Där stod han, kungen själv, inför Pilatus och väntade på sin dödsdom. En stor folkmassa hade samlats utanför. Det gick inte att ta miste på det: människorna var arga. De ville att denne man, Jesus från Nasaret, skulle dö. ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” var det enda som hördes. Den här mannen måste ha gjort något fruktansvärt. Men vilka var dessa människor som var så arga på Guds Son? Kanske var de våldtäktsmän, tjuvar och mördare. Möjligen var de traktens lögnare, fyllon eller några andra ogärningsmän. I själva verket var de religiösa människor, kyrkobesökare, sådana som hävdade att de var Guds folk.
Ända sedan den ökända dagen har historien upprepat sig. Människor som hävdar att de är Guds folk har betraktat dem som älskar Jesus och försöker följa hans undervisning som sina fiender och förföljt dem på alla sätt de kunnat. Från judarna till romerska katoliker till protestanter har den etablerade kyrkan i varje tidsålder alltid varit fiende till dem som försöker styra sin vardag efter Skrifternas enkla och tydliga budskap.
Jag är bekymrad över att vi har slutit en överenskommelse med vår tids etablerade kyrka – en överenskommelse om fred till varje pris.
Varje bibelställe som lär ut tillrättavisning, förmaning eller korrigering betraktas som föråldrat och får inte användas för att forma dagens kristnas tro och liv. Många enskilda personer, kyrkoledare och till och med hela kyrkor har börjat tro att enbart kärlek och acceptans är ett bättre sätt att leda andra till Kristus. De som vill höja en varnande röst betraktas som kritiska och som sådana som skapar oro, och därför tystas de snabbt.
När vi rannsakar Skrifterna ser vi att Jesus, sedan lärjungarna och därefter den tidiga kyrkan inte hade något gott att säga eller tänka om den falska kyrkan.
När jag är ute och vittnar eller talar med människor om Herren häpnar jag över motreaktionen från vår tids etablerade kyrka. Framför allt den protestantiska kyrkan.
En enkel man kom fram till en kristen konsert med en skylt där det stod ”Jesus frälser från synd”. Han hade inte ens hunnit säga ett ord innan han blev angripen. ”Sluta döma oss!” ”Du känner inte våra hjärtan!” ”Du är en skam!” ”Trångsynt!” Mannen gick långsamt därifrån.
Ofta är de människor som blir arga när samtal om Gud kommer på tal faktiskt sådana som säger sig känna Jesus. Syndarna verkar låta budskapet nå in i sina hjärtan. Om du gick till en vägkorsning i en stad och bara höll upp en skylt som förkunnade något om Kristus, skulle du snart se att detta stämmer.
När jag stod i kön på en snabbmatsrestaurang lade jag märke till att den unge mannen som gjorde min smörgås hade många intressanta tatueringar. Några föreställde gravstenar, dödskallar och andra grafiska motiv. Jag frågade honom lugnt om han kunde förklara vad tatueringarna betydde för honom. Han började ingående berätta om var och en. Sedan frågade jag den unge mannen om han kände Jesus. Han blev allvarlig och förklarade att han ville tro på Gud men inte kunde. Jag citerade några bibelverser och sa till honom att Gud väntade på honom. Jag märkte att Guds ord gjorde starkt intryck på den unge mannen.
Samtidigt märkte jag också att kvinnan bakom mig började bli otålig. Till slut avbröt hon vårt samtal och sa till mannen: ”Jesus älskar dig precis som du är. Du behöver inte förändras för den här mannens skull.” Senare berättade kvinnan för mig vilken kyrka hon gick i och hur dömande hon tyckte att jag hade varit. Jag häpnade. Jag hade bara berättat för den unge mannen om Frälsaren!
Innan jag lämnade restaurangen gick jag tillbaka till den unge mannen för att säga adjö. När jag kom fram såg han upp med tårar i ögonen. ”Tack”, sa han. ”Jag märker att du verkligen bryr dig om mig. Jag ska gå hem och verkligen tänka på det du sa.”
