Se, HERRENS härlighet visade sig i molnet –2 Mos 16:10.
Vilket märkligt fenomen denna koncentrerade massa av vattenånga är, som färdas över himlen ovanför oss. I ena stunden kan ett moln skänka så oerhörd välsignelse och hopp, medan det i nästa kan väcka gnagande ovisshet och till och med framkalla skärande rädsla. Moln var utan tvekan ofta välkommen skugga för trötta fiskares huvuden vid Galileiska sjön och en källa till hopp för den arbetande bonden. Hur ofta skingras inte dessa moln mitt på dagen och låter solens strålande strålar nå jorden. Och på kvällen bildar de den ogenomskinliga fonden för ett utsökt vackert silverfärgat streck.
Vi kan förundras över att se ett flygplan som väger över 700 000 pund lyfta med vingarna och sväva genom himlen, men ett moln kan bära miljontals ton vatten utan någon mänsklig inblandning. Moln bildas när fuktig, varm luft stiger till en svalare höjd och vatten kondenserar på mikroskopiska ”frön”, såsom damm, aska eller bakterier. Om det finns mer vattenånga än ytor där den kan kondensera, kan även iskristaller fungera som frön och ta upp fukt—Han binder in vattnen i sina täta moln; molnet brister inte under dem –Job 26:8. Till slut blir dessa frön för tunga för uppvindarna att bära, och då, se, är det dags för paraplyet.
För det uttorkade landet på Elias tid var det minsta av moln (som en mans hand i 1 Kung 18:44) svaret från den Allsmäktige: Han var åter beredd att välsigna sitt folk med regn. Men för andra, som Job och Jeremia, var molnet den yttersta symbolen för tvivel, förtvivlan och modlöshet. Förskräckelser vänder sig mot mig: de jagar min själ som vinden, och min välgång försvinner som ett moln –Job 30:15, och Du har höljt dig i ett moln, så att vår bön inte kan tränga igenom –Klag 3:44. Det är ofta under sådana påfrestande omständigheter som Gud väljer att dölja sig i ett moln. Då famlar vi genom den täta, olycksbådande dimman i sökandet efter ljusets väg, men finner den inte. I vår modlöshet kan vi längta efter en molnfri dags stråle, men den undflyr oss. Vi vet att Gud är mitt i dimman, men vi kan inte fatta honom eller se hans välsignelse. Han täcker ljuset med moln och befaller det att inte lysa genom molnet som kommer emellan –Job 36:32.
Varför skulle vår Gud, som älskar att umgås med oss, sina egna skapade kärl, välja att dölja sig i ett moln? Varför döljer han så ofta sin vilja för våra sökande och värkande hjärtan? Våra begränsade sinnen undrar ofta vilken härlighet som alls skulle kunna komma ur en Gud som tycks så avlägsen, och …vad skall detta slöseri tjäna till? –Matt 26:8. Även om vi aldrig skulle tro att det är Guds gudomliga plan att för alltid lämna oss i en dimmig dvala, kan det vara hans vilja för en tid. Liksom en vandring genom dödsskuggans dal kan en själ som har upplevt en period då vägen varit oklar formas till en evig karaktär. Vi vet mycket väl att de rättfärdigas väg är som gryningens ljus, som växer i klarhet till full dag –Ords 4:18. Ändå har de flesta av oss ibland upplevt den hopplösa dimma som omsluter vår nutid och vår framtid. Då möter vi mörker om dagen och famlar mitt på dagen som om det vore natt –Job 5:14. I vår bedrövade modlöshet kan vi lätt tappa Guds godhet ur sikte. Vår brist på tacksamhet leder säkert till en mängd andra frestelser, medan förtvivlans jätte reser sig över oss i ett försök att försvaga vårt motstånd mot synd.
Vi vet att Elia var en människa med samma lidelser som vi –Jak 5:17. Ändå är det få av oss som någonsin har upplevt en seger lika hänförande som hans när han triumferade över Baals profeter på berget Karmel. Men många av oss kan väl känna igen den modlöshet som följde när han kom till Horeb och tog in i en grotta där. Det är samma plats som berget Sinai, där den första stora bergsscenen öppnade sig inför oss i Skriften. Då var det Mose som mötte Gud i molnet. Lagen gavs, och Guds härlighet uppenbarades så underbart, att synen var så fruktansvärd att Mose sade: ”Jag är förskräckt och skälver” –Heb 12:21. Detta berg som man kunde röra vid var ett mäktigt och skräckinjagande berg, kantat av söndersplittrade mörka granittoppar och stränga åsar av obeskrivlig storslagenhet. Horebs djärva och fruktansvärda fasad reser sig i bister majestät från tolvhundra till femtonhundra fots lodrät höjd.
