 21 att Benjamin inte drev bort Jerusalems invånare. I verserna 27-36 hittar vi också den sorgliga beskrivningen av att israeliterna hade övertaget över sina fiender. De hade kunnat förgöra fienden, men gjorde det inte. Varför?

Kanske ansåg Israel att de var starka i egen kraft. De hade vunnit slag. De visste hur man stred. Kanske hade de också lärt sig att tala och resonera. Varför förgöra alla fiender? Varför inte lägga skatt på dem? Kunde fienden inte göra större nytta för oss på det sättet än om de var döda?

På många sätt var de starka. Israels män hade varit med om mycket. De mindes hur deras fäder berättade om Egypten och den stora befrielsen. (De som var 45–65 år hade själva upplevt den.) De kände till plågorna. De kände till berättelserna om övergången genom Röda havet. De hade själva sett sina föräldrars klagande sätt och kände till det fruktansvärda straff som drabbade dem. De hade levt under den obarmhärtiga ökensolen och kvävts av ökendammet. De hade hållit sina fäder och mödrar i sina armar och sett dem dö i den hemska vildmarken. Med sitt sista andetag hade många av dessa föräldrar återigen berättat för sina barn varför allt hade hänt: ”Vi lydde inte Gud.”

Dessa män hade sett Jerikos murar falla. De hade stridit mot fienden och vunnit. De var segrare. De hade kommit från samhällets botten. Slavars söner och döttrar ägde nu sina egna vingårdar och åkrar. Deras fäder hade känt piskrappen från arbetsledarna i Egypten. (De hade hört de här berättelserna runt lägerelden om kvällarna.) Nu låg piskorna i deras egna händer. Och det kändes bra. De var starka; de rådde över sitt eget öde.

Men de hade inte räknat med en sak: Deras efterkommandes liv stod på spel, och det livet hängde på deras lydnad mot Gud.

För att landet inte ska spy ut er

Israeliterna borde ha tagit till sig av 3 Mosebok 20:22:

Håll därför alla mina stadgar och alla mina föreskrifter och följ dem, så att landet inte spyr ut er, det land dit jag för er för att ni ska bo där.

Tyvärr var det precis vad som hände. De israeliter som först erövrade landet kunde överleva i ett land där fienden bodde. De var verkligen starka nog att klara det. Men det hindrade inte följderna. Deras barn hade inte haft samma unika erfarenheter som gjort de första erövrarna starka. De kunde inte stå emot.

Domarboken 2:7 och 3:5-6 berättar ”resten av historien”. Israels barn fick till slut fiender boende bland sig. Det som föräldrarna, de starka erövrarna, hade sått slog rot nedåt och bar frukt uppåt. Men det var inte den frukt de önskade! De hade sått fel säd!

Och vi då?

Det var då och gällde dem. Men låt oss tala om oss och nuet. Gör vi ibland samma misstag? Vi har förts in i ett land som flödar av mjölk och honung. Vi har fått mycket. Men det land vi har fått är aldrig helt och hållet vårt genom arv. Varje generation har ansvar för att ta itu med fienderna som hotar detta goda land. Varje generation har ansvar för att hålla gränserna, för det är där striden utkämpas … vid gränserna.

Men varje generation frestas också att sluta förbund med kanaanéerna. Och varje generation frestas att ”ta skatt” av fienden i stället för att driva fienden ut ur lägret. Vi frestas att ta av den förbjudna frukten och göra den till något skattskyldigt, något vi kan använda för vår egen tillfredsställelse och, förhoppningsvis, till Guds ära.

Gud har kallat oss att låta vissa saker vara. Men Guds folk plågas fortfarande av samma sjukdom som israeliterna hade för 3 400 år sedan. Det känns bra att råda över sitt eget öde. Det känns bra att ta något farligt, hålla det i händerna, smeka det och till slut lägga det intill sitt bröst. Det känns bra att ta det förbjudna, hålla fast vid det och pressa ut lite skatt ur det – och hoppas att det inte biter oss i hjärtat.

