Kyrka och rike

När Jesus välsignade Simon Petrus för hans frimodiga bekännelse att Jesus var Kristus, den levande Gudens Son –Matteusevangeliet 16:16, förde han samman två övergripande teman i Nya testamentet: kyrkan och riket—…Jag ska bygga min församling … Och jag ska ge dig himmelrikets nycklar… –Matteusevangeliet 16:18-19. Ända sedan dess har Kristi efterföljare dryftat, med skiftande uppfattningar, rikets innebörd och natur och dess relation till kyrkan.

Jesus inledde sin förkunnelse med att säga att himmelriket var nära (se Matteusevangeliet 4:17). I evangelierna var riket den sammanhållande tråden i hans undervisning. Faktum är att Skriften endast berättar om två tillfällen då Kristus nämnde kyrkan. Kyrkan framträder däremot mer framträdande i Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken. Varför denna skillnad? Finns det någon konflikt eller oförenlig spänning mellan det Jesus lärde och betonade och det apostlarna lärde?

Under de senaste åren verkar intresset för och hänvisningarna till riket ha ökat både i evangelikala kretsar och bland konservativa anabaptister. Många använder uttryck som att arbeta för riket, bygga upp riket, få riket att växa, tjänst för riket, rikets finanser och till och med att finansiera riket. Rikesteologi har erbjudits som en studiekurs, och uttrycket rikeskristen har myntats för att beteckna en viss sorts kristen—en som tror på och praktiserar Jesu undervisning. Bland många konservativa anabaptister har rikesterminologin nästan dränkt det språkbruk som Eliza Hewitt uttryckte när hon skrev: ”För Kristus och kyrkan må våra röster klinga.”

Bland de olika faktorer som har främjat denna förnyade betoning av riket hos vissa anabaptister finns två som sticker ut. Båda dessa frågor speglar inflytandet från kristna utanför den konservativa anabaptistiska traditionen, som ändå bekänner sig tro på Bibeln och vara födda på nytt.

1. För det första verkar en del människor vara mer angelägna om att vara bibliska än om att vara lika Kristus. Vi konservativa anabaptister kan stödja oss på Bibeln för att formulera alla de rätta lärorna och ståndpunkterna, samtidigt som våra liv brister i att återspegla karaktären och värderingarna hos Jesus Kristus, vår Herre, den som vi säger oss vara förenade med i en levande relation.
2. Den andra frågan handlar om en fixering vid att bli frälst på bekostnad av att leva ett frälst liv, det vill säga ett liv i lydig lärjungaskap, särskilt i förhållande till Jesu egna läror, honom som vi ska följa. Även om de flesta konservativa anabaptister säger sig praktisera Kristi undervisning är vi inte immuna mot ett vårdslöst lärjungaskap.

Det finns personer inom den konservativa anabaptismen som tar upp dessa frågor ungefär på följande sätt. De säger att evangelikala tror på Kristi person och verk, men tenderar att fokusera på Paulus. I praktiken är de (evangelikala) mer angelägna om korrekta bibeltolkningar, teologiska system och att godta rätt trosuppfattningar än om ett lydigt kristet liv, särskilt när det gäller Kristi svåra läror. Dessa anabaptister hävdar däremot att Guds rike, som Jesus inledde och som var temat för hans undervisning, bör utgöra normen för att förstå och leva det kristna livet. Följaktligen blir evangelierna (och riket) för dem det främsta tolkningsrättesnöret för resten av Nya testamentet.

Vad ska vi dra för slutsats av detta? Även om svepande generaliseringar inte gör rättvisa åt undantagen och reservationerna, är oron berättigad, och denna kritik av våra evangelikala vänner innehåller en viss sanning. Dessa föreställningar har sina rötter i Augustinus tänkande (354-430), reformationens obalanserade betoning på rättfärdiggörelse genom tro och John Calvins arbete. Men hur är det då med motmedlet att främst fokusera på Kristus och riket? Kristus står givetvis i centrum för tolkningen av inte bara Nya testamentet utan hela Bibeln. Och det är värdefullt att lyfta fram de läror från Kristus som så ofta skjuts åt sidan, men som krävs av varje kyrka som ska vara värdig hans namn. Jag vill dock framföra tre försiktighetsord eller invändningar mot att utan förbehåll ta till sig detta motmedel.

Dominerar evangelierna resten av Skriften?

För det första anser jag att det är ett misstag att anta att evangelierna (Jesu liv och undervisning) ska dominera och styra tolkningen av Nya testamentets skrifter. I stället innehåller Nya testamentet, genom sin följd av evangelierna, Apostlagärningarna, breven och till sist Uppenbarelseboken, en gudomligt inspirerad utveckling mot en fullare uppenbarelse och doktrinär förklaring. Detta ser vi när vi betänker Jesu ord om den helige Andes ankomst: Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv, utan allt det han hör ska han tala, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske –Johannesevangeliet 16:12-13. Nya testamentets böcker som följer efter evangelierna är den förväntade uppfyllelsen av dessa ord. De för Kristi lära och verk till full utveckling och förståelse.

