Ni vet ju att ingen otuktig eller oren människa eller girig människa, som är en avgudadyrkare,
har någon arvedel i Kristi och Guds rike. Efesierbrevet 5:5
En girig människa är en avgudadyrkare. Inte bara de giriga, utan också de omoraliska är avgudadyrkare. Aposteln, som här kallar girighet för avguderi, betraktar också de vällustiga som avgudadyrkare, när han talar om några som gör sin mage till sin gud (Fil. 3:19). Ja, varje härskande begär är en avgud—och varje människa som behärskas av det är en avgudadyrkare. ”Köttets begär, ögonens begär och högmodet över livet.” Njutningar, rikedomar och ära är den köttsliga människans treenighet. Dessa är de tre stora avgudarna för världsliga människor, inför vilka de kastar sig ner med sina själar! Och när de ger dem det som bara tillkommer Gud, gör de sig skyldiga till avguderi. För att detta ska bli tydligare—att girighet, omoral och andra begär är avguderi—ska vi betrakta vad det är och dess olika former.
Avguderi är att ge ”skapelsen” den ära och tillbedjan som endast tillkommer Skaparen. När denna tillbedjan riktas mot något annat, vad det än är, gör vi det till en avgud och begår avguderi. Denna tillbedjan, som endast tillkommer Gud, ges inte bara av vilda hedningar åt sina pinnar och stenar—och av papister åt änglar, helgon och bilder—utan också av köttsliga människor åt sina begär.
Det finns två slags tillbedjan som endast tillkommer Gud
1. Yttre, som består av kroppsliga handlingar och gester. När någon bugar sig för eller kastar sig ner inför något, är detta kroppens tillbedjan. Och när dessa bugningar och nedkastanden används inte av hövlighet utan av religiös vördnad, med avsikt att visa gudomlig ära, då är det tillbedjan som endast tillkommer Gud.
2. Inre, som består av själens handlingar och motsvarande gärningar. När sinnet främst upptas av ett föremål och hjärtat och känslorna främst fäster sig vid det, är detta ”själens tillbedjan”—och den tillkommer endast Gud. Eftersom han är det högsta goda och det högsta målet för förnuftiga skapade varelser, tillkommer det honom ensam att vara den vi främst har i tankarna och älskar. Det är den ära som endast tillkommer Herren att ha den främsta och högsta platsen i våra sinnen, hjärtan och strävanden.
Enligt denna åtskillnad mellan tillbedjan finns det alltså–
Två slags avguderi
1. Öppet, yttre avguderi, när människor av religiös vördnad bugar sig för eller kastar sig ner inför något annat än den sanne Guden. Detta är hedningarnas avguderi och delvis papisternas avguderi.
2. Hemligt avguderi i själen, när sinnet är mer fäst vid något än vid Gud; när något värderas högre än Gud, önskas mer än Gud, söks mer än Gud, älskas mer än Gud. Då ägnas själen den tillbedjan som endast tillkommer Gud.
Därför ska ”hemliga avgudadyrkare” inte få någon arvedel i Guds rike. Avguderi i själen utestänger människor från himlen lika säkert som öppet avguderi. Den som tjänar sina begär är lika oförmögen att komma in i himlen som den som tillber avgudar av trä eller sten!
Innan vi går vidare till att bekräfta och tillämpa denna sanning behöver vi tydligare avslöja detta hemliga avguderi. Lägg därför märke till att det finns–
Tretton handlingar av själens tillbedjan
1. VÄRDERING. Det vi värderar högst gör vi till vår gud. Värdering är nämligen en handling av själens tillbedjan. Tillbedjan är sinnets värdering av något som det mest förträffliga. Herren kräver nu den högsta värderingen som en akt av ära och tillbedjan, vilken endast tillkommer honom. Därför är det avguderi att värdera andra ting högt samtidigt som vi tänker lågt om Gud. Att ha höga tankar om oss själva, om våra förmågor och prestationer, om våra relationer och njutningar, om vår rikedom och ära—eller om dem som är rika och ärade—eller om något liknande, samtidigt som vi tänker lågt om Gud, är att upphöja dessa ting till Guds plats, göra dem till avgudar och ge dem den ära och tillbedjan som endast tillkommer den gudomliga Majestätet. Det vi värderar högst gör vi till vår gud. Om du värderar något annat högre än den sanne Guden är du en avgudadyrkare (Job 21:14).
