Man är bara ung en gång, så ta vara på den tiden så mycket du kan! I baseboll får man tre strikes innan man är ”ute”. Så om du står vid slagplattan och missar det första slaget är det ingen katastrof – du har fortfarande två strikes kvar. Men om du ”zoomar ut” från din dagliga rutin och betraktar ditt liv i sin helhet på ett objektivt sätt, inser du att du bara får vara ung en gång. Du får bara en chans. När du väl har fyllt tjugo kan du inte säga: ”Vänta lite, låt mig få försöka en gång till.” När det är förbi är det för alltid förbi. Denna nyktra insikt manar oss att rusta våra sinnen och ta vara på våra dyrbara tonår.
Om du är en helt vanlig ung person är den här artikeln till för dig. Min avsikt är inte att sätta upp en orealistisk måttstock som bara några få ”superandliga” människor kan nå, människor som inte hindras av arbete eller ansvar. Jag vet hur det är att brottas med vardagens realiteter: studier, sysslor och ett jobb. Och det är till sådana tonåringar – vanliga tonåringar – som jag utifrån min egen erfarenhet vill ge några praktiska förslag på hur ni kan få ut så mycket som möjligt av er ungdom.
Det ämne som främst upptar mina tankar är den enskilda bönen. Du har säkert hört många predikningar om just det här ämnet. Jag tvivlar inte på att de flesta av er skulle kunna hålla ett ingående föredrag om behovet av och fördelarna med ett levande, enskilt böneliv. Men trots allt jag har fått lära mig om detta har jag ibland känt förtvivlan när jag lyssnat till eller läst gripande berättelser om stora män i bönens tjänst. Ja, det var en underbar berättelse … vilken bönens kämpe han var. Men vad har det med mitt liv att göra? Jag känner mig som en ko i en karg hage som längtansfullt tittar över stängslet på det frodiga gröna gräset på andra sidan. Men varje gång jag försöker gå åt det hållet blir jag smärtsamt medveten om taggtråden som hindrar mig.
Jag vet inte om du någonsin har känt så, men det har jag verkligen. Säg att du läser en biografi om en gudsman och tänker: ”Jag vill bli sådan!” Plötsligt bryts din dagdröm av insikten att du egentligen skulle ha börjat skolan för sju minuter sedan. Så suckar du och säger: ”Ja, jag antar att jag inte kan nå en sådan nivå.”
Med allt detta sagt vill jag berätta om ett sätt som jag har funnit att hantera den här spänningen. Alla tonåringar har ”ledig” tid – mer eller mindre. Som tonåring började jag inse att jag (även om jag inte kan bli en John Hyde just nu) kan börja använda min ”lediga” tid till att vara ensam med Gud. Livet på en gård har en tendens att hålla en ständigt sysselsatt, men jag upptäckte att söndagseftermiddagarna var min lediga tid. I stället för att slösa bort timmarna på lättsinne smet jag iväg ut i skogen. Där, fri från hämningar och distraktioner, utgöt jag min själ inför Gud. Där, ensam i hans närvaro, gjorde Gud många djupa verk i mig … verk som har påverkat mitt livs inriktning. Jag kan inte nog rekommendera detta till dig. Om du vill ta vara på dina tonår måste du hitta en tid och plats där du kan vara ensam med din Herre.
Låt mig varna dig redan från början: om du väljer den här vägen kommer det inte att bli lätt! Om du bestämmer dig för att använda en del av din ”lediga” tid till att söka Gud kan du räkna med nittionio goda skäl till varför nu inte är rätt tid att börja. Även när du har övervunnit den där högen med ursäkter kanske det ändå känns främmande. Vad ber man egentligen om i två timmar? Oftast får vi slut på saker att säga efter tio minuter. Det är faktiskt något bra. Bön handlar inte bara om att läsa upp en lista med önskemål; den är ett tvåvägssamtal med himlens Gud.
Lär dig att vara stilla inför Gud. Många gånger när jag har stannat kvar i hans närvaro har jag känt obehag inför min egen köttslighet och ytlighet. De flesta ger upp just där. Tro mig, jag har varit där … alltför många gånger. Men kära tonåring, det är där du måste hålla ut. Tillåt obehaget. Låt Gud röra upp något i dig och visa dig dina behov. Du kommer aldrig att ta vara på din ungdom genom att sticka huvudet i sanden, det vill säga begrava dig i den hektiska jäktigheten i ett ”kristet liv”, så att du aldrig tar itu med dina behov. Om du håller ut och går igenom dessa djupa självrannsakningar kommer du också till en punkt där Gud börjar ge dig idéer och framtidsdrömmar.
Vi tror ofta felaktigt att vårt livs inriktning formas av några få avgörande beslut i krissituationer. I själva verket formas våra liv som tonåringar av de många små beslut vi fattar varje dag. Ofta fattas dessa beslut till och med omedvetet. Men de fattas i enlighet med våra värderingar. När du då och då går undan för att vara ensam med Gud kommer han att förändra dina värderingar. När dina värderingar förändras börjar du fatta gudfruktiga beslut som formar ditt liv. Kort sagt kommer du att göra val som hjälper dig att ta vara på dina tonår.
