Ibland är mitt hjärta tungt,
Tyngt av oro och bekymmer.
Då ropar min Herre till mig,
”Kom, mitt barn, jag bär din börda.”
Ibland väller frågor fram i mitt sinne,
Svaren tycks undflyende och svårfångade.
Då lyfter jag blicken mot min Gud,
Och gör anspråk på hans kärlek, som vilar över mig.
Ibland känner jag för att ge upp,
Vägen framför mig tycks lång och svår.
Men jag tänker på min herdes väg,
Det var för mig han blev sårad.
Ibland är mitt sinne omtöcknat,
Jag snubblar för varje steg jag tar.
Men ur dimman hör jag en viskning,
”Du är min, lita på mig, jag ska bana en väg.”
Ibland tycks mina omständigheter
hårda och orättvisa.
Men då viskar min Fader,
”Kära barn, misströsta inte.”
Ibland känner jag mig helt ensam,
Värken inom mig kväver och bränner.
Mästaren säger: ”Min utvalda,
Endast jag kan uppfylla det som ditt hjärta längtar efter.”
Ibland är mina ögon fulla av tårar,
Mitt hjärta känns nära att brista.
Då påminner min Frälsare mig:
Den väg som ligger framför mig har han vandrat.
Ibland oroar jag mig och undrar
hur allt någonsin ska ordna sig.
Ändå står löftet fast: allt blir väl
för den som har sin glädje i Gud.
Ibland känns framtiden skrämmande,
Inte alls som jag hade hoppats.
Ändå fäster jag blicken på hans slutgiltiga mål,
för jag vet att det är bättre än det jag famlade efter.
Ibland känner jag mig lämnad bakom,
medan andra kan leva så fritt vidare.
Men jag ska lita på min Faders planer
och se fram emot hans eviga jubel!
Ibland finner jag mig själv drömma
om den kommande framtiden i himlen.
Å, vilken salighet det ska vara
att höra orden: ”Bra gjort.”