Den kvällen, när jag tänkte tillbaka på dagens händelser, undrade jag varför den kvinna som bekände sig vara kristen hade haft sådana problem med mitt samtal med den unge mannen. Varför blev hon så arg? Jag kände att Herren gav mig ett svar: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon –Matteusevangeliet 6:24.
Hon var en trevlig ung kvinna. Och ja, hon bekände att hon var kristen, men hon levde uppenbart inte i lydnad mot Guds ord. Bortsett från att hon gick i kyrkan skulle man inte alls ha kunnat se att hon var en Kristi efterföljare. Jag är säker på att om jag hade träffat henne i parken hade vi kunnat prata trevligt. Jag är säker på att hon hade varit hövlig och artig. Jag är säker på att hon hade framstått som en god medborgare och en trevlig person. Men när det gällde att brinna för Jesus, dela evangeliet och tala om Guds ord visade hon sitt rätta jag.
Säger jag att man måste vara anabaptist för att komma till himlen? Absolut inte, men jag säger att vi måste lyda Bibeln och följa Kristus för att komma till himlen. De flesta som bekänner sig vara kristna är mycket trevliga och verkar gudfruktiga – ända tills man börjar tala om Gud.
När blev definitionen av en kristen ”en trevlig person” eller ”en god medborgare”? Är det allt som krävs numera – att bara göra som man vill, hitta en rolig kyrka som inte kräver något av en, skaffa ett bra jobb, gifta sig, få några barn och vips är man ”kristen”? Gud hjälpe oss!
När Jesus talade med en grupp människor om huruvida de var Guds sanna efterföljare eller inte, sa han: …Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen … Ni gör er faders gärningar … Ni har djävulen till fader… –Johannesevangeliet 8:39-44.
Har den sanna kyrkan sjunkit så lågt att den inte längre kan kalla saker vid deras rätta namn? Guds ord ger oss tydlig vägledning i frågan: Pröva vad som är behagligt för Herren. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar, utan avslöja dem i stället. Det är skamligt till och med att tala om vad de gör i hemlighet. Men allt som avslöjas blir synligt genom ljuset, för allt som blir synligt är ljus –Efesierbrevet 5:10-13.
Jesus säger: Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas –Matteusevangeliet 5:14. Avslöjar vi synd och villolära på samma sätt som ljuset avslöjar mörkret? Eller är vi alltför fästa vid ett bekvämt liv utan fiender? Vi behöver inte vara rädda för världen eller den falska kyrkan, för vi vet att vi har det de behöver! I åratal har de etablerade kyrkorna kommit allt längre bort från sanningen i Guds ord. Är vi rädda för att inse det? Är vi rädda för att skilja oss från dem? Kommer vi att stå upp emot det, som den tidiga kyrkan gjorde?
Det finns en anledning till att den protestantiske reformatorn Martin Luther dog i hat mot anabaptisterna: de förkastade hans tolkning av Skrifterna. Anabaptisterna var inte människor som visade anseende till personer. Deras enda vördnad gällde i stället Gud och hans ord, utan kompromisser. Det var därför de förföljdes. Det skulle ha varit mycket lättare för dessa gudfruktiga unga män att bara tiga och försöka komma överens med katolikerna och protestanterna, men de vägrade, och båda grupperna försökte utrota dem. Ändå levde de vidare och förtröstade enbart på sin Gud. När vi blev en del av Jesu Kristi kyrka, lovade vi då inte att fortsätta kämpa samma kamp – samma kamp som Jesus kämpade, samma kamp som den tidiga kyrkan kämpade, kampen mot den falska kyrkan? Eller har vi gått med på att komma överens för fredens skull? Det är ju trots allt bättre för affärerna, vänskapen och anseendet, eller hur?! Gud förbjude!
