Jag tvivlar på att det finns en enda själ i livet som inte blivit förolämpad någon gång. De envetna ogräsen av ond påverkan verkar gro i varje hörn och prövar de bästa blomstrande relationerna. Ju fler kommunikationsverktyg vi äger, desto mer misskommunikation verkar vi möta, och människor blir förolämpade. Evangeliets tjänare förväntas i dag vara milda och effeminata i rädsla för att förolämpa sina åhörare. Medan vi självklart måste möta människor där de är och söka att inte förolämpa dem, är den moderna kyrkans pest inte den djärve och förolämpande predikanten.
Jag vill inte ge licens åt hårdhjärtade predikanter som saknar ömhet och tårar. Ve dem med de torra-öga-profeterna som svingar Herrens svärd utan en uns hänsyn till att det finns verkliga människor mellan öronen som de kapar bort i processen. Ändå verkar det som om det finns en epidemi i vår tid som överträffat böldpestens härjningar, överträffat skadorna av polio och får vår moderna cancer att framstå som ett mindre besvär. Jag talar om utbrottet av de miljontals förolämpade hjärtan som uppstår ur skräpet av de otaliga horderna av trasiga och ansträngda relationer omkring oss på alla sidor. Jesus nämnde att ett av tecknen på ändens tider är att “då skola många bli förledda ... och hata varandra” (Matthew 24:10). Hem splittrade av skilsmässor har ökat till en nivå som aldrig förr och skapat en generation av enorm misstro och smärta. Par kommer att anse sig vara oförenliga och skilja sig vid minsta förolämpning. Kristna kommer att tillbringa år utanför en kyrkoförsamling för att de blivit förolämpade av medtroende.
Många kommer automatiskt att ta parti för den förolämpade och anta att denne är ett offer. Ofta är de det. “Ve världen för dess förledelser!” (Matthew 18:7) Men ekvationen förändras när vi överväger att den syndfrie Kristus förolämpade många. Han sade till sina lärjungar att de måste äta hans kött och många lämnade honom. Han meddelade de inre tolv som hållit fast vid honom: “I alla skolen I bli förledde på mitt konto denna natt” (Mark 14:27). Fariséerna blev förolämpade när Kristus blottlade deras fåfänga dyrkan, och Jesus förolämpade sina landsmän genom att göra gott. Det grekiska ordet är skandalízō vilket betyder “att skandalisera”.1 På hebreiska betyder det “en snubbelsten”. Problemet är att många i dag snubblar över det minsta hinder i sin väg och höjdskillnaden från mullvadshög till berg blir enorm.
“Stor frid hava de som älska din lag: och intet må dem störas” (Psalm 119:165). Vad skall vi då säga om denna passage? Här är människor som lärt sig gå på livets steniga stig utan att falla varje gång ett obehagligt hinder uppstår framför dem. Vi vill inte lägga någon fördömelse på den känslige själen, men ordet känslig finns inte i Bibeln. Närmaste ord vi finner där är sensual, vilket i sina rötter är mycket likt och betyder naturlig. Kristus beskrev dessa växter som att de “har ingen rot i sig, utan varar en tid: när trängsel eller förföljelse uppstår på grund av ordet, så blir han genast förledd” (Matthew 13:20-21). Det är så lätt och mycket naturligt att tycka synd om den förolämpade. De bär på en enorm klagosång, och de berättar den vanligtvis i tårar. “I mycket falla vi alla” (James 3:2). Ingen är så syndfri i sin förolämpning som Kristus, så det finns vanligen ett element av sanning utlagt mot den förolämpande. Det verkar för mig som om vi alla skulle komma mycket längre på vägen om vi höll tillbaka en del av vårt medlidande för den förolämpade och istället lade vår energi på att lära dem hur man går upprätt på livets stig trots de vassa och talrika snubbelstenar som möter oss dagligen på vår vandring. Vi skall lära oss att leva oförargade när vi lär oss att . . .
Vandra värdigt
“Jag därför, som är Herrens fånge, ropar på er att ni skolen vandra värdigt den kallelse varmed ni blivit kallade, i all ödmjukhet och lågmod, i långmod, och träga med varandra i kärlek” (Ephesians 4:1-2). Att vandra värdigt, som Paulus beskriver det här, är att vandra i ödmjukhet. “Stolthet går före fördärvet, och högmod går före fall” (Proverbs 16:18). Ju mer stolthet som tynger vårt fartyg, desto mera benägna är vi att bli förolämpade. Ju ärligare vi värderar vårt värde, desto mindre förolämpade blir vi när vi blir förlöjligade. Mer ödmjukhet innebär mindre snubbel. När vi blir anklagade för något ont, gör det alltid ont. Jesus säger att vi bör vara glada när människor säger allt slags ont om oss falskeligen. Medan ett sådant förnedrande sår kan varas under vår hud, finns det ett ännu värre tillstånd. Det är när människor säger allt ont om oss med rätta. Många anklagelser mot oss bär på en viss procent sanning. Det är denna del som Herren vill att vi skall räkna med, snarare än att klaga över överdriften. Medan dessa osanningar som riktas mot oss kan väcka vår vrede, är de inte anledningen till att vi snubblar och går runt med följande blåmärken. Förolämpning uppstår när en annans åsikt inte når upp till den grad vi själva framhäver oss.
