CYKELLOPPET

Det var en av de där söndagseftermiddagarna i sen vår när solen äntligen sken varmt. Det var den årstiden då små pojkar tycks ha massor av extra energi. Lilla Davy satt på vägkanten med några grannpojkar som hade svängt förbi. Han kände hur han ville hoppa upp och ner i väntan på det kommande loppet.

Två äldre pojkar, Stora David och Paul, dök upp med sprillans nya cyklar. Det var inte de vanliga cyklarna som de andra pojkarna hade. Det var vackra Vista-cyklar med glänsande ny lack, skinande kromskärmar och tre växlar. Dessa cyklar gled lätt på den grus- och förseglade vägen utan ett skallrande ljud. Med nya kullager susade de fram med knappt något tryck på pedalerna. Fastän det inte verkade vara så stor skillnad mellan cyklarna, var Stora Davids skinande kastanjebruna och Pauls en gnistrande metallflingeblå.

”Tja,” började Stora David och skryta, ”med mina längre ben och nysprayad WD40 kommer min cykel garanterat vara snabbast.”

”Nej,” invände Paul, ”mina kortare ben kan trampa snabbare, och Schwinns högpresterande cykelolja överträffar WD40 med råge, det är ju egentligen bara för gnissel.”

”Ett lopp! Ett lopp!” sa de andra pojkarna, ”Varför avgör vi det inte med ett lopp?”

”Okej,” sa Stora David, ”Vi kör ett lopp och ser vems cykel som verkligen är snabbast.”

”Självklart!” höll Paul med. ”Vi startar uppe vid Billys backe och tävlar hela vägen ner till botten,” sa han och pekade mot vägkanten där de andra pojkarna satt.

En, två, tre, START och iväg bar det! Ner för backen kom de, trampande så gott de kunde.

”Heja Paul!” och ”Heja Stora David!” ropade pojkarna vid backens fot. All uppståndelse väckte Lilla Davys råttterrier Nellie. Skällande högt svirade Nellie runt silon så snabbt hennes fyra små ben kunde bära henne. Hon styrde rakt mot Stora Davids cykel längst fram och skällde högljutt för att försöka få den att stanna. Stackars Nellie insåg inte att en annan cykel försökte köra om den första.

Thump, den omkörande cykeln träffade hunden! Krasch, pang, de två cyklarna krockade med varandra!

”Hej – aj!” Oooff! Två pojkar flög över styrena och landade hårt på vägen. De blänkande cyklarna var inte längre skinande. De låg i en hög, repiga och strimmiga av tjära. Nellie haltade tillbaka bredvid silon och låg där i flera timmar.

De andra pojkarna stod på banken med gapande munnar. Snabbt sprang de fram till de två stora pojkarna som låg vid sina nya cyklar. ”Är ni okej?” frågade de.

”Jag klarar mig,” sade Paul långsamt, ”men inga fler lopp. Vem bryr sig ens om vems cykel är snabbast.”

Fastän Lilla Davy nu är morfar, har han inte glömt cykelloppet den där för länge sedan söndagseftermiddagen, när Stora David och Paul lärde sig att skryt och visa upp-sig vanligtvis slutar i en krasch.