2. TANKEFOKUS. Det vi främst har i tankarna gör vi till vår gud. Att ständigt minnas och tänka på något är en tillbedjan som är förbehållen Gud och som han kräver som något som endast tillkommer honom (Pred. 12:1). Man kan tänka på andra ting, men om man tänker mer på dem än på Gud är det avguderi—Gud tillbeds då i skapelsen. När du tänker mer på dig själv, dina tillgångar och världsliga intressen, dina vinster eller nöjen än på Gud, upphöjer du dessa till avgudar i Guds ställe.
När den tid som borde ägnas åt tankar på Gud i stället går åt till att tänka på annat—när Gud inte finns i alla dina tankar, eller om han ibland finns där men andra ting ändå får en högre plats i dina tankar—om du, när du uppmanas att tänka på Gud, något som vi alla ibland varje dag borde göra med fullt allvar, vanemässigt och villigt låter dessa tankar på Gud stå tillbaka för annat, då är det avguderi.
Om du antingen inte tänker på Gud eller tänker annorlunda om honom än han är—tror att han bara är barmhärtighet och bortser från hans rättvisa, tror att han bara är medlidande och förbarmande och bortser från hans renhet och helighet, tänker på hans trofasthet när det gäller att uppfylla löften men inte alls på hans sanning när det gäller att verkställa hot, tror att han bara är kärlek och bortser från hans suveränitet—då sätter du upp en avgud i stället för Gud. Att tänka annorlunda om Gud än han har uppenbarat sig, eller att tänka lika mycket eller mer på annat än på Gud, är avguderi.
3. AVSIKT. Det vi främst strävar efter gör vi till vår gud. Att vara det främsta målet är nämligen en tillbedjan som endast tillkommer den sanne Guden. Eftersom han är det högsta goda måste han också vara det främsta målet. Det främsta målet måste nu vara det vi främst strävar efter—det måste eftersträvas för sin egen skull, och allt annat måste eftersträvas för dess skull och i dess tjänst.
När vi gör något annat till vårt främsta mål eller huvudsakliga syfte, sätter vi det i Guds ställe och gör det till en avgud. När vårt främsta syfte är att bli rika, mäktiga, trygga, berömda eller inflytelserika—när vårt stora mål är vår egen bekvämlighet, njutning, anseende, vinning eller fördel—när vi strävar efter eller avser något mer än, eller lika mycket som, att förhärliga och åtnjuta Gud—då är det avguderi i själen.
4. BESLUTSAMHET. Det vi är mest beslutna att uppnå tillber vi som Gud. Att vara beslutna för Gud framför allt annat är en tillbedjan som han kräver som något som endast tillkommer honom. Att rikta den mot annat är att ge dem Guds tillbedjan och därmed göra dem till gudar. När vi är helt beslutna för annat—för våra begär, njutningar och yttre fördelar—men bara svagt beslutna för Gud, hans vägar, ära och tjänst—då är det avguderi i själen.
När vi genast fattar beslut för annat men skjuter upp våra beslut för Gud till framtiden—”Låt mig nu få nog av världen, mina nöjen och mina begär—jag ska tänka på Gud senare, på ålderns höst, när jag är sjuk eller ligger på dödsbädden”—då är dessa beslut avgudiska. Gud trängs undan—skapade ting och dina begär upphöjs till Guds plats—och den ära som endast tillkommer honom ger du åt avgudar.
5. KÄRLEK. Det vi älskar mest tillber vi som vår gud. Kärlek är nämligen en handling av själens tillbedjan. Att älska och att tillbe är ibland samma sak. Den man älskar tillber man. Detta är otvivelaktigt sant om vi med detta menar den högsta och överträffande kärleken, för att bli älskad mer än allt annat är en akt av ära och tillbedjan som Herren särskilt kräver som sin rätt (5 Mos. 6:5). I detta sammanfattade Herren Kristus all den tillbedjan som krävs av människan (Matt. 22:37). Man kan älska annat, men honom ska man älska mer än allt annat. Han ska älskas över allt annat, utan förbehåll och för sin egen skull. Allt annat ska älskas i honom och för hans skull. Han betraktar det som att vi inte alls tillber honom och inte erkänner honom som Gud, när vi älskar annat mer än eller lika mycket som honom (1 Joh. 2:15). Kärlek till det skapade blir en avgudisk tillgivenhet när den är överdriven.