“Bädda vägen, bädda vägen, gör färd vägen, tag bort snubbelstenen ur mitt folks väg. Ty så säger den höge och härlige, som bor i evighet, hans namn är Helig; jag bor i den höga och heliga platsen, även med den som är förkrossad och ödmjuk till sin ande, för att uppfriska den ödmjukas ande och att uppfriska de förkrossades hjärta” (Isaiah 57:14-15). Här instruerar Jesaja oss att avlägsna snubbelstenen men nämner inget om den förolämpande. Motgiftet är att vara av en förkrossad och ödmjuk ande. Vi kommer aldrig att kunna utrota varje väg till förolämpning. Men om vi räknar rätt finns det ingen förolämpning som någonsin skall kunna avleda oss från löftet, “de skola föra upp vingarna som örnar; de skola löpa, och icke bliva trötta; och de skola vandra, och icke bliva matta” (Isaiah 40:31). Det är i huvudsak vår stolthet som står i vägen för vår framgångsrika vandring, snarare än dålig behandling.
Vandra i kärlek
“Och vandra i kärlek, såsom Kristus också har älskat oss och utgivit sig själv för oss såsom en offergåva och ett offer åt Gud till en välbehaglig doft. Men otukt och all orenhet eller girighet må icke ens nämnas ibland er, såsom det höver de heliga; ej heller stygghet, dåligt samtal eller skämt ...” (Ephesians 5:2-4). Det krävs ingen lärd för att se snubblingarna hos en självisk dåre. Denna själviska strävan att skaffa vänner, rikedom och välstånd garanterar att en man förr eller senare landar med näsan i backen. De synder som nämns här följer alla i kölvattnet för att tillfredsställa självet. Kung Ahasverus rådfrågade Haman om hur man skulle hedra en värdig man. Hamans narcissistiska sinne grubblade genast: “Vem skulle kungen mer vilja hedra än mig?” (Esther 6:6). Gud hade andra planer och mannen som så lätt blev förolämpad av Mordekai hängdes på sin egen gallows. Själviska själar kan peka på tusen och ett skäl till varför de inte uppnår sina mål. Någon gjorde dem orätt. En olycklig händelse ställde allt på ända. Men det var inte Mordekai, Ester eller ens Ahasverus som förde Haman till hans bittra slut. Det var hans egen vägran att vandra i kärlek och att offra sig för andra som förorsakade det ondartade tillintetgörandet i hans själ.
Vandra som ljusets barn
“Vandra såsom ljusets barn ... och pröva vad som är behagligt för Herren. Och hava ingen gemenskap med fruktlösa mörkrets verk, utan fördöm dem hellre” (Ephesians 5:8-11). Våra medfödda passioner innehåller den tredje källan till förolämpning. Det kan finnas ting som vi anser vara acceptabla inför vår Herre som inte är det. Det finns dem som hava “klåfingriga öron; och de skola vända sina öron från sanningen och vända sig till fabler” (2 Timothy 4:3-4). Detta kan påverka dem med de ädlaste intentioner och fasta övertygelser. Kristus varnade sina lärjungar att de skulle bli kastade ut ur synagogorna så att, när det skedde, de “icke skulle bli förledde” (John 16:1-4).
Johannes Döparen var ett brinnande och lysande ljus och ingen profet född av kvinnor har uppstått större. Han vandrade värdigt sin kallelse, döpte Herren och tillrättavisade fariséerna. Han vandrade i kärlek, och mängder “vore villiga för en tid att glädjas i hans ljus” (John 5:35). Ändå kom den dag då han sände sina lärjungar för att fråga Jesus: Är du han som skall komma? Eller skola vi vänta en annan? Till detta svarade Jesus: “Gå, och säg till Johannes vad I haven sett och hört: att de blinda se, de halt gå, spetälska bliva rena, de döva höra, de döda uppstå, åt de fattiga predikas evangelium ... och salig är han, som icke blir förledd i mig” (Luke 7:20-23). Kristi svar antyder att detta tydligen inte fullt ut överensstämde med de förväntningar Johannes haft, och han kämpade med att acceptera det. Likt sin motsvarighet i Gamla testamentet, Elia, gav dessa heta passioner bränsle åt discouragementets lågor. För Johannes verkade det som om ondska hade omslutit nationen och Gud inte gjorde sin del.