När Elias syn hade grumlats och hans ande sjönk till en bottennivå, svarade Gud honom på ett häpnadsväckande sätt—…Och se, HERREN gick förbi, och en stor och stark vind slet sönder bergen och krossade klipporna inför HERREN; men HERREN var inte i vinden. Efter vinden kom en jordbävning, men HERREN var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld, men HERREN var inte i elden. Efter elden kom ljudet av en stilla susning. När Elia hörde det, svepte han sin mantel om ansiktet och gick ut… –1 Kung 19:11–13.
På något sätt har vi kommit att tro att en omvälvande upplevelse är höjdpunkten av Guds påtagliga närvaro. Vi tänker oss att Gud var närmare Elia på berget Karmel än på berget Horeb. Det var Elias ”dag i solen” när han talade på berget Karmel. Han tillrättavisade folket och hånade profeterna. Han predikade frimodigt i Herrens namn och befallde folket att omvända sig från sitt dubbelliv. Men nu har hans röst tystnat och han lyssnar … lyssnar till den stilla susningen som ställer hans egna handlingar och ambitioner till svars. Om vi bara stannar upp och lyssnar, kommer minnet av våra bedrövliga misslyckanden därför att följa oss fram till vår Herres tröskel, i stället för att låta oss yvas över våra inbillade framgångar.
Detta är molnets välsignade tjänst. Ofta är det det redskap Herren använder för att föra oss till den plats där vi verkligen kan ta emot hans påtagliga härlighet i våra hjärtan. Det är inte de vita, fluffiga cumulusmolnen en ljum sommardag, utan snarare de platta och formlösa stratusmolnen som täcker himlen från öster till väster och fullständigt skymmer allt himmelskt solsken. De kan höljas över dagen mitt på ljusa dagen med ett förråd av dysterhet som går oss till märgen. Småsaker som andra dagar knappt påverkade vår inställning tycks nu torna upp sig som jättar framför oss. Vi kan möta händelser som vi vet ligger utanför vår kontroll, men våra sinnen vägrar finna ro. I sådana tider, om det råkar finnas en olycklig själ på andra sidan av vårt samtal som genomgår en liknande prövning, kan vi själva få erfara att …människan föds till möda, liksom gnistorna flyger uppåt –Job 5:7. Andra gånger kan vårt melankoliska lynne nöja sig med att dra sig undan och nära sig på vår egen isolerade självömkan och dimmiga elände.
Några vänder sig i sin desperation till läkemedel för sinnet och finner där en begränsad ventil för lindring. Men Gud har inte fört oss in i molnet för att vi ska söka hjälp hos läkare och psykologer. Molnets tjänst är att stänga alla andra utvägar, så att vi kan ta emot hela välsignelsen av hans tröst. Gud är villig att vi ska offra dagens skimrande solsken för fullheten av hans närvaro i morgon.
Ni vet ju inte vad som händer i morgon. Vad är ert liv? Ni är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner –Jak 4:14. Förr om åren har jag predikat över denna vers, förmanat människor om livets korthet och uppmuntrat dem att inte slösa bort sina år. Men jag hade helt förbisett dess grundval—ni vet ju inte vad som händer i morgon. Detta kanske verkar självklart för den som är ung i sinnet, men medan ålderns frukt fortsätter att mogna hos mig uppskattar jag allt mer de alldagliga och uppenbara talesätten. Vår moderna vetenskapliga värld jagar så ihärdigt efter kärleken till livet att den inte kan uppskatta det kärleksliv som föds genom lidande. De som förr i tiden led i köttet och upphörde med synden (1 Pet 4:1); jag ser ingen anledning till att de som upplever det svaga lidandet i ett förmörkat sinne inte skulle kunna få del av samma härlighet, om de bara håller ut och överlåter resultatet åt Gud.
Vi är ett högmodigt folk som förlitar oss på morgondagens förutsägelser. Vi inbillar oss att vi kan planera vår pension och schemalägga livets händelser in i minsta detalj. Väderprognoserna talar om morgondagens temperatur så att vi noggrant kan planera vår dag. Våra försäkringar försäkrar oss om att vi inte kommer att drabbas av framtida fattigdom. Våra frysar och bankkonton är tillräckligt välfyllda för att vi ska klara oss långt efter i morgon, och vi har vant oss vid att tro att vi …sitter som en drottning, inte är någon änka och aldrig ska se någon sorg –Upp 18:7. Men hjärtats sorg kan inte så lätt undanröjas med jordiska bekvämligheter. Vårt liv är en dimma (ett moln), eftersom vi …inte vet vad som händer i morgon… –Jak 4:14. Trots all vår teknologi kan vi fortfarande inte undanröja detta faktum. Här måste vi lägga åt sidan alla våra föreställningar, förväntningar och ambitioner om hur vårt liv borde vara och finna vår Gud i molnet.