Bränt i eld

Kan någon bära eld intill sitt bröst utan att kläderna blir brända? Ords. 6:27

Alltför ofta tar vi det som vi borde se som vår fiende och kallar det vår bundsförvant. Vi tar det som borde kastas ut ur lägret och, i stället för att ta itu med saken på ett beslutsamt sätt, håller vi fast vid det och lägger skatt på det. Vi försöker tvinga det oheliga att tjäna oss i en helig sak. Men sådana beslut gör att våra efterkommandes liv står på spel.

Vad menar jag? Vilket exempel jag än ger, riskerar jag att vara lite förenklad. Det finns sällan, om ens någonsin, enskilda frågor som får hela skeppet att vända. Men så att ni förstår min utgångspunkt – vad jag tror pågår – tar jag risken och blir lite konkret. Följande exempel gäller områden där jag är rädd att vi har lånat från fiendens läger. Vi har sett på fienden, beundrat hans organisation och sätt att göra saker, och försökt – medvetet eller omedvetet – föra in det vi lånat i vårt eget läger. Vi har försökt lägga skatt på sådant som kanske borde kastas ut helt och hållet. Många av dessa frågor berör min (och mina föräldrars) generations innersta. Jag vill visa hänsyn, men också vara ärlig.

Kanaaneiska värderingar

1. Mer är bättre. Gud har gett oss särskilda befallningar om våra pengar och vår rikedom. Vi tenderar att ignorera de befallningarna. Vi är starka. Vi klarar av det. Det blir vår tjänare. Kan vi ta och samla på oss materiella ägodelar, pressa ut lite skatt ur dem och ändå gå segrande ur det? Är vi medvetna om att många av våra barn går ut genom dörren desillusionerade över det som utger sig för att vara kristendom? Så gick det till för israeliterna. Föräldrarna hade upplevt svåra tider. De hade sett Gud verka på underbara sätt. På något sätt hade de klarat sig trots att de på vissa områden inte lydde Gud. Våra föräldrar och far- och morföräldrar gick igenom svåra tider. Deras vittnesbörd är alltid detsamma: ”De svåra tiderna var bra för oss.” Min generation växte upp någonstans mittemellan. Vi kom verkligen inte i närheten av dagens bekväma tider. Vårt vittnesbörd är ungefär detsamma: ”Det vi fick avstå från var till vårt bästa.” Våra barn växer upp i goda tider. Och vi gör vårt yttersta för att bespara dem just sådant som hjälpte till att göra våra föräldrar och far- och morföräldrar starka!
2. Rätt till pension. Gud förbjude att vi skulle vilja gå i pension vid 70, åka till Florida och slå ihjäl tiden med shuffleboard! Livet är en strid! Vi behöver alla våra soldater! Begrunda Lukas 12:19: ”Du har mycket gott lagrat för många år …”

   

3. Synen på utbildning. Är vår utbildning utformad så att vi tjänar mer pengar eller så att vi blir bättre tjänare?

Kanaaneisk livsstil

1. Inställningen att livet är skyldigt mig semester. Till exempel att tänka att vi behöver två veckor i bergen oavsett omständigheterna.
2. En stressig livsstil i högt tempo. Arbeta hårt, roa dig hårt. Begrunda Jes. 30:15: ”I stillhet och förtröstan ligger er styrka.”
3. En kringflackande livsstil. Jag minns att jag som pojke brukade hålla reda på hur många kvällar våra grannar var hemma. Vi tittade på bilarna och räknade kvällarna de var hemma. De var hemma väldigt få kvällar. Ett år höll min fru och jag reda på hur många kvällar vi själva var hemma. När året var slut såg jag tillbaka och blev chockad. Jag var borta alldeles för ofta. Nej, det var inte för att gå på matcher och liknande. Men jag hade tagit till mig den kanaaneiska livsstilen, accepterat den, men bara gått till bra ställen i stället för mindre bra. Mina grannars livsstil ledde till skilsmässa. Jag vill att mitt slut ska bli annorlunda. Det är bäst att jag ändrar min livsstil!