6. FÖRTROENDE. Den vi litar mest på gör vi till vår gud. Förtröstan och beroende är en tillbedjan som Herren kräver som något som endast tillkommer honom. Och vilken tillbedjan kräver Herren mer än att själen förlitar sig enbart på honom? ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta” (Ords. 3:5). Han lämnar inget utrymme för förtröstan på något annat. Därför är det avguderi att lita på oss själva—att förlita oss på vår egen vishet, våra omdömen, förmågor och prestationer. Herren förbjuder det (Ords. 3:5).
Att förtrösta på rikedom eller pengar—Job tar avstånd från detta och räknar det bland de avgudiska handlingar som kunde straffas av domaren (Job 31:24). Och vår apostel, som kallar girighet avguderi, avråder från denna ”förtröstan på rikedom” eftersom den inte går ihop med förtröstan på Gud (1 Tim. 6:17). Att förtrösta på vänner, även om de är många och mäktiga—han uttalar en förbannelse över detta, eftersom det innebär att överge och förneka Gud och upphöja det vi förtröstar på till Guds plats (Ps. 136:3). Psalm 118:8, 9—”Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren än att lita på människor. Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren än att lita på furstar.” Avguderiet i denna förtröstan visar sig i att den sanne Guden sätts åt sidan. Förtröstan på det skapade är alltid avgudisk.
7. FRUKTAN. Det vi fruktar mest tillber vi som vår gud. Fruktan är nämligen en tillbedjan. Den som fruktar tillber det han fruktar—detta råder det inget tvivel om när hans fruktan överträffar all annan. I Skriften uttrycks hela gudsdyrkan ofta med det enda ordet ”fruktan” (Matt. 4:10; 5 Mos. 6:13), och Herren kräver denna tillbedjan, denna fruktan, som något som endast tillkommer honom (Jes. 50:12, 19). Vår gud är det vi fruktar och bävar för (Luk. 12:4, 5). Om du fruktar andra mer än honom, ger du dem den tillbedjan som endast tillkommer Gud—och detta är uppenbart avguderi.
8. HOPP. Det vi sätter vårt hopp till tillber vi som Gud. Hopp är nämligen en handling av tillbedjan, och tillbedjan tillkommer endast Gud. Det är hans förbehåll att vara sitt folks hopp (Jer. 17:13; Rom. 15:13). När vi sätter vårt hopp till annat ger vi det den ära som endast tillkommer Gud. Det innebär att överge Herren, ”källan”, och sätta upp ”spruckna cisterner” i hans ställe (Jer. 2:13), och därmed tillbe dem som Gud. Så gör papisterna öppet när de kallar jungfrumodern, träkorset och avlidna helgon för sitt hopp. Så gör också andra bland oss, som sätter sitt hopp till sina böner, sin sorg över synden, sina välgörenhetsgärningar eller någon annan religions- eller rättfärdighetsgärning—när människor därigenom väntar sig att tillfredsställa Guds rättvisa, blidka Guds vrede och vinna himlen. Inget annat än det som är oändligt kan åstadkomma detta—Guds rättfärdighet. Och den har vi endast i och genom Kristus. Därför kallas han vårt hopp (1 Tim. 1:1), ”vårt härlighetshopp” (Kol. 1:27). De som gör sin egen rättfärdighet till grunden för sitt hopp upphöjer den till Kristi plats och ärar den som Gud.
9. BEGÄR. Det vi mest åtrår tillber vi som vår gud. Det som främst åtrås är nämligen det högsta goda i den åtråendes ögon. Och det han räknar som sitt högsta goda gör han till sin gud. Begär är en handling av tillbedjan, och att vara det som åtrås mest är den tillbedjan och ära som endast tillkommer Gud. Att åtrå något mer än eller lika mycket som gemenskapen med Gud är att göra det till en avgud, kasta hjärtat ner inför det och tillbe det som endast Gud bör tillbes. Han ensam ska vara det enda vi åtrår mer än allt annat. ”Ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter: att få bo i Herrens hus alla mitt livs dagar, se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel.” Psaltaren 27:4
10. GLÄDJE. Det vi främst gläds åt och finner vår glädje i tillber vi som Gud. Överflödande glädje är nämligen en tillbedjan som endast tillkommer Gud. När denna känsla når sin höjd och intensitet kallas den att berömma sig. Det vi gläds åt mer än allt annat berömmer vi oss av, och detta är en rättighet som Herren gör anspråk på (1 Kor. 1:31; Jer. 9:23, 24). Att glädja sig mer åt sin vishet, styrka och rikedom än åt Herren är att göra dem till avgudar. Att finna större glädje i familj, hustru eller barn, i yttre välmåga och bekvämlighet, än i Gud är att tillbe dem, fastän vi endast bör tillbe Gud. Att finna större glädje i någon syndens väg, orenhet, omåttlighet eller jordiskt arbete än i Guds heliga vägar—än i de andliga och himmelska tjänster där vi kan njuta av Gud—är avguderi.
