Hans kudde var våt, tårarna rann än,
Åh! Var är dagen? Natten tog aldrig slut.
Beslut hade han fattat; han skulle aldrig glömma.
Hans hustru och barn, åh, vilken ånger!
(Man vet inte vad man har förrän det är borta.)
Han sträckte sig efter flaskan och väntade på gryningen.
Dagarna kom och gick, allt tycktes flyta ihop.
Han behövde få svar, få allt på rätt köl.
”Gå till dina grannar”, hörde han en svag röst säga.
”Men han är ju kristen!” tycktes tanken absurd.
”Han har svaren, så dröj inte!”
Han bestämde sig för att gå, men inte just i dag.
Han låg på sin säng, bördan var alltför tung.
”Gå till dina grannar, det är ännu inte för sent!”
Rösten manade så starkt att han reste sig från golvet,
Tog på sig stövlarna och gick mot dörren.
Grannen var hemma, med ett så varmt leende;
Han berättade om Jesus, som skulle förvandla hans liv.
Det han sade verkade knappt vara sant.
Allt blev så klart! Han grät när han brast ut.
Guds kärlek fyllde hans själ, så full av behov,
Han visste utan tvivel att han hade blivit hel.
Han ringde genast sin hustru.
”Åh, snälla, kom hem, Gud har tagit bort hatet!”
Med familjen vid sin sida, hans synder i havet,
kunde han knappt vänta på att bli den Gud skapat honom till.
