För några månader sedan skapade en ung man vid namn Michael Izbicki stora rubriker. Uppståndelsen började med protesterna mot den här unge mannens ansökan om att bli erkänd som vapenvägrare efter examen från den prestigefyllda amerikanska sjökrigsskolan. Detta var ett särskilt hårt slag för militären, eftersom Izbicki var en begåvad kadett med mycket goda studieresultat. Som alltid var det ”kristna” som uttalade sig hårdast. En av hans befälhavare i flottan sade att den ”pacifistiska inriktning inom kristendomen som Izbicki omfattade inte stämde överens med den kristna tron i allmänhet”. Samme befälhavare sade till och med att kväkarna som stödde Izbicki liknade ”pastor Jim Jones och hans Folkets tempel, en självmordssekt”. När det kommer från en man som har gjort karriär på att leda flytande flygbaser och kärnvapenbestyckade ubåtar, som alla kan utlösa Harmageddon med ett enda knapptryck, finner jag hans kommentarer en smula ironiska. Det jag finner intressant och rentav skrämmande är att se hur medierna framställer fredliga, uppriktiga försök att följa Jesus.
Jag undrar hur många människor som över huvud taget tar sig tid att fundera över vad de säger sig tro på. För Michael Izbicki kom vändpunkten när han gjorde ett psykologiskt test efter examen från sjökrigsskolan 2008. En enda fråga i testet blev avgörande: Skulle han avfyra en robot med kärnstridsspets? När han faktiskt tänkte efter … svarade han ”nej”. Efter det förändrades allt för honom.
Förra veckan såg jag en politisk karikatyr uppsatt på väggen på jobbet, där Frihetsgudinnan parodierades i en ovanlig pose. I stället för den vanliga facklan i höger hand hade någon konstnär satt ett makabert huvud av Osama bin Laden där. Under statyn stod orden ”Spelet är över”. Man kunde tro att den samlade visdomen från 6 000 år av mänsklig historia skulle säga oss att det här ”spelet” inte är över.
”Spelet” kommer bara att bli hetare fram till tidsålderns slut. ”Och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud hade berett en plats åt henne, för att de skulle försörja henne där i ettusen tvåhundrasextio dagar.” Vägen till att vinna detta ”spel” har aldrig förändrats, och den kommer inte att förändras förrän den dagen. Kristus visade oss vägen: ”Och de övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord; de älskade inte sina liv så mycket att de drog sig för döden. Upp. 12:5–6, 11
I det här numret undersöker vi en mångsidig (om en femhörning nu kan kallas rund) syn på kristendomen. Vi människor tenderar att reagera i stället för att handla, och orsakar ibland splittring bland andra troende som närmar sig Kristus och hans undervisning med en annan betoning. Och på tal om splittringar: läs artikeln ”Orsaken till splittring … och botemedlet”.
Splittring skulle förmodligen få litet fotfäste i kyrkan om vi alla praktiserade Gelassenheit. För den som inte känner till termen är det ett tyskt ord som anabaptister ofta använde för att beskriva hur man ”släpper taget” om det gamla livet. Artikeln är en översikt över en föga känd skrift av en relativt okänd författare som bidrog till att sätta fart på den anabaptistiska väckelsen i början av 1500-talet, men som senare gled tillbaka in i en sorts kompromiss. Därför är Karlstadts skrifter inte särskilt kända i dag, trots att han hade stort inflytande på den tidiga anabaptismen.
Därefter tittar vi på böcker. Både de negativa som bör hamna på brasan och en som bör ligga i ditt barns knä. Sedan talar Origenes till oss om att dö med Kristus och om dopet.
Nästa ämne är läran om de två rikena. Som människor som har upplevt en andlig pånyttfödelse är vi nu medborgare i Kristi rike. Men … vi måste också förhålla oss till denna världens regeringar, vars lagar och värderingar många gånger står i konflikt med Kristi lag och värderingar.
Vi avslutar med en dikt om nåden. Den nåd som låter oss leva och gestalta Jesu inplanterade karaktär.
Må detta nummer av The Heartbeat of the Remnant väcka en större kärlek till honom hos dig! ~Broder Dean