11. NIT. Det vi brinner mest för tillber vi som Gud. Ett sådant nit är nämligen en tillbedjan som endast tillkommer Gud. Därför är det avgudiskt att vara mer nitisk för våra egna angelägenheter än för Guds angelägenheter—att ivrigt driva vår egen sak men vara likgiltiga inför Guds sak—att vara mer hängivna våra egna nöjen, intressen och fördelar än Guds sanningar, vägar och ära—att vara brinnande i våra egna sysslor och förverkligandet av våra planer men ljumma och likgiltiga i Guds tjänst—att anse det outhärdligt att själva bli hånade, förtalade och smädade men inte visa någon vrede när Gud vanäras, hans namn, sabbater och gudstjänst skändas, hans sanningar, vägar och folk hånas—detta är avguderi.
12. TACKSAMHET. Det vi är mest tacksamma mot tillber vi som Gud. Tacksamhet är nämligen en handling av tillbedjan. Vi tillber det som vi tackar mest. Vi kan vara tacksamma mot människor och erkänna hjälpmedels och redskaps nytta, men om vi stannar där och inte riktar vårt tack och erkännande högre—om vi inte minns Herren som den utan vilken allt detta är ingenting—är det avguderi. För detta hotar Herren dessa avgudadyrkare (Hos. 2:5, 8). När vi tillskriver vår välfärd och rikedom vår omsorg och flit, vår framgång vår klokhet och noggrannhet, våra räddningar vänner, hjälpmedel och redskap—utan att se högre upp, eller utan att i samma mån tillskriva Gud detta—gör vi dem till avgudar och offrar åt dem, som profeten uttrycker det (Hab. 1:16). Att tillskriva skapade ting det som kommer från Gud är att sätta dem i Guds ställe och därmed tillbe dem.
13. När vi visar större omsorg och flit för annat än för Gud är det avguderi. Ingen kan tjäna två herrar. Vi kan inte tjäna Gud och mammon—Gud och våra begär också—eftersom tjänsten för oss själva och världen tar den omsorg, den flit och de ansträngningar som Herren med nödvändighet måste få om vi ska tjäna honom som Gud. När vi lägger vår tid och våra ansträngningar på världen och våra begär tjänar vi dem så som Herren bör tjänas—och gör dem därmed till våra gudar. När du är mer angelägen och flitig om att behaga människor eller dig själv än om att behaga Gud—när du är mer angelägen om att sörja för dig själv och dina efterkommande än om att tjäna Gud—när du är mer angelägen om vad du ska äta, dricka eller klä dig med än om hur du kan ära och njuta av Gud—när du är mer angelägen om att sörja för köttet och uppfylla dess begär än om att uppfylla Guds vilja—när du är flitigare med att främja dina egna intressen än Guds planer—när du är mer angelägen om att bli rik, mäktig eller respekterad bland människor än om att Gud ska äras och upphöjas i världen—när du är mer angelägen om att skaffa dig världens ting än om hur du ska använda dem för Gud—när du stiger upp tidigt, går och lägger dig sent och äter bekymrens bröd för att ditt jordiska välstånd ska blomstra, medan Kristi sak, vägar och intressen får få eller inga av dina ansträngningar—då gör du världen, dig själv, dina begär och dina relationer till avgudar, medan himlens Gud försummas! Och den tillbedjan och tjänst som endast tillkommer honom ges därmed avgudiskt åt andra ting!
Den som gör Kristus till sitt främsta mål, och till slut finner honom som hans själ älskar, får sitt hjärta stillat av detta—vad han än saknar och vad han än förlorar därutöver. Han räknar detta som full ersättning för alla sina tårar, böner, efterforskningar, väntan och ansträngningar.
Därför, mina älskade,
fly avguderiet!1 Korinthierbrevet 10:14
