Herrens ängel läger sig omkring dem som fruktar honom, och frälser dem –Psalm 34:7.
”Berätta en historia, mormor,” bad två ivriga barn när de trängde sig runt hennes gungstol.
”Jaså, jaså, ni barn tycker om att höra historier, eller hur?” svarade mormor med ett glittrande i ögat. ”Okej, jag ska berätta om en gång när jag var runt åtta år gammal, och min syster Lori var nio.
Vi bodde på en gammal gård, invid en kort stig längs en grusväg. En morgon kallade mamma in oss från lekandet och sa att hon var utan socker. Hon bad oss gå till fru Brightbill för att se om hon hade något socker att låna ut. Förstår ni, vi hade inga telefoner när jag var liten, så hon kunde inte ringa grannen och be henne. Grannar delade ofta med sig av saker eftersom vi inte heller handlade i affären särskilt ofta. Så mamma gav oss en burk, och vi gav oss iväg på vår långa promenad medan mamma ropade efter oss och påminde oss att inte stanna längs vägen.”
”Hur långt var det till Brightbill-familjen?” frågade Sharon.
”Åh, det var ungefär en halv mile till vår närmaste granne, Rhines ställe, och sedan ytterligare cirka en fjärdedels mile till Brightbills,” svarade mormor.
”Åh, det är långt. Mamma låter oss inte gå på vägen alls,” tillade Micah.
”Jag är säker på att ni har rätt,” höll mormor med. ”Och jag hoppas att ni aldrig går på vägen utan era föräldrars tillåtelse. Men saker var mycket annorlunda när jag var liten. Vi gick också varje dag till skolan, vilket var ganska mycket längre än till Brightbill-gården. Så ärendet vi gjorde åt mamma den morgonen kändes som roligt. Det fanns bara ett problem. Familjen Rhine hade en gammal man som bodde i sitt sommarhus. Han hette Pierce, och han hade en mycket ilsken hund; åtminstone uppförde den sig mycket ilsket! Den hölls in bakom ett högt trådstaket som var kopplat till ett gammalt skjul.
Varje dag när vi gick till skolan skrämde den hunden oss förfärligt med sitt vilda skällande och morrande. Men mamma påminde oss alltid att be och komma ihåg bibelversen som säger: När jag är rädd, skall jag sätta min förtröstan till dig – Psalm 56:3. Ändå skyndade vi förbi så fort våra ben kunde bära oss.
Lori och jag gav oss glatt iväg på vårt ärende åt mamma. Vi skuttade fram och såg dammet virvla under våra fötter den där varma sommarmorgonen. Allt verkade ovanligt tyst och stilla när vi passerade genom klyftan, över den porlande bäcken och upp för den branta backen precis innan grannarnas ställe. Där framför oss låg det gamla skjulet, och på andra sidan stod det höga staketet som höll inne Pierces elaka hund. Mitt hjärta började bulta snabbt. ’Kanske den där elaka hunden inte hade sett oss än,’ tänkte jag tacksamt medan jag viskade för mig själv ännu en gång, ’jag ska lita och inte vara rädd.’
Plötsligt bröts luften av det fruktansvärda skällandet från den elaka hunden när han sprang runt hörnet på det gamla skjulet! Lori och jag stelnade till! När den arga hunden sprintade mot oss skrek Lori. Nästa ögonblick insåg jag att hon hade fallit och satt mitt i grusvägen, med händerna bakom sig mot den hårt packade grusytan, fötter och ben i luften, sparkar och sparkar, snurrande runt medan den arga hunden cirklade runt henne, hoppade in mot henne och nyp i hennes fötter och ben! Jag var så rädd. Jag stod bara frusen på stället. Jag kommer inte ihåg om jag skrek eller om jag bad. Men plötsligt hördes ett rop! Det var Pierce, med en piska i handen. Han kom springande runt skjulet och ut på vägen. Han piskade och piskade den hunden och fick till sist bort honom från Lori och tillbaka in i staketet där han hörde hemma, medan Lori och jag stod där, darrande och gråtande av lättnad.”
”Wow!” utbrast Sharon. ”Det var verkligen otäckt, eller hur?”
”Behövde Pierce göra sig av med sin hund?” frågade Micah.
”Ja, Sharon, det var väldigt skrämmande,” svarade mormor. ”Och nej, Micah, Pierce gjorde sig inte av med sin hund. Vi barn behövde fortsätta lita på den gode Herren att han skulle hålla oss säkra varje dag.”
”Jag kommer inte ihåg vad som hände efter att Pierce fick bort hunden den dagen, eller om vi någonsin fick mammans socker, men jag kommer aldrig att glömma vad som hände den dagen.
Det var ett mirakel att Lori och jag inte blev skadade. Det finns en vers i Psalmen som säger: Fräls mig ur lejonets gap… –Psalm 22:21. Hur tacksamma var vi inte över att ha blivit räddade ur hundens gap! Jag tycker om att tänka att Herrens ängel stod med sitt svärd draget framför den hundens gap varje gång han hoppade mot min kära syster.”
