Åttaårige Jamin var inte särskilt smart. Eller åtminstone var det vad hans storebror sa. Nästan dagligen hittade bror Kenny sätt att påminna Jamin om hans brister och skratta åt hans misstag.
”Jamin, du kommer aldrig att bli smart”, sa Kenny. Djupt inne kände Jamin sig beredd att acceptera ett liv av förvirrade snedsteg. Skulle han alltid vara klumpig? Skulle han alltid säga fel saker? Det var vad Kenny sa.
Jamin trodde på Kennys predikningar med vidöppna ögon. Kenny var tre år äldre än han, så han måste ha rätt. Mycket väl, då skulle Jamin vara enkel. Kenny skulle vara smart. Livet var inte rättvist. Pappa och mamma ogillade Kennys högmodiga prat och straffade honom när de kom på en av hans föreställningar. Men Kenny hade ett sätt att undvika att bli hörd. Så han fortsatte att håna Jamin.
Farmor Otto såg dessa prövningar från sin gungstol på verandan. Hon var en tystlåten gammal dam.
”Jamin, vet du var Kenny är?” frågade mamma med ett leende. ”Det är snart kvällsmat.”
”Han gick för att kolla sina prärievargsfällor. Jag går och hittar honom.”
Det var kyligt i luften när han trampade över gräsmattan, och solen blev gammal när han korsade skogsbrynet. De flyktiga skuggorna susade över kullarna. Kylan fördjupades ju längre han gick in. Han andades den rika luften och följde Kennys spår. Så småningom skulle stigen mynna ut i en äng, men Jamin hoppades hitta Kenny innan han behövde gå så långt. Fällorna hade redan blivit kontrollerade, så Jamin visste att Kenny hade gått här. Jamin traskade vidare beslutsamt. Hans gyllene huvud fångade de trötta strålar som flydde från solen när de fladdrade genom träden. Och snart hade även de bleknat och lämnat kvar skogen doft av mossa. Spindelvävssjoken hade gjort sitt, och deras väggar hängde från grenarna ovanför.
Till sist, när träden tunnades ut och ängen visade sig, visste Jamin att detta var slutet på hans brors fällsträcka. Om Kenny inte fanns här visste han inte var han skulle leta annars.
Men Kenny var där. När Jamin klev in på ängen kunde han se en frustrerad hög till höger. Högens röst hade en bekant klang. Högens ansikte var plågat. Högen var Kenny. ”Är du okej? Vad hände?” Jamin kände sig underlig när han såg Kenny hopkrupen i gräset. Kenny var smart. ”Gick du i en fälla?”
”Ja, Jamin. Jag… jag såg inte vart jag gick. Hjälp mig. Snälla.”
Jamin böjde sig ner och fann en fotled fast i en stålfälla. Mörkret fläckade marken runt Kenny. Snabbt vred Jamin sina starka armar och öppnade käftarna. Kenny föll fri. ”Kan du gå?”
”Ja. Jag tror det. Om du stödjer mig kan jag stappla med.”
”Pappa och mamma kommer att vara oroade. Vi har missat kvällsmaten.”
Mycket riktigt, när bröderna vinglade tillbaka genom skogen hörde de sin fars långa rop. Jamin ropade tillbaka, och han stod vid deras sida på ett ögonblick, såg fotleden och lyfte upp Kenny som ett skadat får. Den konstiga lilla sällskapet skyndade hem, och skärmdörren smällde igen när pappa svepte över verandan. Jamin gick till tvätthuset och skrubbade sina händer. Han gick mot ytterdörren.
”Jamin.” Det var farmor. Verandans lampa visade henne i hennes gamla gungstol. En tung filt låg över hennes axlar.
”Ja, farmor?”
”Tror du att du inte är särskilt smart?”
”Det är vad Kenny säger.” Jamin vred sig obekvämt.
”Du var stark nog att öppna fällan, och Kenny var det inte. Du var modig nog att hitta honom i mörkret. Många unga pojkar skulle inte vara det.” Jamin var tyst. Farmor Otto gungade lite till och log sedan. ”Gud gjorde dig som du är av en anledning, Jamin. Han gjorde Kenny som han är av en anledning. Han har en plan för dig, och en plats som bara du kan fylla, vet du.”
Jamin vände sig om och gick in i det varma köket. Han log.
