Gud, Krukmakaren, formar mig.
Vad för slags kärl ska jag bli:
Ett att bära i, förvara i eller dricka ur?
En lampa, en tallrik eller en diskho, månntro?
Lite ytlig är jag, det medger jag,
för jag fokuserar rätt mycket på mig själv.
Men här är en tanke,
jag är inte den enda krukan.
Runt mitt liv
finns många andra,
en make, en dotter
och några bröder.
Krukmakarens hand vilar också på dem,
gör var och en av oss till något nytt igen.
En annan kruka stöter till mig,
och nu har jag fått en liten bula på mig.
Jag stöter till en annan kruka,
och nu verkar den ha fått en spricka.
Tillbaka till Krukmakarens drejskiva vi går,
tills hans likhet åter framträder där.
Om det jag gör och det jag säger
förändrar hur andras lera formas,
då måste jag uppföra mig mycket varsamt,
så att andras krukor inte blir intryckta.
Gud vill ha användbara krukor,
sådana som kan uthärda elden.
Det handlar inte bara om mig eller dig;
Gud arbetar också med andra kärl.
av Elizabeth Rust
Den här dikten inspirerades av bibelstället i Jeremia 18:1-6.
