Den tidiga kyrkan i forna dar
ville gärna berätta
för syndaren om Jesus Kristus,
om himmel och helvete.
Visst var de inte fullkomliga,
men ändå älskade de sin Herre
och strävade att följa denna befallning
trots faror och svärd.
Ju fler människor de omvände,
desto större blev spänningen.
Landets onda härskare
visste inte vad de skulle göra.
Många brändes på bål,
några sattes i kalla fängelsehålor,
för att de spred evangeliets ord
med djärv tro och mod.
Dessa tappra soldater som led så mycket
var verkligen lysande ljus,
men de såg fortfarande behovet
av att berätta för andra om Gud.
Nu har många år gått sedan dess;
vi kristna brukar säga:
”Var ett föredöme för världen;
du behöver inte visa vägen.”
Men om den här synen vore sann,
då skulle jag vilja veta:
liksom kyrkan i forna dar,
varför växer inte vår kyrka?
Har elden falnat
här i Amerika?
Eftersom tron är god, varför delar vi den då inte
som helgonen förr?
I andra länder just i dag
brinner elden klart,
för där är de kristna ivriga
och strider med kraft.
Medan vi tackar Gud för friheten här,
prisar de sin Herre i höjden.
Och tackar Honom för att de för Jesu skull
lider och dör.
Så medan martyrer i andra länder
utgjuter sitt blod för Gud,
skulle vårt blod också fläcka jorden
om vi spred Guds ord.
Är det en välsignelse från vår Gud
att vårt land är fritt?
Eller är det för att vi inte är ett ”hot”
mot samhället?
Skäms vi, eller har vi ingen tid?
Kära vänner, tiden är nära.
Om vi inte för människorna till Gud,
kommer folket att gå under.
Så låt oss till sist, vänner, välja
den väg som Jesus gick,
visa vilsna själar den smala vägen
som leder människan hem till Gud.
– Darren Brubaker
