Förr bad jag om solsken,
om inga stormar på himlen.
Om svala vindar och blommor
som gladde och fäste min blick.
Förr bad jag om lycka,
om leenden, glädje och frid.
Om att allt skulle vara lätt,
och allt hårt ta slut.
Förr bad jag om någon
att vandra med genom livet.
Att älska, skratta med och hålla kär,
och skingra all strid.
Förr bad jag att livets stigar
alltid skulle ligga öppna.
Att ingen ovälkommen omständighet
skulle göra tillvaron dyster.
Men det verkade som om mina böner förblev obesvarade,
för livet tog inte den vägen.
Stormarna kom utan att vara inbjudna,
och ihållande regn gjorde många dagar mörka.
Blommorna syntes inte till,
vinden bet och slet.
Ingen frid stod att finna omkring mig;
i stället dundrade åskan.
Ingen fanns där att vandra med mig,
ensam strövade jag genom svåra stigar.
Drömmarna om lugn var borta,
min själ ropade av längtan efter ett hem.
Då talade en rik stämma inom mig:
”Du har sökt efter sådant som du kan se.
Ditt hjärtas innersta böner kan bli besvarade,
om du bara vill vända blicken till mig.
Jag har hört dina behov och önskningar,
dina böner var inte ohörda.
Men jag såg att ditt hjärta behövde något annat
än den lätthet det hade föredragit.
Du bad om klar himmel och solsken,
om svala vindar och blommor som slog ut.
Men jag såg att just detta inte skulle ge dig
den verkliga frid du sökte i ditt hjärta.
Jag ordnade de svåra vägar du har gått,
inte för att göra dig besviken, utan för att rena dig.
För jag visste att sann lycka börjar först
i hjärtat som förenas med mig.”
Då föll jag ner vid min Mästares fötter
och överlät mig åt hans vilja och plan.
Jag krävde inte längre det jag själv ville ha,
utan litade på att han skulle fullborda det han påbörjat.
Snart upptäckte jag att jag var lycklig;
inget moln kunde lägga sig över mitt hjärta.
Även om mina omständigheter verkade tunga,
kunde ingen yttre storm bleka mitt inre solsken.
De svala vindarna av ljuv vila i honom
stillade alla mina bekymmer och rädslor.
Och alltid var hans löftens blommor
synliga när livet fick mig att gråta.
Jag upptäckte också att jag inte längre vandrade ensam;
den gode herden fanns där vid min sida!
Med honom kunde jag dela mina glädjeämnen och sorger,
och mitt i varje strid kunde jag finna skydd i honom.
Så nu ber jag inte längre
om jordisk bekvämlighet,
utan tackar Herren för att han sänder sådant
som får mig på knä.
I stället ber jag om ödmjukhet,
så att den leder mig genom dagen.
Om en blick för att tjäna och dela de välsignelser
som Herren sänder i min väg.
Jag ber att mitt hjärta ska överlåtas
åt Mästaren och beröras av hans hand.
Att hans vilja får förändra mig
genom allt han har planerat.
För jag har upptäckt att sann lycka
inte finns i ett jämnt och perfekt liv.
Den finns när vi är rotade i Kristus,
och inte låter eld eller strid rubba oss.
Om han råder över mitt innersta,
kan inget utanför mig störa mig.
För han är den fasta grunden
och den verkliga källan till det underbara, sanna livet.