Kristi tjänst och undervisning om riket lade grunden; sedan lade hans död och uppståndelse den grund på vilken han skulle bygga sin kyrka. Skrifterna som följer efter evangelierna ger oss större förståelse för vad Kristi död på korset betyder och för dess samband med och verkan på oss genom tro och lydnad. De utvecklar också hela läran om kyrkan. Hela Nya testamentet bildar alltså en vacker helhet. Evangelierna och breven behöver båda tolkas i förhållande till varandra. Kristi läror går inte före breven; i stället hjälper breven oss att tolka evangelierna—de ger oss en mer fullständig förståelse av och praktisk tillämpning på de principer som Kristus gav sina lärjungar.

Står teologi i vägen för lärjungaskap?

För det andra bör vi vara försiktiga så att vi inte ställer korrekt tolkning mot korrekt praktik. Med andra ord bör vi inte ställa teologi mot lärjungaskap. I den mån vissa evangelikala kanske överbetonar teologi på lärjungaskapets bekostnad bör det inte få oss att göra teologin till syndabock. Teologi är studiet av Gud och det som hör Gud till. Vi formar en personlig teologi när vi studerar Guds ord och jämför skriftställe med skriftställe i vårt försök att nå en enhetlig och harmonisk förståelse av dess olika delar.

Varje kristen har en teologi, oavsett om han kan uttrycka den väl eller inte. Vår teologi (eller läromässiga förståelse, om man så vill) är vårt trossystem och den jordmån ur vilken vårt handlande växer fram. Vissa teologier är mycket grundläggande, andra återspeglar ett helt livs studier, de flesta är ofullständiga, några är inkonsekventa, andra är dogmatiska eller genomsyrade av filosofi, och vissa är förfärligt felaktiga. Förhoppningsvis växer vi alla i vår förståelse av Gud och hans ord, och den blir allt mer riktig. Det är högst nödvändigt eftersom vår teologi—summan av det vi tror om Gud och vår förståelse av hans ord och det kristna livet—påverkar vårt lärjungaskap, vår dagliga vandring med Gud. En god teologi bär upp lärjungaskapet. En bristfällig teologi undergräver lärjungaskapet.

Är ”rike” och ”kyrka” utbytbara begrepp?

Slutligen bör vi tänka rätt om rikets förhållande till kyrkan. Hur förhåller sig riket till kyrkan? Riket är inte, som nutida språkbruk nästan får oss att tro, en allmän beteckning för eller ett ersättningsord för kyrkan. Riket handlar i stället om Guds herravälde eller välde. Det är både en nuvarande verklighet, som inleddes med Jesu person och uppdrag, och en framtida förväntan som Gud ska fullborda vid tidens slut. Kyrkan är inte riket, men består av dem som tillhör riket—dem som genom Kristi verk har underordnat sig Guds herravälde.

Även om vi söker efter det rätta ordet för att uttrycka rikets förhållande till kyrkan som en helig, kärleksfull och lydig gemenskap av troende, är kyrkan Guds herraväldes—hans rikes—jordiska uttryck. Kristus sade inte: ”Jag ska bygga mitt rike”; han sade i stället: ”Jag ska bygga min kyrka.” På samma sätt byggde Paulus inte rikessalar; han grundade församlingar. Det är möjligt att ha en idealistisk och romantisk syn på riket som skiljs från det hårda arbetet med att leva här på jorden tillsammans med våra medtroende i en lokal församling. Vi kan upphöja riket och förminska kyrkan. Vi kan bli entusiastiska över rikets idé, rikets läror, rikets tillväxt och konferenser om riket, och ändå vara cyniska, kritiska och beklagansvärda medlemmar i vår lokala församling.

Vill du arbeta för riket (se Kolosserbrevet 4:11)? Då ska du helhjärtat överlåta dig åt Kristus och hans kyrka. Det börjar med din lokala församling. Älska och tjäna din församling. Ta ansvar i den. Var ansvarig inför och lojal mot din lokala församling. Arbeta för församlingens bästa och tillväxt—din lokala församling och vidare därifrån.

Timothy Dwight skrev:^*

Det han sade om rikets exakta förhållande till kyrkan kanske skiljer sig från min uppfattning. Men det jag vill att vi ska ta till oss är att när han tänkte på riket, tänkte han på kyrkan. Det bör vi också göra! Är hans ord dina, när han fortsätter?

^* Se sidan 32 för hela sången.