Kanaaneiska program

1. Försäkringar. Hur är det med våra program för ömsesidig hjälp? Gal. 6:2 Vad har hänt med gammaldags diakonarbete och tanken att bröder lider med varandra? Gör det verkligen ont i mig när ditt hus brinner ner, om du bara kan skicka räkningen till någon ansiktslös organisation för ömsesidig hjälp eller försäkring? Hur påverkar min försäkring storleken på huset jag bygger och vilken sorts bil jag kör? Jag menar att de här programmen är svaga ersättningar för det verkliga ”bärandet av varandras bördor”, av följande skäl:
   • De fungerar med avgifter och medlemsavgifter. Om du inte kan betala får du ingen hjälp.
   • Även om det uttalade syftet alltid är att hjälpa andra, ges ”hjälpen” genom tvång, inte genom frivilligt givande. Verkligt bibliskt givande kommer från hjärtat, inte från ett påtvingat system där man måste betala, annars blir man avstängd. (2 Kor. 8:12; 9:7)
   • Eftersom många program för ömsesidig hjälp till stor del fungerar som kommersiella försäkringar, främjar de vanligtvis den amerikanska försäkringsmentaliteten: ”Jag har betalat, så jag ska få ut något när jag kan.”
   • Det hindrar Gud från att verka i mitt hjärta genom min ekonomi. När ekonomiska förluster inträffar tvingas jag inte ompröva mina värderingar och min ansamling av ”prylar”. I stället kan jag klappa mig själv på axeln för att jag har ett bra program för ömsesidig hjälp eller en bra försäkring, gå ut och köpa samma ”prylar”.
   • Det hindrar Guds folk från att visa hur de arbetar tillsammans i katastroftider.
   • Andra Krönikeboken 31:10 stöder det gamla talesättet: ”Guds verk, utfört på Guds sätt, kommer aldrig att sakna Guds resurser.”
2. Statliga stödprogram. När det blir dags för inkallelse och du måste stå till svars, kommer du då att vara glad över att du tog emot allt du kunde från staten, eller kommer du att vara glad att du höll dig undan sådana program?
3. Rådgivningsmetoder. Gud välsigne dem som ägnar sina liv åt att hjälpa andra. Låt oss vara trogna Guds ord i vår rådgivning. Vanligtvis bör församlingen inom brödraskapet ha tillräckliga resurser för dem som har det svårt. Detta betyder inte att all ”professionell” rådgivning är fel. Exemplet ges bara för att rikta oss tillbaka till Bibeln. Vi lever i ”experternas” tid. ”Experten” lagar bilen. ”Experten” lagar läckan i diskhon. Och alltför ofta tror vi att det krävs en ”expert” för att erbjuda en bekymrad broder varaktig hjälp.

Kanaaneiska prylar och lull-lull

Den feta texten ger, men det finstilta tar tillbaka.

Allt har en prislapp. Men varje sak vi köper har två prislappar. Den ena är priset vi betalar till kassören. Den andra är priset vi får betala för alltid. Vad står i det finstilta för alla våra prylar? När vi har läst det finstilta, har vi då råd att köpa allt som plånboken klarar av?

1. Medier (Ps. 101:3)
   1. TV: En del kristna tar in TV:n. ”Vi kan använda den. Vi är starka. Den kan bli vår tjänare.” Och de tar in den. Och de använder den. Och deras barn går ut i stora skaror. I sin bok 40 Acres and No Mule beskriver Janice Holt Giles livsstilen och karaktären hos appalacherna, människorna i bergen i Kentucky som vi ofta kallar hillbillys. Så här skriver hon om TV:ns intåg i dessa karga berg (i prologen, skriven 1967): ”Men den märkligaste förändringen i vårt folks seder och vanor har kommit genom ett märkligt medium – televisionen. Nästan varje hem har numera en TV-apparat, och dess synliga, påtagliga påverkan har varit större än hundra år av predikan och undervisning. All påverkan har inte varit god, men den har bidragit till att förändra kostvanor och klädvanor; den har fört med sig nya ideal för försköning både utanför och inne i hemmen, den har fört in ett annat slags tal och musik i hemmen, och till och med en annan syn på religion. TV köps för underhållningens skull, men är en mycket subtil och mäktig lärare. På ett enda årtionde, tio korta år, har jag sett vårt folk förändras mer genom televisionen än genom något annat medium.” (s. 29–30) [Min betoning.]

      Prislapp: 100 dollar. Finstilt text: Den här apparaten lär dig Sodoms och Gomorras seder. Den gör dig okänslig för det onda. Den får dig att kalla det gott som Gud har kallat ont.

