Så att vi inte längre ska vara barn, som kastas hit och dit och drivs omkring av varje lärdomsvind, genom människors falskspel och listiga förförelsekonster, där de ligger på lur för att bedra; utan att tala sanningen i kärlek ska vi i allt växa upp till honom, som är huvudet, nämligen Kristus: –Efesierbrevet 4:14-15.
Ofta diskuteras dessa verser, närmare bestämt den senare delen, i vår tid. Ibland undrar jag om vi inte har förvanskat vår käre broder Paulus ord.
Vi vet alla att Jesus aldrig behövde ta tillbaka ett uttalande; han uttryckte sig aldrig fel eller talade olämpligt. Hur vet vi det? Hebreerbrevet 4:15 och 9:28 säger båda att Jesus var utan synd, så vi kan med tillförsikt slå fast detta både i våra hjärtan och med våra ord.
När vi nu ser på några av de tillfällen då Jesus talade till människorna omkring sig kan vi tycka att han inte lät särskilt kärleksfull! Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! Ni slukar änkors hus och håller långa böner för syns skull. Därför ska ni få en så mycket strängare dom. Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! Ni färdas över hav och land för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom dubbelt så mycket till ett helvetets barn som ni själva –Matteusevangeliet 23:14-15.
Han kallade fariséerna hycklare många gånger. Han kallade till och med en av sina mest hängivna lärjungar, Petrus, för ”Satan”. Den här händelsen verkar ha varit betydelsefull, eftersom den återges av tre av evangelisterna i Matteusevangeliet 16:23, Markusevangeliet 8:33 och Lukasevangeliet 4:8.
Vad innebär det att ”tala sanningen i kärlek”? Innebär det att vi alltid talar med behaglig ton? Innebär det att vi aldrig säger något skarpt eller hårt? Paulus säger till Titus: …tala, förmana och tillrättavisa med all myndighet. Låt ingen förakta dig –Titusbrevet 2:15. I Uppenbarelseboken säger Jesus: … Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag… –Uppenbarelseboken 3:19. Det är nästan som om Jesus säger att man inte kan tillrättavisa någon utan att först älska honom.
Skriften berättar att aposteln Paulus förmanade församlingen i Efesos: …ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar, utan avslöja dem. Det är skamligt till och med att nämna vad de gör i hemlighet. Men allt som avslöjas blir synligt i ljuset, för allt som görs synligt är ljus –Efesierbrevet 5:11-13. Låt oss vara ärliga: det är lättare att tala med kärlek och mildhet än att tillrättavisa någon som vi älskar. (Eller är det snarare någon som vi vill ska fortsätta älska oss?) På något sätt måste vi glömma eller ignorera de över 70 gånger som Bibeln talar om tillrättavisning, om vi vill vara en del av det lättvindiga evangelium med bara kärlek som är alltför vanligt i dag!
När talade du senast sanningen i kärlek? Förhoppningsvis skulle de flesta säga i dag eller för några minuter sedan, och det är bra. Men när tillrättavisade du senast någon för ett felaktigt handlande? Det kanske var länge sedan. Kanske tror de personer du umgås med att det är dömande att tala in i någon annans liv. Det kan ju försvaras med: ”Vi har alla bjälkar i våra egna ögon, eller hur?!” Gud förbjude! Låt oss omvända oss och ta bort bjälkarna ur våra ögon, så att vi kan hjälpa vår broder!
Hur är det i våra församlingar? Se till, bröder, att det inte finns hos någon av er ett ont hjärta i otro, så att han avfaller från den levande Guden. Uppmuntra i stället varandra varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens bedrägeri –Hebreerbrevet 3:12-13. Om vi bara säger ”snälla” saker till varandra kommer vi lätt att börja glida bort. Aposteln Paulus uppmanar Timotheos: … Dem som syndar ska du tillrättavisa inför alla, så att också de andra får frukta –Första Timotheosbrevet 5:20. Finner vi oss själva lyda dessa skriftställen? Eller förlitar vi oss alltför mycket på andra och rättfärdigar därmed att vi inte gör vår del?
Kan det vara så att vi har ett problem? Kan det vara så att vi inte kan lyda båda uppmaningarna – ”Tillrättavisa” och ”Tala i kärlek”? Självklart inte. Vi är alla överens om att dessa verser inte motsäger varandra. Hur kan det då vara så? Hur kan vi tillrättavisa skarpt (Titusbrevet 1:13) och samtidigt tala sanningen i kärlek (Efesierbrevet 4:15)?