Vi kan leva ett liv som verkar vara utan synd och ändå leva i olydnad. Bibeln kallar oss till handling! Vi är kallade att vara ljus, vittnen, sträva efter gudsfruktan och leva rättskaffens – inte bara att sätta upp en fin fasad. Jag tror att det är detta som har blivit populärt i vår tid. Lögn, fusk, stöld och mord är sådant som till och med världen förkastar. Det är ”inne” att vara respektabel, ha en god försörjning och vara en skötsam medborgare. Men är det här en pånyttfödd troendes liv? Bör vi passa in i den amerikanska drömmen? Bör det enda som skiljer oss från den protestantiska kyrkan vara en huvudduk? Jag tycker att vi bör begrunda detta steg under bön – steget att sluta upp sida vid sida med den etablerade kyrkan.
Jag känner personligen många protestantiska kristna. Jag försöker inte säga att de är dåliga människor; många är goda människor. Men det är inte det vi talar om. Jag tror att vi behöver dra en gräns och hejda denna dragning till att ansluta oss till dem på ett sätt som innebär kompromisser. Låt oss se på bara några av skillnaderna mellan protestanter och anabaptister.
Krig
Kan man tro på krig och att döda sina fiender och ändå vara en kristen i Nya testamentets mening? De flesta protestanter stöder kampen för våra friheter och rättigheter. Många går så långt att de kallar anabaptister fega för att de inte strider.
För många år sedan samlades en grupp människor som bekände sig vara kristna kring den största bomb som någonsin tillverkats. Bomben skulle snart skickas till ett främmande land för att förstöra en hel stad; den var avsedd att döda allt i sin väg. Män, kvinnor och barn skulle alla dö på grund av bomben; det var planen. När gruppen samlades kring bomben började de be. De bad Gud välsigna bombuppdraget. Sedan tackade de honom för att det hade lyckats – nästan en kvarts miljon människor dödades.
Jesus kallar oss att älska våra fiender. Den här frågan skilde tydligt kyrkorna åt under de olika krigen. De flesta ”kristna” kyrkor i världen stödde sitt lands krigsinsatser. Anabaptisterna gjorde det inte, och de blev grymt förföljda för det. Kan vi alltså vara kristna och fortsätta stödja krig? Om vi stöder krig, var ska det då sluta? Kommer vi också att förbereda oss på att försvara oss själva och våra familjer mot våld och laglöshet? Den amerikanska kyrkan kallar det ”självförsvar”, att försvara våra familjer och vårt land, hjältemod eller tapperhet; Bibeln kallar det.
Underhållning
Det verkar som om de flesta kristna i Amerika inte har några problem med att se så många matcher och sportevenemang de vill. Film och tv finns i nästan alla hem. Det är vanligt att gå till stranden, kasinon och festivaler. Man lägger tusentals på stora jaktresor och dyra semestrar utan att tänka sig för en andra gång. Ärligt talat finns det egentligen inga gränser för vad en kristen i Amerika kan göra, så länge det känns rätt för honom eller henne. Jesus säger flera gånger att vi ska förneka oss själva. Det verkar som om vi letar efter varje tänkbar kryphål för att hänge oss åt alla de njutningslystna aktiviteter vi vill! Det är inte konstigt att kyrkan kämpar med pornografi och många andra köttets synder. När vi lär oss att förneka oss själva, ta upp korset och följa Jesus, då kommer vi att börja se en tydlig, påtaglig och stor åtskillnad mellan oss och vår tids etablerade kyrka.
Icke-anpassning
Det är vanligt att anpassa sig efter sin omgivning. Det är en anledning till att vi inte skickar våra barn till offentliga skolor. Jesus är också mycket tydlig med att vi ska gå ut från dem och skilja oss från dem, säga ”nej” till ond kommunikation och världens vägar och inte vara rädda för att identifiera oss med Guds folk. Det verkar nästan som om klädsel verkligen är det enda som skiljer många av oss åt, och även det håller på att förändras.