Vi kan mena väl, men våra egna passionerade känslor är ingen god måttstock för att pröva vad som är behagligt för Herren. Phaltiel var en kär själ som föll i sådan villfarelse. Han hade blivit given Michal av kung Saul själv. Prinsessan var utan tvekan ett ömt och angenämt byte. David hade uppenbarligen uppskattat henne så mycket att han riskerade sitt liv och fördubblade hemgiften med två hundra filisteiska förhud för att säkra hennes hand i äktenskap. Men Phaltiel tänkte inte på det, han njöt av sin lyckliga lott och gladde sig i hennes sällskap i åratal. Fastän denna ordning kanske var socialt accepterad vid den tiden, har ingen man rätt att motta vad en annan inte har rätt att ge. Dagen kom när “de sände, och togo henne ifrån hennes man, ja ifrån Phaltiel, Laishs son. Och hennes man följde med henne och grät efter henne” (2 Samuel 3:15-16). Vi vet mycket lite om Phaltiel, men om vi befriar oss från hans känslomässiga lavin måste vi förklara honom felaktig. Vi vågar inte låta vårt medkännande hjärta vända sig mot honom eller mot någon som blir förolämpad när denne uppmanas att skilja sig från mörkrets verk. När dessa passionerade känslor tillåts härska, är förolämpning oundvikligt resultat. “Ty vad är det för ära om I, när I bliva slagna för era synder, hafven tålamod? Men om I tåla, när I göra väl och lida för det, så är det angenämt inför Gud” (1 Peter 2:20) ...
Vandra efter måtta
“Se därför till att I varden vandrande aktsamt, icke såsom dårar, utan såsom visa” (Ephesians 5:15). “Var icke barn i förstånd; men i ondska bliven I barn, men i förstånd haven I blivit menniskor” (1 Corinthians 14:20). Här måste vi ärligt medge att okunnighet inte är salighet. Att inträda genom den smala porten kan kräva ett brett sinne. Inte så brett att det tillåter synd, men tillräckligt brett för att rymma Gud. Aktsam är ett sammansatt ord bildat av de latinska orden circum (runt) och spectare (att betrakta). Den endimensionella själen kommer att tillbringa sina dagar med att bli förolämpad, ty han kan inte se ur någon annan synvinkel än sin egen. Det finns över dussinet solida skrifter som varnar oss mot att göra det som är rätt i våra egna ögon. Vi måste lära oss att ärligt överväga andras råd och vishet för att inte falla i fördömelse.
I sina tidiga år älskade Michal David med djup och brinnande trohet men föll senare offer för förhastad dom. “När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Michal, Sauls dotter, genom ett fönster och fick se konungen David hoppa och dansa inför Herren; och hon ringaktade honom i sitt hjärta” (2 Samuel 6:16). När Michal betraktade scenen från sin övre utsiktspunkt var två ting uppenbara. För det första var David överväldigande tacksam och hans glädje kände inga gränser. Detta är första kärleken, “ty om vi för oss själva äro galna, så är det för Gud” (2 Corinthians 5:13). För det andra, under Davids extatiska dans i hans blygdlakan, gick hans fason förlorad och hans kött blev något offentligt. Detta skulle kräva stor aktsamhet för att se från ett annat fönster, och Michal ville inte veta av det. Vid hans inträde för att välsigna sitt hus möttes David av en utbrott av uppdämt fördomsfullt förakt från hans förolämpade och sarkastiska hustru. Medan anklagelsen bar en dimension av sanning, var det skamligt fördomsfullt att hålla fast vid den som överordnad. Gud hade inget medlidande med detta och “därför hade Michal, Sauls dotter, inga barn till sin dödsdag” (2 Samuel 6:23). Många en god kvinna har dömt sin man från sitt ensidiga hörn och torterat hemmet med samma torra dom. Denna trångsynta inställning blir aldrig fruktsam oavsett hur uppenbar anklagelsen är. Det finns ett rätt sätt att uttrycka oro, men en utgjutelse av partisk dom skall raskt förvandla en himmelsk oas till ett öde ökenland.
“En bror som blivit förargad är svårare att vinna än en stark stad: och deras tvister äro såsom galler för en borg” (Proverbs 18:19). Så är det med en syster, make, maka, vän etc. Medan orsaker till förolämpning finns i överflöd på alla håll, önskar Kristus att vi bli förolämpade? Skall Han hysa vår sura och förtorkade själ? Kanske gav Han oss detta prov för att vi må hava rot i oss själva, “att ingen må flyttas av dessa kval” (1 Thessalonians 3:3). Medan vi kanske inte kan kontrollera våra känslor i tider av inre smärta, kan var och en av oss välja en förlösande väg och vandra i Anden. Det är ett val att sprida klagomål, vårda sår, dra sig ifrån den förolämpande och vägra tro allt. Likt den förargade brodern tjänar dessa tvister till att låsa själen såsom galler för en borg. Men vem rår över makten till frigörelse?
- Strongs konkordans