Jag tror att vi först måste se närmare på versen i Efesierbrevet. Vad betyder ordet i? Betyder det samma sak som ordet med? Jag tror inte det. Vi kan tala sanning med kärlek utan att tala den i kärlek. Om vi däremot talar i kärlek kommer vi alltid att ha kärlek i hjärtat (Guds kärlek – kärlek till en själs eviga väl), men det kanske inte är en kärlek som den andra personen känner, om han eller hon låter sig styras av känslor. Kan det vara så att detta lilla ord i orsakar all förvirring?
Låt oss se på ett exempel. Föreställ dig att du tar med din fyraårige son för att fälla några träd till ved. Allt går bra, eftersom du och din son förstår hur det fungerar. Men när du nästan har sågat igenom det första trädet ser du plötsligt att din son går mot platsen där trädet kommer att falla. Vad gör du? Din sons liv är i fara. Ska du kanske säga mjukt och milt åt honom att vända sig om och komma till dig? Borde du kanske fundera en stund på hur du kan tala till honom utan att såra honom? Det finns förstås många olika sätt att hantera de avgörande ögonblicken som följer. Din röst skulle helt visst återspegla den kärlek du känner för ditt barn. Ingen far skulle vara likgiltig i en sådan stund. Kärleken till sonen skulle få honom att ropa till honom med brådska. Själv skulle jag, eftersom jag älskar min son djupt, vråla eller skrika. Jag skulle göra vad som än krävs. Jag skulle till och med springa in i faran för att dra honom i säkerhet. Sedan skulle jag förmodligen säga strängt åt honom att vara försiktigare och se sig för när han går.
Jag tror att det ibland kan låta ganska skarpt att tala i kärlek. Faktum är att jag tror att vi enligt Bibelns undervisning kan tillrättavisa skarpt och med myndighet och ändå göra det i kärlek. Problemet finns i hjärtat: när vi inte har kärlek till våra bröder i hjärtat gör vi oss själva obehöriga att tala sanningen till dem.
Under åren vi har bott i Haiti har jag funnit att ett skarpt ord som sägs i kärlek når mycket längre än ett milt ord utan kärlek. Människor vet ofta om man älskar dem eller inte. När den kärleken finns där är det ibland nödvändigt att förmana, tillrättavisa och uppmuntra med allt tålamod och all undervisning. Vår relation blir ensidig om vi aldrig får rätta någon eller säga ett varnande ord in i deras liv.
När vi ser ett problem i en broders liv får kärleken till honom oss att dela vår oro med honom. Det är vad sann kärlek gör. Om vi är mer intresserade av vänskap och att allt ska flyta på, kommer vi att försumma denna mycket viktiga handling. Alltför ofta är vi rädda för att tala in i varandras liv eftersom vi tror att vår vän inte längre kommer att uppskatta oss om vi talar ärligt med honom. Men kom ihåg: om vi inte har kärlek till varandra bör vi helt enkelt tiga. Om det är där vi befinner oss bör vi be att Gud ska verka i våra hjärtan så att vi förändras; Gud ÄR trots allt kärlek.
Säger jag att vi inte ska bry oss om hur vi talar? Absolut inte. Jag hoppas att det inte är det budskap jag förmedlar. Jag vet att det är en hårfin gräns mellan att fela åt det ena eller det andra hållet i den här frågan, men om vi låter våra hjärtan tala ärligt och med den Helige Andes omdöme kommer våra relationer att förbättras och stärkas.
Det kommer en tid då människor inte längre ska stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär ska de samla åt sig lärare, allt eftersom det kliar dem i öronen –Andra Timotheosbrevet 4:3. Jag känner att dagens församling har blivit alltför mild. Vi klarar inte av att bli tillrättavisade och utövar därför inte längre denna livsviktiga del av det kristna livet. Därför sviktar vår kärlek och vår nära gemenskap. I stället nöjer vi oss med att bara säga vänliga och milda ord och motiverar på så sätt aldrig varandra att växa. Har vi blivit så lättstötta att vi inte längre kan höra Gud tala genom våra bröder? Har vi blivit så känsliga att våra medarbetare inte har frihet att tala in i våra liv? Gud, öppna våra ögon! Gud, hjälp oss!
Järn skärper järn, den ena människan den andra –Ordspråksboken 27:17. När vi skärper varandra känns det kanske inte alltid bra. Ofta svider det eller gör rentav ont. Men det är mycket nyttigt för oss och väl värt det.