Älska inte världen och inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen – köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda – kommer inte från Fadern utan från världen –Första Johannesbrevet 2:15-16. Var finns människorna som hatar världen? Var finns människorna som vill vara så avskilda som möjligt? Var finns människorna som inte är rädda för att bli utskrattade? Var finns människorna som inte är rädda för att vara annorlunda? Åh, var finns Guds folk?! Om historien upprepar sig kommer det snart inte att finnas någon skillnad mellan kyrkan och världen. Åh, var finns männen?!
Jag har hört många anabaptister säga att de inte kan säga att de som går i den världsliga kyrkan inte är kristna; de vill bara inte gå i den riktningen. Är det sanningsenligt? Är det det budskap vi vill förmedla till våra ungdomar och våra barn? Jag tror inte det. Bibeln säger att få kommer att nå fram. Om vi för vidare till våra barn att den protestantiska kyrkan också är okej och att de bara gör saker annorlunda, då river vi ner allt som Jesus predikade. Vi säger att vi gör det vi gör, inte för att Bibeln säger det, utan för att vi själva bestämmer vad vi ska göra utifrån våra omständigheter och vad människorna omkring oss tycker! Det är inte konstigt att våra barn är mer intresserade av dagens moderna kyrka än någonsin – ingen gräns har dragits!
Det fanns en modern kyrka som fångade min uppmärksamhet. De verkade brinna för Herren! Pastorn predikade som en döende man. De var mycket angelägna om att nå de förlorade. Men det fanns så många bibelundervisningar som de helt enkelt ignorerade! Till slut tog jag upp saken med Herren. ”Vad är det som pågår här, Gud!” Det var som om Gud sa till mig: ”Vänta bara.”
Snart därefter fick pastorn lämna sin tjänst eftersom han hade haft en affär. Då blev allt klart för mig: man kan ha en trevlig kyrka, man kan predika ett gott budskap och hjälpa de fattiga, men om man inte är villig att lyda ALL undervisning i Nya testamentet är man inte en sann kristen och kommer inte att finna seger. Det är lätt att gå en bit på den kristna vägen, men det är inte lätt att sälja allt man äger, lägga allt på altaret och följa sin Mästare. Jag vet att detta är rakt på sak, men det är sanningen i Guds ord.
Jag talade med en ung kvinna i ett protestantiskt sammanhang som ville ge sitt liv åt Herren. Hon sa att hon var beredd att göra vad som krävdes, eller så påstod hon. Jag frågade om hon var beredd att lida för Jesus, om hon var beredd att skilja sig från sina gamla vänner, om hon var beredd att bli hatad av världen och vara annorlunda. Jag frågade om hon var villig att förändra sitt utseende. Det dröjde inte länge innan hon svarade chockerande eftertryckligt: ”Nej!” ”Jag vill börja gå i kyrkan, men inte allt det där andra.” Senare såg jag henne med sina vänner peka på mig och skratta. Att vara cool definierar inte en sann kristen, men att bli förkastad för evangeliets skull gör det.
Det här är en svår artikel att skriva. Budskapet är inte populärt och inte särskilt uppmuntrande. Men jag tycker att det är ett budskap vi måste begrunda i dag, inte bara för vår egen skull utan också för våra barns skull och för morgondagens kyrkas skull. Vi måste dra tydliga skiljelinjer utan att kompromissa. Vi måste ärligt pröva vår tids moderna kyrka mot Nya testamentets tydliga undervisning. Vi måste kalla synd för synd. Vi måste kalla olydnad för synd. Vi måste kalla kompromisser för synd. Vi måste återigen välja att lida tillsammans med Guds sanna folk. Det betyder inte att vi stöter bort människor eller uppträder obehagligt mot dem, utan att vi med kärlek i hjärtat och ett budskap på våra läppar pekar massorna till Kristus!
Jag skäms inte för Kristi evangelium. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken –Romarbrevet 1:16.