   2. Filmer: Gud har gett oss befallningar om renhet i hela vårt liv. Kan vi använda filmerna, sortera bort smutsen och vidrigheterna och pressa ut lite skatt ur dem, eller bör sådant lämnas orört? Kommer vi, mot alla odds, att gå segrande ur det, utan att våra familjer tar skada?
2. Teknik. Verktyg för båda sidor i striden. Ett fantastiskt redskap. Hur ska vi hantera det? Somliga säger nej till allt som är nyare än 1900-talet. Somliga säger ja till allt nytt. Hur ska vi hitta rätt? De här sakerna kräver särskild nåd och vishet. Jag vill bara säga att vi gör väl i att ordna våra liv efter vad som är klokt och oklokt, inte bara efter vad som är ”rätt och fel”. Var villig att göra personliga val och uppoffringar, även när det gör ont.
   1. Internet. Den genomsnittliga vuxna amerikanen tillbringar fem timmar på nätet hemma varje dag.¹ Var och en av dessa timmar kunde ha tillbringats med människorna omkring dem. Hur många män måste vi förlora innan vi säger att det får vara nog? Hur många pojkar måste vi hjälpa att bli fria från pornografi innan vi är övertygade om att vissa saker bäst lämnas utanför lägret? Visst, jag vet att ditt företag behöver internet för att överleva. Ändå ställer jag frågan: Har du råd med allt som plånboken klarar av?

      

   2. Mobiltelefoner. Hur många telefoner behöver en familj? Det genomsnittliga amerikanska hushållet har tre mobiltelefoner.² Var står vi i den här frågan? Behöver verkligen varje ungdom en egen telefon? Visst, priset från AT&T är 55 dollar i månaden. Det är den feta texten. Din plånbok klarar av det. Om du kunde läsa det finstilta, vad skulle det då stå?

      Varning: Den här apparaten kan få ditt barn att sitta i familjebussen på väg till kyrkan tillsammans med familjen, men ändå samtala med sin vän långt borta.
      Varning: Den här apparaten kan få ägaren att prata med sin vän i Florida i stället för att berätta en bibelberättelse för sitt barn på väg in till stan.
      Varning: Sms kan få ägaren att stänga ute samtalet vid middagsbordet.

      Har du fortfarande råd med allt som plånboken klarar av?

   3. Facebook. Har vi verkligen råd med vad det gör med mig? Är det verkligen okej att avbryta det jag håller på med tio gånger under dagen bara för att läsa att en avlägsen bekant nu har pottränat sitt småbarn? Eller att hon bakat en blå kaka och dekorerat den med rosa glasyr? Jag menar att vår besatthet av avlägsna kontakter, dessa ansiktslösa individer, har berövat oss glädjen i verkliga relationer. Vi har förälskat oss i det overkliga. Tekniken kan få oss att känna att vi har 200 vänner, när vi i själva verket inte kan umgås på rätt sätt med vännen vid vår sida. Har vi råd med allt som plånboken klarar av?
3. Stora hus. För varje årtionde blir familjerna i församlingen mindre, men husen större. I många familjer kan alla bo bekvämt under samma tak men ändå leva nästan helt isolerade från andra familjemedlemmar. Tänk på detta:

   

   • Uppvärmning och kylning med forcerad luft (jag säger inte att sådana system är synd) har gjort att vi inte längre behöver sitta tillsammans i vardagsrummet efter kvällsmaten en vinterkväll. Med den gamla bukiga vedkaminen var familjen tvungen att umgås en vinterkväll.
   • Varje barn har sitt eget sovrum, så behovet av att samarbeta på det området har försvunnit.
   • Ofta har varje barn också sitt eget badrum, så behovet av att kompromissa där har försvunnit.

   Visst, jag vet att din plånbok klarar priset, men har du råd med det? Har jag råd att bygga ett hus för 200 000 dollar när ett hus för 75 000 dollar räcker? Om du kunde läsa det finstilta, vad skulle det stå? Låt mig formulera det som frågor.