Låt oss säga att ditt fordon har stannat vid vägkanten och du inte vet vad felet är. Då kommer en broder och vill visa dig sin kärlek genom att hitta något ”trevligt” att säga. Han berömmer den vackra lacken på bilen och hur rena rutorna är. Vad har han gjort när han går därifrån? Ingenting mer än att tillfälligt muntra upp dig. Du har fortfarande ett problem. Sedan kommer en annan broder, och då går det helt annorlunda till. Han ser över bilen och säger inte mycket om lacken och rutorna. Han undersöker motorn snabbt och konstaterar att det finns ett fel som behöver åtgärdas. Han säger att du inte kommer någonstans om du inte fixar problemet. Skulle du bli arg på honom? Självklart inte. Skulle du klaga över att han inte ens brydde sig om hur fina däcken var? Att han inte sa något om lacken eller rutorna? Inte en chans.
Men när det gäller brödragemenskapen vill vi alla sitta tillsammans och prata om de trevliga sakerna och lämna sådant som är alltför ”känsligt” i mörkret. Har vi i tysthet kommit överens om att inte rätta varandra? Det verkar nästan som om en broder som vill tillrättavisa eller förmana en annan broder lika gärna kan förbereda sig på ”krig”. Så borde det inte vara. Om vi älskar varandra, vilket Gud säger att vi måste göra för att kunna älska honom, då kommer vi att vara öppna för att tala med varandra om det som bekymrar oss och lyssna på varandra.
Om vi tänker på något annat i livet – ett klassrum, en arbetsplats eller till och med gatorna i vår stad – kommer det att gå fel utan tillrättavisning. Vi behöver lyssna på dem omkring oss som vill hjälpa oss. Alltför ofta föredrar vi att lämnas åt oss själva och går därmed miste om en stor förmån med sann kristen brödragemenskap. Om vi vill ha denna välsignelse i våra liv måste vi medvetet välja att ta emot all konstruktiv kritik som riktas till oss, oavsett vem den kommer från eller hur ovänlig den än kan verka. Ett sätt som i hög grad hjälper oss att ta emot ”sårande” tillrättavisningar är att alltid påminna oss själva om att den andra personen vill ”hjälpa” oss, inte ”skada” oss, även om det kan kännas annorlunda.
Men att tala sanningen i kärlek… Kanske ligger betoningen i den här versen egentligen på ordet sanningen. Det är inte alltid lätt att tala sanning; det krävs kärlek till någon annan för att lämna sin bekvämlighetszon. När ni har en grupp bröder som verkligen älskar varandra kommer de att tala in i varandras liv – de kommer att tala sanning i kärlek.
Hur vi talar med varandra betyder verkligen mycket. Tungans makt är ingen småsak. Men om vi inte är ovilliga att tala sanning när det innebär att någon blir missnöjd med oss, är det då inte vi som gör fel? Jag tror att människofruktan har smugit sig in och styr oss mer än vi gärna vill erkänna.
Låt oss tänka på några exempel i Bibeln. Om Jesus hade låtit människofruktan påverka sitt liv skulle hans tjänst ha sett helt annorlunda ut – han skulle ha varit tyst en stor del av tiden. Tänk på lärjungarna; var och en av dem led för sin … Till slut kunde de inte annat än tala om det de hade sett och hört. Johannes döparen tillrättavisade Herodes! Och han miste huvudet för det. Om du läser igenom Martyrernas spegel kunde martyrerna i många av berättelserna ha överlevt, om de bara hade hållit tyst eller sagt trevliga, instämmande ord. Men de kunde inte; de måste tala sanning, oavsett utgången. De älskade inte sina liv ens när de stod inför döden. Jag tror inte att det var tonen dessa martyrer använde som fick människors vrede att drabba dem, utan snarare vad de sa.
Låt oss vara ärliga. Vi tycker alla om när människor är nöjda med oss. För den sakens skull arbetar vi hårt och lever rättrådigt. Men är det bibliskt? Jag tror att den här uppmaningen, att tala sanningen i kärlek, är avsedd att få oss bort från den bekväma tillvaron och börja säga de svåra saker i Skriften som får världen att hata oss, att säga de svåra saker som får en bror eller syster att tänka över sitt liv och omvända sig.
När vi talar i kärlek tror jag att vi har en öppen dörr att säga de svåra sakerna. Jag är så tacksam för dem som älskade mig tillräckligt för att säga det jag behövde höra. Jag ber att Gud fortsätter att sätta sådana människor i mitt liv – människor som är villiga att vid behov offra vänskapen för att varna mig för att jag är på fel väg.
O, att Gud ville resa upp män som har evigheten för ögonen och känner värdet av en enda själ. Män som vet hur man offrar att vara omtyckt för att kunna vara världens ljus. Jag tror att det första steget vi behöver ta för att uppfylla den här versen är att omvända oss från vår brist på sann biblisk kärlek till varandra. Först då, och inte förr, kan vi börja … tala sanningen i kärlek, [så att vi] i allt växer upp till honom, som är huvudet, nämligen Kristus –Efesierbrevet 4:15.
