För en tid sedan, när jag reste genom Virginia, plockade jag upp ett exemplar av ”The Roanoke Times”, med en bild av Moammar Gadhafi på omslaget. Där citerade de honom: ”Jag är en kämpe, en revolutionär från tälten. Jag kommer att dö som martyr till slut.” Vem skulle inte göra det, om en fyrtio år lång regim hotades? Vi ser samma sak många gånger genom historien: kungar och kejsare använder alla medel som står till buds för att undvika att förlora sin makt, och några offrar till och med miljontals trogna anhängares liv.
Dessa jordiska riken och hur de fungerar fick mig att tänka på ett annat rike (och en annan härskare), vars gränser inte är utmärkta på jordgloben. Denne tyrann svänger sin spira över kungar, presidenter, de rika och bönderna; få är de människor som inte böjer sig vid hans helgedomar. Denne härskare nekar sitt folk ingenting, men alla hans anhängare är aldrig verkligt lyckliga (faktum är att de flesta är ganska olyckliga), och till sist kommer de alla att förgöras. Jag hör er säga: ”Du måste mena djävulen.” Nej, han heter inte Satan, även om djävulen är hans rådgivare.
Han heter Självet! Han bor i människors hjärtan. Några av hans egenskaper är egenvilja, självbevarelsedrift, självberöm, självömkan, inbilskhet och självkärlek, för att nämna några. Faktum är att min ordbok ägnar nästan en hel sida åt de olika former som självet antar för att bevara sin självkänsla. När vi ser på listan hittar vi några som är goda, men alltid som motgift mot självet självt. Självförsakelse är berömvärd, så länge den utövas utan självmedvetenhet. Självförnedring kan vara en form av högmod som ofta misstas för något gott. Någon kommenterar det goda arbete du har gjort, och du säger: ”Åh, det är inte så bra”, medan du känner hur självtillfredsställelsen växer i ditt hjärta eftersom någon lade märke till det. När någon däremot kritiserar dina ansträngningar stiger självrättfärdigande och självursäkter fram i självförsvar.
I fullständig kontrast till alla dessa själviska manövrer och det självcentrerade livet började vår Frälsare sin vandring bland människorna i ett enkelt stall. Kort därefter flydde hans föräldrar till Egypten, av rädsla för att Herodes (en annan självisk despot) skulle döda honom. Därifrån återvände de och bosatte sig i den anspråkslösa staden Nasaret. Denne snickares son föddes inte in i dåtidens adelsstånd eller härskande parti, utan bland de missgynnade. ”Är inte han Josefs son? Är inte hans mor och hans bröder här hos oss?”
När han vandrade bland människorna visade han sann osjälviskhet; inget självförhärligande kunde märkas. Orden han uttalade i Matteusevangeliet 11:28-29 (Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar) var inte sprungna ur självhävdelse. De kom ur en önskan om att människorna skulle upphöra att följa sina själviska vägar och födas på nytt in i Guds rike, där Självet måste dö genom att korsfästas i dem som har dött med honom. ~
(Hämtat ur aprilnumret 2011 av Love of the Truth.)
