Denna hymn anses allmänt vara en av de största hymner som någonsin skrivits och finns i nästan varje psalmbok eller hymnsamling som publiceras idag. Den skrevs av en man som var skröplig till kroppen men stark i anden. Det var han som myntade uttrycket: ”Det är bättre att slitas ut än att rosta bort.” Låt oss nu kasta en blick in i livet hos denna Guds tjänare.
Henry Francis Lyte, författaren till denna stora och anmärkningsvärda hymn, föddes den 1 juni 1793 i Ednam, nära Kelso, Skottland. I ung ålder blev han föräldralös och levde i relativ fattigdom. Han utbildades vid Trinity College i Dublin, Irland. Det var där hans poetiska gåva började visa sig och gav honom tre priser. Hans huvudsakliga mål med studierna var att bli läkare, men genom Guds försorg blev han istället en predikant för Jesus Kristi evangelium.
En dag i Cornwall bad en prästkollega som låg för döden att Lyte skulle komma och ge honom andlig tröst. ”Till deras gemensamma sorg fann de sig [båda] famla efter ljuset, verkligt blinda vägledare”. När de sökte efter sanning och visshet om frälsningen fäste de sin tro vid Kristus, och Lyte lämnade sjukrummet som en förändrad man, för att aldrig mer bli densamme. Det sägs att det var hans möte med Gud vid sängkanten till den döende mannen som föranledde Lytes ädla hymn, ”Jesus, I My Cross Have Taken.” År 1823 tog Henry F. Lyte ansvar för en församling vid kusten, Lower Brixham, i Devonshire, England. Det var på den platsen han tillbringade de sista 23 åren av sitt liv och arbetade som pastor för de fattiga fiskarnas och de råbarkade sjömännens andliga väl i trakten fram till sin död hösten 1847. För all sin hängivenhet och möda fick Henry en belöning: en söndagsskola med flera hundra elever samt ”en storslagen skara på sjuttio eller åttio lärare, personligen utbildade av honom.”
Under hela sitt liv hotades hans hälsa ständigt av astma och tuberkulos. Trots sina fysiska svagheter arbetade han outtröttligt med ett etablerat rykte som poet, musiker och predikant. Vart han än gick var han mycket älskad och beundrad av sitt folk. Mot slutet av dessa senare år blev hans hälsa gradvis sämre. Därför kände han sig tvungen att under vintermånaderna söka ett varmare klimat i Italien, som ligger i södra Europa.
Även om han var mycket försvagad av sin sjukdom, fylldes Lyte den 4 september 1847 av en ”oemotståndlig önskan” att en gång till predika för sin församling, just som han skulle ge sig iväg söderut. Han älskade djupt dessa människor och hade arbetat bland dem i så många år. ”Trots sina förvånade vänners protester genomförde han detta, och det finns nedtecknat att Lyte nästan måste krypa till predikstolen och att hans budskap kom som från en döende man.” ”O bröder,” sade han, när han steg upp i den välbekanta predikstolen för sista gången, ”jag står här bland er i dag, som levande från de döda, i hopp om att kunna inskärpa detta hos er och förmå er att förbereda er för den högtidliga timme som måste komma för alla, genom att i tid inse betydelsen av Kristi död och förtrösta på den.” Dessa sista ord gjorde ett djupt intryck på hans församling, varefter han avslutade gudstjänsten med att förrätta Herrens nattvard för sitt gråtande folk. Senare samma kväll, efter gudstjänsten, inspirerades han till ”poetiskt skapande” och skrev de åtta stroferna till sin sista och största hymn:
Förbli hos mig: hastigt faller aftonen;
Mörkret djupnar; Herre, förbli hos mig:
när andra hjälpare sviker och trösten flyr,
Du de hjälplösas hjälp, o förbli hos mig.
Snabbt rinner livets korta dag mot sitt slut;
Jordens glädje bleknar, dess härlighet förgår;
Förändring och förfall ser jag överallt omkring mig;
O Du som inte förändras, förbli hos mig.
Inte en flyktig blick ber jag om, inte ett hastigt ord;
Utan, såsom Du bor hos Dina lärjungar, Herre,
Förtrolig, ödmjukt tillmötesgående, tålmodig, otvungen,
Kom, inte för att gästa, utan för att förbli hos mig.
