Närmare, min Gud, till Dig

Denna hymn anses allmänt vara en av de största hymner som någonsin författats av en kvinna. Den finns i nästan varje psalmbok eller sångsamling som ges ut idag. Denna hymnförfattare var en kvinna med stor ambitiös anda och livsglädje; en livfull, vacker och begåvad person, vars upphöjda karaktär alltid gjorde ett djupt intryck på alla som kände henne. Fastän hon hade ett fullt och produktivt liv, blev det kort, påskyndat av hennes ömtåliga och svaga konstitution. Denna hymns historia har rört många liv i tider av nöd och svårighet, inklusive döden. Den har använts av Gud för att föra människors hjärtan från deras nuvarande plågor uppåt, till de odödliga realiteterna bortom detta liv.

Sarah Flower Adam föddes i Harlow, England den 22 februari 1805, som dotter till Benjamin och Eliza Flower. När hon var fem år dog hennes mor i konsumtion, det som idag kallas tuberkulos. Sarah och hennes äldre syster Eliza ärvde också samma fysiska svaghet. Om hymnförfattaren citerar jag ur 101 Hymn Stories: ”Hon var även vida känd för sina många litterära bedrifter, även om hennes ömtåliga hälsa alltid var ett handikapp för hennes många ambitioner.”

År 1834, vid 29 års ålder, gifte sig Sarah med en framstående uppfinnare och väg- och vattenbyggnadsingenjör, John Brydges. Detta framstående par hade sitt hem i London, England under hela deras äktenskap, fram till hymnförfattarens död fjorton år senare 1848, vid den tidiga åldern 43.

Sarah och hennes äldre syster Eliza utgjorde ett framstående team inom musikens område—de skrev och tonsatte nya sånger. Den äldre systern var en skicklig musiker, och den yngre hymnförfattaren. En dag bad deras pastor, Reverend William Johnson Fox, dessa två exceptionella systrar om hjälp med sammanställningen av en ny psalmbok för hans församling. De ålades uppgiften, och snart var de flitigt sysselsatta med att hjälpa honom färdigställa sångboken. ”Tillsammans bidrog de med tretton texter och sextiotvå nya melodier.”

En dag när de två systrarna arbetade med uppgiften, bemärkte pastorn att han önskade att han kunde ha en hymn skriven för att avsluta en predikan han förberedde om berättelsen om Jakob och Esau. Eliza avbröt entusiastiskt, ”Sarah, det där är en utmärkt idé för en ny hymn till vår psalmbok. Varför skriver du inte din egen hymn om Jakobs dröm?”

”Utmärkt!” svarade pastorn. Senare samma dag, efter att ha ägnat mycket tid åt att studera Första Mosebokstexten, sugits in i atmosfären och känt den dramatiska rörelsen i denna gamla testamentliga berättelse, började Sarah skriva. Snart hade hon versifierat den fullständiga bibliska berättelsen till dessa fem strofer av den odödliga hymnen som fortfarande används idag.

Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!
fastän det må vara ett kors
som upphöjer mig;
ännu skulle hela min sång vara,
Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!

Fast som den vandrare,
som solen gått ner,
mörker ligger över mig,
min vila en sten;
ändå i mina drömmar skulle jag vara
Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!

Där låt vägen uppenbaras,
steg till himlen:
allt som Du sänder mig
ges i barmhärtighet;
änglar att vinkande leda mig
Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!

Då, med mina vakna tankar
ljusa av Din lovsång,
ur mina steniga sorger
skall jag resa Betel;
så genom mina plågor att vara
Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!

Eller om på glädjens vingar
klyvande himlen,
sol, måne och stjärnor glömda,
uppåt jag flyger,
ändå skall all min sång vara,
Närmare, min Gud, till Dig,
Närmare till Dig!

Denna stora hymn skrevs 1840 och publicerades året därpå i sångboken Hymns and Anthems sammanställd av Reverend Fox, hymnförfattarens pastor. Hymnens ursprungliga melodi var en komposition av Eliza, Sarahs äldre syster. År 1844 introducerade Reverend James Freeman Clarke hymnen i Amerika, men den blev inte allmänt känd förrän tolv år senare. Vid den tidpunkten förenades hymnen med nuvarande melodin ”Bethany” komponerad särskilt för texten av Lowell Mason, som ibland kallas den amerikanska kyrko- och skolmusikens fader. Andra hymner av Mason inkluderar ”From Greenland’s Icy Mountains”, ”When I Survey the Wondrous Cross”, ”A Charge to Keep I Have”, ”Joy to the World”, ”My Faith Looks Up to Thee”, och ”O Day of Rest and Gladness”.

Många mycket intressanta berättelser har dokumenterats i samband med användningen av denna hymn, och dess inverkan på dem som sjöng den eller hörde den sjungas. Vid Boston Peace Jubilee 1872, som hölls till minne av inbördeskrigets slut, sjöngs denna hymn, ”Närmare, min Gud, till Dig”, av 50 000 röster. År 1871 reste tre välkända teologer, professorerna Hitchcock, Smith och Park, i Palestina, när de hörde de svaga tonerna av ”Bethany” nå deras öron. Om denna händelse citerar jag ur A Treasury of Hymn Stories, ”När de närmade sig, till deras förvåning, såg de femtio syriska studenter stå under några träd i en cirkel och sjunga på arabiska ’Närmare, min Gud, till Dig.’ Professor Hitchcock sade efteråt att sången av den kristna hymnen av dessa syriska ungdomar rörde honom till tårar och påverkade honom mer än någon sång han någonsin hört tidigare.”

Under Johnstown-stadsöversvämningen den 31 maj 1889 (en tragisk katastrof som dödade över 2 000 människor) rusade ett olyckligt tåg in i de virvlande översvämningsvattnen. En ung kvinna, beredd att bli missionär och på väg till det fjärran öster, blev en av dem som fastnade i en järnvägsvagn som ställdes upp och ner. Utan hopp om räddning talade hon lugnt till den förbluffade folkmassan som stirrade hjälplöst på tragedin medan vagnen sjönk under det grumliga vattnet. Hon avslutade med bön och genom att sjunga ”Närmare, min Gud, till Dig,” där hon fick sällskap av den sörjande och medlidsamma skaran. Medan hon sjöng gick hon bort, och kom verkligen närmare sin Gud som hon älskade och önskade tjäna.

Sist men inte minst, under de tidiga morgontimmarna den 15 april 1912 väcker berättelsen om det stolta och olycksdrabbade skeppet Titanic återigen minnet av denna sång. Många överlevande som bevittnade denna stora tragedi har vittnat att hymnen ”Närmare, min Gud, till Dig” var den sista sång som spelades innan Atlanten vågor tystade henne för alltid—när orkestern spelade sjönk det stora fartyget och försvann i djupet och sände över 1 500 själar in i evigheten.

Avslutningsvis är det otroligt hur mycket musik och sång påverkar oss. Som vi sett i några av dessa berättelser, från lovprisning till fara, från tacksägelse till tragedi, från tillbedjan till de värsta katastrofer som människan kan uppleva, har Gud gett oss denna ovärderliga gåva i den tidlösa ägodelen i de gamla hymnerna. Må de aldrig tappa sin glans i våra liv eller i våra efterföljares liv, tills den sista dagen då tiden upphör att existera.