Är det bara när hjärtat brister,
när förvirringen virvlar omkring mig,
som jag verkligen söker min Frälsares famn
och vänder min vilja mot honom?
Är det bara i mörkret,
när jag inte kan se min väg;
eller när jag får en fråga jag inte kan besvara,
som jag tänker på att stanna upp och be?
Är det bara när jag känner
hur ondskans krafter samlas omkring mig,
som jag söker hans beskydd;
för att få skydd i hans famn?
Å, mitt dåraktiga hjärta!
Hur kan du kalla honom din bästa vän
när det bara är i dina prövningar
som du förlitar dig på honom?
Också i goda tider behöver du honom,
kanske ännu mer;
för det är lättare att glömma att söka honom
när vägen tycks vara tydlig.
Även när du inte hör honom,
när du inte stannar vid hans sida,
hör han dig när du ropar till honom
och du lägger dina bekymmer på honom.
Men hur mycket bättre vore det inte
att uppriktigt söka hans ansikte
lika mycket under livets lugnare stunder
som under de svårare!
Att söka och leta, att stanna vid hans sida,
att dela glädjen och sorgen,
det okända i hans händer – han ska stå vid din sida
vad morgondagen än för med sig.