   1. Gör det här huset det lättare eller svårare för mig att övertyga min granne om att kristna är kallade att vara främlingar och pilgrimer?
   2. Gör det här huset det lättare eller svårare för mig att lära mina barn glädjen i att sätta litet värde på jordiska ting?
   3. Om mitt hus brinner ner i dag, har jag då förlorat mitt hus eller min identitet?
   4. Skulle Abraham känna sig hemma när han slog läger på min tomt? ”Genom tron bodde han som främling i löfteslandet, som i ett främmande land, och bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. För han väntade på staden med fasta grundvalar, vars byggmästare och skapare är Gud.” Hebr. 11:9-10

Kanaaneisk teologi

1. Ta emot frälsningen som en gåva utan kostnad kontra omvändelse och ett förändrat liv. Guds frälsning är verkligen en gåva utan kostnad, men den moderna kristenheten har ryckt loss den principen från ett verkligt kristet liv och sålt den som hela evangeliet. Gud bryr sig verkligen om hur vi lever. Vår betoning behöver återspegla Guds hjärta så som det uppenbaras i Skriften.
2. Evangelisation fylld av känslor kontra lärjungaskap. Kanske har vi varit inställda på att reagera mot en del av det som vi uppfattar som kyla i vissa av våra mer traditionella anabaptistiska grupper. Evangelisation är bra, men dess mål är att göra människor till lärjungar, inte bara att samla på sig människor som gjort ett åtagande.

Slutsats

De här tillämpningarna kan verka stränga. Kanske håller du inte med om några av de tillämpningar jag har gjort i den här artikeln. Det är okej. Låt inte dina invändningar mot mina tillämpningar hindra dig från att på allvar begrunda principen som står på spel här. Principen kan enkelt uttryckas så här:

Det kostar oerhört mycket att ta skatt av kanaanéerna. Det som Gud pekar ut som min fiende är min fiende, även om fienden är klädd i siden.

För att inte lämna er med en dyster bild vill jag visa er två bilder från Skriften som ger en annan syn på livet. Domarboken 1:20 ger oss en glimt av ”den andra sidan” av budskapet:

De gav Hebron åt Kaleb, så som Mose hade sagt, och han drev bort Anaks tre söner därifrån.

Anaks söner var jättar. Det hindrade inte Kaleb. Vid det här laget var han en gammal man, 85 år. Jättarna hade blivit fler sedan han först erbjöd sig att strida mot dem. Men han hade inte blicken fäst på fienden. Han hade bara ögon för Gud. Han stannade inte upp för att ställa frågor. Han stannade inte upp för att resonera sig fram till en lösning. Han stannade inte upp för att fråga om det kanske vore bättre att låta dem leva så att de kunde arbeta åt honom som slavar. (Vilka muskler de måste ha haft! De hade säkert kunnat sättas i arbete …) Han kände till Guds löften och befallningar. Han hade ett arbete att utföra. Han satte helt enkelt i gång. Hans lydnad blev till nytta inte bara för honom, utan också för hans efterkommande.

1. Hans dotter gifte sig med en erövrare (Jos. 15:14-17).
2. Hans svärson blev Israels räddare (Dom. 3:9).
3. Hundratals år senare var en av hans efterkommande en av befälhavarna i Davids armé (1 Krön. 27:15)

Andra Krönikeboken 15:8-9 berättar om en annan man som gjorde det Gud hade sagt om avgudar:

När Asa hörde dessa ord och profeten Odeds profetia fattade han mod. Han avlägsnade de avskyvärda avgudarna ur hela Juda och Benjamins land och ur de städer han hade intagit i Efraims bergsbygd, och han förnyade HERRENS altare, som stod framför HERRENS förhus. Han samlade hela Juda och Benjamin och främlingarna som fanns bland dem från Efraim och Manasse och från Simeon, för många från Israel hade gått över till honom när de såg att HERREN, hans Gud, var med honom.

Guds folk har alltid behövt fatta svåra beslut. Att ta itu med jättar och avgudar är inget nytt. Låt oss, liksom Kaleb, resa oss med styrka och mod och ta itu med de frågor i vår tid som hotar Guds rike. Och låt oss, liksom Asa, beslutsamt ta itu med de avgudar som hotar våra hjärtan. När vi gör det kommer vi att få se Guds rike växa och blomstra, både nu och i kommande generationer. ~