Döden verkade säker, sa alla läkare.
Var det verkligen sant ”att han skulle dö inom några dar”?
Han ville inte erkänna det, men drevs ändå av rädsla.
Han spände ut bröstet och dolde varje tår.
Innan han visste när hans slut kunde komma,
förkunnade han djärvt sin egen suveränitet.
Att erkänna sin rädsla för det okända
vore värre än döden och ensamheten i evigheten.
”Ingen kan veta vilken ångest jag bär inom mig!
Jag ska låtsas att allt är bra och dölja mina känslor.
Folk talar om Gud – åh, vad arg det gör mig!
Snälla, gå härifrån, eller tala om något annat!”
Ensam i sängen börjar tankarna rusa.
”Jag är trött på fångenskapen; kan det finnas nåd?
Nej, det kommer aldrig att fungera, för mig är det för sent.”
Med ryggen vänd mot Gud väntade han på sitt öde.
Predikanten visste inte riktigt vad han skulle säga
vid begravningen för mannen som gått sin egen väg.
Allt han visste var att mannen hade gjort ett dåligt val,
förhärdat sitt hjärta och stängt ute Guds röst.
Nu gick det inte att ändra på; han måste bära följderna.
Döden slukade sitt offer – hans själ var för evigt förlorad.