Han döljer sin trons ansikte och breder ut sitt moln över det –Job 26:9. Vilken nytta gör det att molnet täcker Guds trons ansikte? Om det vore lätt att skåda skulle de flesta av oss nöja oss med att leva långt ifrån honom. Men på grund av den annalkande dimman måste vi komma nära för att uppleva hans fullhet. Hur tacksamma vi borde vara för att det är så, för hur förödande skulle inte vår andliga förlust vara om det inte vore så.
Om vårt självförsörjande liv alltid var sprudlande fullt och Gud var lätt att fatta, skulle vi förlora…
…Tron
Vi söker en garanti för att våra prövningar ska sluta lyckligt i alla sina dagar och att våra böner naturligt ska bli onödiga. I tro tror vi på Guds omsorg, men det faktum att vi inte vet vad en dag för med sig kräver att vi faller på våra svaga knän och ber. Det kan finnas mycket som gör det svårt för oss att lita på Gud, men den beslöjade morgondagen gör det lättare. Forskare har lagt miljoner på sina försök att kontrollera vädret. De har sått alla tänkbara molnfrön i luften i försök att framkalla regnmoln. Efter att ha granskat 40 års försök med molnsådd i ett område norr om Israel har forskare vid Tel Avivs universitet dragit slutsatsen att molnsådd faktiskt inte ger någon ytterligare nederbörd. Hur tacksamma vi bör vara. Ju mer vi kan kontrollera den okända morgondagen, desto mindre tro på universums Herre behöver vi.
Jakob lämnade en vredgad bror, en besviken far och ett brutet band till sin mor bakom sig, och mötte en helt okänd framtid. Detta är en del av stegen till tronen och stärker vårt engagemang för vår allsmäktige Gud. Nu vet vi till en del och ser till en del. Kanske ger denna bråkdel oss större inre rikedom än om vi förstod helheten fullständigt. Om vår framtid låg helt inom vår manipulerande makt skulle vi utforma en perfekt utopi, försedd med precis lagom många barn som lever i överflöd i det perfekta hemmet, försörjt av det perfekta arbetet och omgivet av perfekt beteende som är fullständigt sterilt och dött.
…Hoppet
Jag undrar om vi inser hur mycket vi har det oväntade att tacka för. Hebréerbrevets författare beskriver vårt hopp som …ett ankare för själen, tryggt och säkert… –Heb 6:19. Barn är lyckliga eftersom de har stora drömmar. Ofta är förväntan och planeringen inför en händelse nästan lika spännande som själva utflykten. Varje dag är ett ljust nytt fönster för det oförstörda, hoppfulla sinnet. Erfarenheter kan ofta föra oss till cynismens och bitterhetens rand när vi betraktar dem genom gårdagens besvikelser. När Jakob återförenades på ett underbart sätt med sin son Josef sade han ändå: få och onda har mina dagar varit. Även om det naturligt är så behöver det inte vara så. Paulus säger: …lidandet frambringar uthållighet, uthålligheten beprövad erfarenhet och den beprövade erfarenheten hopp –Rom 5:3–4. Om vi visste vad morgondagen bar med sig (både gott och ont), skulle hoppets livgivande kraft säkert avta. Eva låtsades att livet skulle bli bättre om hon bara kunde få mer kunskap. Men vilken välsignad förhoppning gick inte förlorad i hennes lystna strävan efter klarhet.
…Kärleken
Det finns en vemodig ömhet i kärleken som ingenting annat än ovisshet kan ge. Det är den ovissa förundran som omger en ung mans väg med en kvinna. Morgondagens okända faror driver en mor att älska och be för sina barn. Det är visionen om en ljusare morgondag för sin familj som får en far att arbeta flitigt varje dag. Där en man och hans hustru förenas i Bibelns enhet i det heliga äktenskapet är det mysterium som omsluter morgondagen som mollackordet i en stor melodi. Det talar med glädje om en antydd sorg och förgyller sorgen med en omgivande glädje. Skulle Jakobs sjuåriga väntan ha känts som några dagar om han hade vetat vad morgondagen skulle föra med sig? Om vi visste allt skulle kärleken vara alltför svår. Om vi visste allt skulle kärleken vara alltför lätt. Om vi visste allt skulle vi få krossade hjärtan. Om vi visste allt skulle vi vara oberörda. Med andra ord gör det oss starkare att inte känna till det värsta, och det gör oss ömmare att inte känna till det bästa. För i vår grumlade och förmörkade syn …blir dessa tre kvar: tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken –1 Kor 13:13.
Det är ingen tillfällighet att medan lärjungarna …såg på, lyftes han upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn –Apg 1:9. Därför bör vi inte bli förvånade om vi ibland kallas att lida den mentala påfrestningen och stressen av en dunkel och okänd morgondag. …Vad är ert liv? Ni är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner –Jak 4:14. En dag ska vi …se Människosonen komma i ett moln med makt och stor härlighet –Luk 21:27. Och det står också skrivet: Se, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom … Ja, amen –Upp 1:7.
