Joel hade ett allvarligt problem med att ta saker som inte tillhörde honom. Ibland smög han till sig mammas nybakade kakor ur kakburken, eller så tog han Nathans tuschpennor utan att fråga om han fick använda dem. Än värre var att Joel ljög eller kom med ursäkter när han blev ertappad. Mamma och pappa var tvungna att straffa Joel många gånger. De sa till honom att om han fortsatte att ta små saker utan att be om lov, kunde det leda till att han stal större saker när han blev äldre.
Och Gud hatar stöld!
En dag tog mamma med sig Joel och Nathan till Weaver’s Country Store för att köpa skor. ”Titta, mamma”, sa Joel ivrigt och pekade på de blanka fickknivarna på disken. ”Kan du snälla köpa en åt mig?”
”Nej, Joel”, svarade mamma. ”Du måste vänta tills du blir äldre innan du får en fickkniv.”
”Okej”, svarade Joel ganska besviket.
Senare, medan mamma provade ut skor åt Nathan, gick Joel tillbaka till fickknivarna längst fram i butiken. Han tittade längtansfullt på dem. ”Den där vita är verkligen fin”, tänkte han. ”Åh, om jag ändå kunde få den! Mamma förstår inte att jag är gammal nog att ha en. Alla andra pojkar i min ålder har fickknivar.” Just då dök ännu en ful tanke upp i hans huvud. ”Jag tror att jag tar den där vita. Ingen kommer någonsin att få veta.” Joel sneglade mot den bakre delen av butiken, där herr Weaver hjälpte Nathan att prova skor. Ingen tittade, så han sträckte sig snabbt upp, tog den vita fickkniven ur lådan på disken och stoppade den i fickan.
Nervöst vände sig Joel om och gick tillbaka uppför gången. Det började bulta i huvudet på honom, och hjärtat slog så hårt att han var rädd att alla skulle höra det. Han hoppades att mamma skulle behöva längre tid på sig att prova ut skor åt Nathan. Då kanske hon inte skulle märka hur varm och röd han blev i ansiktet. Mamma verkade alltid märka när något var på tok.
Men den här gången märkte mamma inget, och snart var de på väg hem. Efter några dagar insåg Joel att det inte var roligt att ha en stulen fickkniv. Han kunde nästan aldrig använda den av rädsla för att bli ertappad. För det mesta var han tvungen att gömma den ordentligt!
Flera veckor gick. En kväll kom Nathan in i köket där Joel och mamma diskade efter kvällsmaten. ”Titta, mamma! Jag hittade den här fickkniven under soffkudden. Jag undrar var den kommer ifrån?”
Joels hjärta började slå vilt medan han såg mamma undersöka fickkniven. Han önskade att han kunde rusa ut och försvinna. Han hade just gömt fickkniven under soffkudden den kvällen, när mamma oväntat hade kommit in i vardagsrummet och sagt att kvällsmaten var klar. Han hade aldrig trott att någon skulle hitta den där.
Plötsligt insåg han att mamma tittade på honom. ”Joel, vet du var den här kommer ifrån?” frågade hon.
”Åh! Eh – jo – alltså – jag tror att kusin Mike har en likadan vit”, stammade Joel. ”Den – eh – den måste ha ramlat ur fickan på honom häromkvällen när de var här på besök.”
”Jaså … Nåväl, jag måste fråga moster Eva om det här”, svarade mamma lugnt och lade fickkniven på fönsterhyllan.
Joel kände sig eländig. Det var som om mammas sorgsna ögon följde varje rörelse han gjorde. Åh, vad han önskade att han aldrig hade stulit den där fickkniven! Varje gång han tittade på den där den låg på hyllan verkade den bli större och större! Han bestämde sig för att gå och lägga sig tidigt, men när han blundade såg han bara den där fula, vita fickkniven, som hånflinade åt honom från fönsterhyllan!
Nästa dag kallade mamma till sig Joel. Hon höll den vita fickkniven i handen. ”Jag ringde moster Eva i dag, och hon sa att Mike inte har någon fickkniv. Nå, Joel, berätta för mig … var fick du tag i den här fickkniven? Och kom ihåg, det lönar sig inte att ljuga”, sa mamma bestämt medan hon lade handen under hans haka och lyfte upp hans hängande huvud så att han såg henne i ögonen.
”Jag – eh – tog den från Weaver’s Store”, stammade Joel.
”Förstår du att det var stöld?” frågade mamma.
”Ja, det gör jag, och jag – jag är också ledsen att jag ljög om det. Jag ska aldrig göra något sådant igen. Jag – eh – har mått så fruktansvärt dåligt ända sedan jag stal den”, hulkade Joel medan kroppen skakade av snyftningar.
”Jag är glad att höra dig säga det, Joel”, sa mamma. ”Pappa och jag har bett Gud hjälpa dig med det här problemet med att ljuga och stjäla. I kväll, när pappa kommer hem, måste du berätta allt för honom. Sedan ska pappa och jag bestämma vilket straff du ska få. Efter det tar vi med dig tillbaka till butiken, så får du lämna fickkniven till herr Weaver. Och eftersom du har använt kniven måste du betala för den med dina egna pengar.”
Joel fasade för att behöva möta pappa och herr Weaver, men senare, när allt var över, kände han sig mycket bättre. Den dagen lärde sig Joel en läxa som han aldrig glömde.
