”Kan du följa med mig och hälsa på min syster och hennes man?” frågade en vän min man. ”De har allvarliga problem i äktenskapet. Min svåger såg hur Gud verkar i vårt äktenskap och frågade mig hur det gick till. Kan du berätta för dem hur Gud också skulle kunna förändra deras äktenskap?”
Vid skymningen den kvällen väntade min man och jag tillsammans med vår vän utanför hans systers hem. En halvtimme senare skramlade en fallfärdig röd pickup fram och stannade med ett ryck. En överviktig man i kläder täckta av fett och med ett ständigt leende hävde sig ut bakom ratten, medan hans vackra, modernt klädda fru hoppade ur passagerarsätet.
”Kom in! Kom in!” bjöd de och visade oss till trappan som ledde upp till deras bostad.
”Ursäkta röran”, sade hustrun ursäktande och plockade bort kläder från sofforna så att vi kunde sätta oss. Rummet var påkostat möblerat men smutsigt. Ett tjockt lager damm täckte den stora tv:ns ovansida, sidoborden … allt.
”Herre, ge oss vishet”, bad jag tyst när vi satte oss mitt emot paret. Hur skulle vi kunna få kontakt med människor vi knappt kände, och som inte hade Gud i sina liv?
Maken talade. Hans fru hade svikit honom ordentligt och varit otrogen mot honom många gånger. Just nu träffade hon en ny pojkvän, en ung kille som hon hade lärt känna på gatan. ”Men jag förlåter dig allt det där”, lovade maken, ”om du är villig att börja om, vara min fru och vara mamma åt våra barn. Jag vet att du har misslyckats, men vi misslyckas alla. Låt oss börja om, älskling.”
Hustrun satt tyst som en sten. Vår vän talade och vädjade till sin syster och svåger att försonas. Min man talade om Gud och hans plan för äktenskapet och uppmanade dem att vända sig till honom.
Till slut öppnade hustrun munnen. Bitterhet vällde fram; vanära; gammalt groll. ”Du visar aldrig att du bryr dig om mig. Du köper aldrig något åt mig. Varför skulle jag fortsätta försöka göra dig nöjd?”
Maken gav sig in i grälet. Båda talade samtidigt, oavbrutet, allt högre och högre.
Vi satt med tunga hjärtan, lyssnade, bad och tänkte. Jag försökte föreställa mig hur hustrun måste ha känt sig. Hon var vacker och ung. Varför stanna hemma och städa, laga mat och tvätta kläder åt en storväxt make som tillbringade dagarna lutad över oljiga motorer och krypande under smutsiga bilar? Varför, när hon kunde ha roligt ute på gatan med en häftig, ung kille som fick henne att känna sig sååå speciell?
Till slut tog parets krafter slut. Vi satt tysta och sorgsna. ”Jag är ledsen”, sade min man till slut, ”men vi kan inte hjälpa er. Den ende som kan hjälpa er är Gud. Och om ni inte vill ta emot hans hjälp finns det inget hopp för ert äktenskap.”
”Ja, jag borde verkligen gå i kyrkan”, mumlade maken.
”Ha, ha”, hånlog hustrun. ”Vänta bara, så blir du väl mennonit än!” Vi reste oss och skakade hand, lovade att be för dem och gick.
Efter att vi hade gått den kvällen fortsatte hårda ord att flyga mellan paret. Deras två barn kom dit och tog faderns parti och drev ut modern ur huset.
Långt borta hördes musik — och vad mer? Sång. Glädjerop. En hustru slog upp fönsterluckan mot gatan, lutade sig ut och spanade längs vägen. Javisst, i dag är dagen då min man ska hämta hem förbundsarken. Men varför för de sådant oväsen för den?
Tåget dansade in i staden, sjöng, ropade och blåste i trumpeter. David dansade av all sin kraft, med hjärtat överflödande av tacksamhet mot Gud. Efter plågsamma år på flykt undan Saul hade Gud gjort honom till kung. Och nu återvände Herrens ark äntligen till sin rätta boning … Lovad vare Gud!
När David hoppade och ropade sig uppför gatan såg hans hustru ner på honom från sin plats vid fönstret med en mörk rynka i pannan. Se bara hur manteln fladdrar omkring honom när han dansar. Skäms han inte?! Och att skrika så där … så beter sig väl inte en kung! Bryr han sig inte om vad andra tycker?!
David kom hem flera timmar senare — trött men glad — för att välsigna sitt hushåll. Det hade varit en god dag. Han kunde berätta allt om den för sin hustru Mikal vid kvällsmaten.
Men hon hann före honom. [”Nå, visst uppförde du dig storslaget i dag”,] sade hon kyligt. David måste ha sett förvirrad ut. [”Jag menar, att hoppa omkring så där framför tjänsteflickorna, precis som en fåfäng typ från gatan!”]
David måste ha blivit sårad. [”Jag gjorde det inför Herren, honom som utvalde mig till kung i stället för din far.”]
Jag föreställer mig hur Mikal ryckte till. Aj! [”Varför måste du kasta det där i ansiktet på mig?”]
[”Jag vet att jag är ringa i dina ögon,”]* fortsatte David, [”men de tjänsteflickor du nämnde, de håller mig högt.”]
Jag tänker på den vilsegångna kvinnan i staden som hennes barn drev bort hemifrån, och undrar vem som kommer att ta hand om henne om fyrtio år, när hennes vackra ansikte är rynkigt och ryggen krökt.
Jag föreställer mig Mikals ensamma ålderdom. Berättelsen slutar med att säga att hon inte fick några barn ända till sin dödsdag. Jag tvivlar på att hennes kunglige make längre bemödade sig om att komma till henne. Varför skulle han det? Han fick rikligt med ära från andra. Jag undrar också om Mikals vanära och deras brytning försvagade kung David. Flera kapitel senare berättas det om hur hans blickar vandrade till en grannes hustru och om synden som följde.
Alla hustrur frestas att vanära sina män. Vi frestas att vanära dem oavsett om vår man är kung eller mekaniker, gudfruktig eller ogudaktig.
Varje dag väljer jag om jag ska ära eller vanära den make Gud har gett mig. Jag kan gå sida vid sida med honom och stödja honom med entusiasm, eller hänga ut genom fönstret och se på med förakt i hjärtat. Jag kan inrikta mig på det han gör bra och berömma honom, eller tjata om det han gör fel. Mitt val avgör om jag får gensvar eller går miste om det. Mitt val påverkar inte bara min man och mig, utan också en sky av vittnen … mina barn, mina systrar i Kristus och mina grannar.
”Och hustrun ska visa vördnad för sin man.”
(Efesierbrevet 5:33b)
* Så här står det i den spanska bibeln; tanken är tydligare än i den engelska översättningen.