Jag bor för närvarande bland ett folk där analfabetism är vanlig. Därför är jag ständigt medveten om den stora skillnaden mellan dem som har fått skolutbildning och dem som inte har det. Men om du frågar en elev när han kommer hem från skolan: ”Vad lärde du dig i dag?” är det troligt att barnet inte är säker på att han faktiskt lärde sig något just den dagen. Betyder det att dagen var bortkastad?
Av egen erfarenhet vet vi alla att resultatet efter åtta till tolv års skolgång, dag ut och dag in (trots att man kanske inte märker några framsteg från en dag till nästa), blir att man kan läsa, skriva, räkna och förhoppningsvis mycket mer därtill. Den som gått ut skolan skiljer sig markant från den som hoppade av redan i första klass eftersom han inte kunde se någon mätbar förändring från dag till dag. Till slut, efter år av uthållighet, är den ena redo att bli en produktiv del av samhället, medan den andra inte ens kan skriva sitt eget namn, än mindre läsa instruktioner. Det är tydligt att den här skillnaden inte har uppstått av en slump. Nej, den är ett direkt resultat av hur flitiga de var i sina studier.
Detsamma gäller tiden vi tillbringar med Gud. Många tonåringar gör det inte till en regelbunden vana eftersom de inte genast kan se någon större skillnad. Borde vi inte kunna lära oss något av skolelever? Vi måste lära oss att hålla ut som de gör! Om du väljer att ägna din ”lediga” tid åt att söka Gud kanske du inte märker någon omedelbar förändring hos dig själv. Om du inte ger upp i det avgörande ögonblicket utan fortsätter att regelbundet söka din Herre, försäkrar jag dig om att Gud kommer att förändra dig!
Josua blev inte bara råkade utvald av Gud till att leda Israel. Nej, det skedde därför att han som ung man stannade kvar i uppenbarelsetältet. Det var där, i Jehovas närvaro, som en av Israels stora ledare danades. Gud kommer att göra detsamma med dig. Om du söker honom i det fördolda blir du mer lik Kristus, dina mål ersätts av hans mål, och han hindrar dig från att slösa bort din ungdom. Om du håller ut och söker ensamheten med Gud på din ”lediga” tid, med en elevs uthållighet, kommer ditt liv att bli radikalt annorlunda än om du hade gjort något annat. Den ena vägen leder dig till den punkt där du är ”godkänd inför Gud, en arbetare som inte behöver skämmas …”. Den andra vägen innebär att du, när tiden kommer då ”ni borde vara lärare”, inser att ”ni åter behöver någon som undervisar er …”.
Satan vet att han inte kan stoppa en tonåring som har ett djupt och levande böneliv. Du kan vara säker på att han arbetar övertid för att hindra dig från denna heliga övning. En av hans favorittaktiker är att hålla dig så upptagen med att jaga din egen svans att du aldrig får tid att dra dig undan och vara stilla inför Gud. Det får mig att tänka på Egyptens farao. Mose kom dit med en önskan att leda ut Guds folk för att tillbe Herren. Farao insåg att han skulle få problem om det skedde och försökte därför stoppa planen i sin linda. Hur gick han till väga? Andra Moseboken 5:6 säger att farao ”samma dag” utfärdade en befallning till slavdrivarna att sluta förse israeliterna med halm som användes vid tegeltillverkningen. Ändå krävde han att produktionskvoten inte skulle minskas med en enda tegelsten. ”Ni ska inte längre ge folket halm till att göra tegel, som förut. De får själva gå och samla halm. Men det antal tegel som de hittills har gjort ska ni lägga på dem; ni ska inte minska det alls. De är lata, och därför ropar de: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud.’ Låt arbetet bli tyngre för männen, så att de har fullt upp med det och inte bryr sig om tomma ord.”
Farao tänkte få dem att glömma sin önskan att gå och tillbe Gud genom att dränka dem i oupphörliga sysslor. Den här berättelsen illustrerar precis djävulens plan för oss unga. Han vet att om han lyckas hålla oss distraherade med ändlösa saker att göra (även oskyldiga saker), så att vi aldrig kommer loss och tar oss ut i ”öknen” för att tillbe Gud, då har han ingenting att frukta från oss.
O, att vi vore som Mose! Faraos metoder bet inte på honom. Mose vägrade låta tegeltillverkningen hindra honom och hans folk från att hörsamma Guds kallelse ut i öknen. O, att vi unga gjorde detsamma! Låt oss vägra att ryckas med i den virvel av aktiviteter som hindrar oss från att vara ensamma med Gud. Kära tonåring, om du vill ta vara på din ungdom, lär dig då att ta vara på tiden genom att vara ensam med Gud.
Och kom ihåg … man är bara ung en gång, så ta vara på den tiden så mycket du kan! ~
