Ramona* var en liten flicka som hade fullt upp och var mycket aktiv. Precis som andra fyraåringar kunde Ramona göra många saker. Hon kunde cykla, klättra i ett träd, diska, skriva sitt namn och rida på sin ponny helt själv. En av Ramonas favoritsysselsättningar var att rida. Hennes familj hade två hästar och en ponny. Så roligt det var de kvällar när de spände för sin ponny Tony framför vagnen och hela familjen turades om att åka. Eller när Ramona och tre av hennes systrar klämde ihop sig på Tonys rygg och red iväg.
Det fanns många saker Ramona kunde göra, men ibland tyckte hon att hon kunde mer än hon egentligen kunde. Och ibland tyckte hon att hon var större än hon egentligen var.
En vacker sommarkväll kom några gäster hem till Ramona. När det kom gäster brukade det betyda att man skulle ha roligt.
Just den här kvällen, efter kvällsmaten, red Ramonas äldre syskon på hästarna tillsammans med gästerna. Det såg så roligt ut när de travade runt dammen och genom gräset. Ramona ville också rida, men hon fick vänta på sin tur. Medan hon väntade lekte hon på gräsmattan med hunden Clifford. Snart tröttnade hon på det och tog en sväng på cykeln. Då fick hon en idé. Hon sprang till ingången till hagen och klättrade upp på grinden. Hon tyckte om att låtsas att hon var en apa, svinga sig i grindens stänger och klättra upp och ner. Sedan försökte hon balansera på en stång och släppa taget om grinden. Hennes syskon och gästerna red i närheten. Ramona sträckte upp armarna i luften och ropade till ryttarna medan hon balanserade på grinden: ”Titta på mig! Titta på mig!” Hon kände sig väldigt stor när hon balanserade på grinden. Plötsligt slant hon med foten och föll ner i dammet. Hon blinkade förvånat och hoppade snabbt upp och borstade av klänningen. Generad såg hon sig omkring, men ingen verkade ha lagt märke till det. Hon klättrade upp på grinden igen och började leka. Ramona blev otålig medan hon väntade på att få rida. Ingen verkade komma ihåg att hon ville rida på hästarna. Hon tyckte att det skulle vara roligt att se hur högt hon kunde balansera på grinden, så hon klättrade så högt hon vågade. Hon ville att de andra skulle se hur modig hon var, så hon viftade med armarna och ropade: ”Hörni allihop! Titta på mig!” Men igen slant foten från grinden. Den här gången klarade hon sig dock med knapp nöd från att falla till marken. Ramonas pappa såg henne och gick fram till henne. ”Ramona”, sa han, ”jag vill att du håller dig borta från grinden.”
Ramona klättrade ner och försökte hitta på något annat. Efter att ha lekt en stund hade hon glömt pappas tillsägelse att hålla sig borta från grinden, och hon började klättra på den igen. Då kom Ramonas storasyster Elise fram och sa tyst till henne: ”Ramona, du borde inte göra dig till inför våra gäster.” Ramona tyckte inte om det rådet. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Hon försäkrade sig själv om att hon inte gjorde sig till! Hon bara… ja, hon lekte ju bara.
Hon klättrade så högt hon kunde, och än en gång viftade hon med armarna i luften och ropade: ”Titta på mig, allihop!” Plötsligt, innan hon hann förstå vad som hände, hade hon landat på marken med en duns och började gråta så högt hon kunde. Visst gjorde det ont, men mest av allt var hon chockad och skamsen.
Ramonas pappa kom fram till henne och lyfte upp henne. Han såg till att hon inte hade skadat sig allvarligt och bar henne till huset. Det var fortfarande ljust ute och kvällen hade bara börjat, men han tog med henne upp till hennes säng.
Innan han lade henne i sängen pratade han med henne. Ramona grät fortfarande, och pappa försökte torka hennes tårar. ”Ramona, lyssna, kan du vara tyst en liten stund? Varför tror du att du föll?” Hon snyftade och ryckte på axlarna. Pappa fortsatte: ”Om du hade lytt mig och hållit dig borta från grinden, som jag sa åt dig att göra, skulle du inte ha fallit. Elise sa också åt dig att sluta göra dig till, men du lyssnade inte. Vet du att det egentligen är högmod att göra sig till? Bibeln säger: Högmod går före undergång, och en högmodig ande före fall – Ordspråksboken 16:18.
Ramona nickade. ”Ångrar du att du inte lydde mig, Ramona?” frågade pappa. ”Ja, pappa, jag är ledsen”, svarade hon gråtande. Pappa bestämde att hon den här gången fick sitt straff genom att hon hade fallit och måste gå och lägga sig tidigt. Ramona hade hellre fått smisk än behövt gå och lägga sig tidigt, vilket var en stor sorg för hennes lilla hjärta. Men det var bra för henne, eftersom det fick henne att ångra sig.
Ramona glömde aldrig den här lärdomen, dels på grund av fallet och dels för att hon skickades i säng tidigt och missade det roliga med att rida. Hon hade inte bara varit högmodig genom att göra sig till, utan hade också medvetet varit olydig mot pappa.
Elise hade skrivit en melodi till den vers som pappa hade nämnt för Ramona. Från och med då kom Ramona, varje gång hon sjöng den sången, ihåg hur sann den versen visade sig vara för henne.
Här är sången som Ramona sjöng:
*Namnen i den här artikeln har ändrats
