Nu är det vinter; den fallna snön
har lämnat himlen kyligt klar;
genom lövlösa grenar blåser den skarpa vinden,
och hela jorden ligger död och dyster.
Och ändå är inte Guds kärlek bortdragen;
hans liv i den kyliga luften andas;
hans skönhet målar den purpurröda gryningen,
och klär varje kvist med glittrande kransar.
Och fastän ute blåser den skarpa vinden,
och himlen är kall, och frosten bitande,
drar hemmet nu sin krets tätare,
och varmare glöder dess ljus inom.
O Gud, du ger vinterns kyla,
liksom sommarens glada strålar,
du omsluter oss varmt i din kärlek,
och bevarar oss genom livets vinterdagar.