Kom inte i skräckinjagande majestät, som konungarnas Konung;
Utan mild och god, med läkedom under Dina vingar;
Tårar för alla sorger, ett hjärta för varje bön;
Kom, syndares Vän, och förbli så hos mig.
Du log mot mig i min tidiga ungdom;
Och fastän jag sedan dess varit upprorisk och egensinnig,
har Du inte lämnat mig, hur ofta jag än lämnat Dig:
Ända till slutet, o Herre, förbli hos mig.
Jag behöver Din närvaro varje timme som går;
Vad annat än Din nåd kan omintetgöra frestarens makt?
Vem kan som Du vara min ledare och mitt stöd?
Genom moln och solsken, o förbli hos mig.
Jag fruktar ingen fiende, med Dig nära för att välsigna:
Olyckor har ingen tyngd, och tårar ingen bitterhet.
Var är dödens sting? Var, grav, är din seger?
Jag segrar ändå, om Du förblir hos mig.
Håll Ditt kors framför mina ögon som sluts;
Lys genom dunklet och visa mig mot himlen;
Himlens morgon gryr, och jordens fåfänga skuggor flyr:
I livet, i döden, o Herre, förbli hos mig.
Denna hymn gav han till en av familjemedlemmarna redan den kvällen. Nästa dag gav han sig av och började sin färd till Rom, Italien, i hopp om att finna lindring för sin sjukdom. Lyte kom så långt som till Nice, Frankrike, där hans sjukdom hindrade fortsatt resa. Han avled kort efter att ha fyllt 55 år, den 20 november 1847. Hans sista ord var ”Glädje! Frid!”
Scenen bakom denna hymn är den där den uppståndne Kristus Jesus går på vägen till Emmaus med två av sina något sorgsna och nedslagna lärjungar. När de närmade sig slutet av sin sju engelska mil långa vandring och kom fram till byn dit de var på väg, gjorde Jesus …som om han tänkte gå vidare. Men de övertalade honom enträget och sade: Förbli hos oss, för det är mot kvällen och dagen är långt liden. Och han gick in för att stanna hos dem –Lukas 24:28-29.
Vi kan dra en parallell mellan den scenen och Henry F. Lytes egen erfarenhet av att närma sig slutet av sin jordiska färd. Liksom lärjungarna bad den uppståndne Herren att förbli hos dem vid slutet av den dagen för länge sedan, var detta för hymnförfattaren innebörden av sången som skrevs i ”dödens skuggor”.
Lyte själv komponerade en melodi till denna hymn samma kväll som han skrev den, men den blev aldrig allmänt använd. Den melodi som används överallt skrevs däremot fjorton år senare av William Henry Monk, en framstående musiker från London och redaktör för den välkända anglikanska psalmboken Hymns Ancient and Modern. Han tog med denna sång i sin första utgåva, som publicerades 1861.
Totalt komponerade William H. Monk 50 melodier för psalmboken. Det sägs att Monk, ”inspirerad av skönheten i en praktfull solnedgång medan han ännu upplevde en djup personlig sorg,” komponerade (på bara 10 minuter) melodin Eventide till sången ”Abide With Me, Fast Falls The Eventide”. William Monk skrev även musiken till andra bekanta hymner såsom ”Look, Ye Saints! The Sight Is Glorious” och ”The Strife Is O’er”.
Sammanfattningsvis upplevde Henry Lyte många sorger under sin livstid. Båda hans föräldrar dog i ung ålder och lämnade honom föräldralös. Och hans egen sjukdom och skröplighet gjorde att han ständigt levde under hotet från astma och tuberkulos. Ändå finner vi i honom en uthållig vilja att nå ut till andra, att beröra de fattiga människor bland vilka han levde och förmedla evangeliet till dem. ”Hos ingen annan författare,” säger Dr. Breed (i Treasury of Hymn Stories), ”är poesi och religion mer utsökt förenade.”
Referenser:
101 Hymn Stories,
Treasury of Hymn Stories
Författare - Henry Francis Lyte, 1793-1847
Kompositör - William Henry Monk, 1823-1889
Melodinamn - ”Eventide”
