Ty Kristus sände mig icke för att döpa utan för att predika evangelium; icke i vishetens ord, för att Kristi kors icke måtte bliva utan verkan. Ty korsets ord är för dem som förgås en dårskap; men för oss som blifva frälsta är det Guds kraft. …det behagade Gud genom predikandets dårskap att frälsa dem som trodde – 1 Korinthierbrevet 1:17–21.
Den moderna kristenheten har vördnadsfullt antagit många av de enkla redskap som Gud använde för att föra in sitt Rike. Jungfrufödseln, den råa krubban och spjälkade lindplaggen har blivit suveräna monument som vi knappast skulle klara oss utan. Till och med den enkla åsnan uppskattas på långfredagen och det gamla, rustika korset har blivit en andlig emblem som man nominellt visar upp i halsband och utsmyckade predikstolsutsmyckningar. Medan människan förblir förälskad i evangeliets traditionella symboler, finns det fortfarande en absurd väg som Gud har valt och som blir alltmer föraktad.
I århundraden förkunnades evangeliet av dåraktiga och outbildade män (enligt deras elitistiska och intellektuella motparter). Den bibliska sanningen som talades i enkelhet var tillräcklig i sig för att Guds Helige Ande skulle använda den för att omvända syndaren. Även om det inte saknas predikan i våra dagar, verkar mycket av den vara av en annan sort än den ursprungliga form som Kristus gav exempel på. Om någon skulle ha varit kapabel att formulera ett praktfullt anförande på ett exakt filosofiskt språk, skulle det ha varit aposteln Paulus. Ändå vägrade han att predika evangeliet på detta sätt, …för att Kristi kors icke måtte bliva utan verkan – 1 Korinthierbrevet 1:17. Han predikade omsorgsfullt, för att framgången inte skulle tillskrivas konstnärlig kraft utan sanningen själv.
Paulus hade formats i judisk lärdom vid Gamaliels fötter och var förtrogen med både hebreiska och grekiska, men i att predika Kristi kors lade han sin lärdom åt sidan. Han talade evangeliets ord i ett språk utan mänsklig kraft för att äran som tillhör Kristus inte skulle överskuggas av hans egen personliga kraft. Ty säga de, äro hans brev tyngda och mäktiga; men hans kroppsliga närvaro är svag, och hans tal föraktligt – 2 Korintierbrevet 10:10. Det är här den moderna kyrkan har avvisat de enkla redskap som Kristus och apostlarna valde och i stället valt en väg som är mer accepterad i vår tid. Dagens effektivitet kräver en mer direkt väg mot målet, och om Bibeln inte förbjuder det, känner vi att det är vår rättighet att använda det.
Medan evangeliska filmer, musikaler och en mängd andra tvivelaktiga verksamhetsområden kunde nämnas, vill jag främst tala om det moderna inbjudningssystemet känt som "altarropet". Även om det ofta förknippas med de "gammaldags mötena" från de senaste två århundradena är det faktiskt modernt i och med att ingen hört talas om praktiken under nästan nitton århundraden. Evangelister som George Whitefield, Jonathan Edwards och till och med John Wesley kände inte till en sådan sed. Även Charles Spurgeon (hyllad som "Predikandets furste") kritiserade det starkt och vägrade att ta det i bruk.*
Sålunda ser vi att praktiken inte föddes i den apostoliska församlingen. Den finns inte i Jesu tjänst, hans apostlars arbete eller ens i kyrkan under den post-apostoliska perioden. Vi ser visserligen att Jesus och apostlarna bjöd in män och kvinnor att komma till Kristus och bli frälsta, men aldrig genom detta särskilda förfarande. Så varför har denna sed blivit ett så väsentligt verktyg i de flesta evangeliska och i många anabaptistiska kyrkor idag? Svaret — pragmatiska resultat. Omedelbart efter predikan sjunger församlingen en sång medan predikanten kallar människor att gå fram till auditoriets framdel (till "altaret") för att fatta ett offentligt beslut för Kristus. Frälsning erbjuds åt alla som vill komma fram och ta emot den. De som går fram får ofta personlig uppmärksamhet av en rådgivare som ber med dem och leder dem genom förbön och bekännelse.
Denna praxis var utformad för att uppmuntra beslut och uppnå resultat. Så skedde det. Och med små variationer spred sig den nya metoden med ökande popularitet genom Charles Finney, och senare Dwight L. Moody, och slutligen in i praktiskt taget all evangelikalism under 1800- och 1900-talen. Peter Cartwright, Sam Jones, R. A. Torrey, Billy Sunday, Bob Jones, Gipsy Smith, John R. Rice, Billy Graham och George Brunk använde alla metoden med imponerande framgång. Så blev inbjudningssystemet den accepterade normala praktiken och de som ifrågasätter det betraktas ofta som andligt excentriska.
Varför bör vi invända mot praktiken om Skriften inte förbjuder den? Svaret ligger i frågan om inbjudningssystemets lämplighet. Låt oss först notera att Skriften är rik på inbjudningar till frälsning. Sådana erbjudanden som Kom till mig, alla I som arbeten och ären betungade, så vill jag giva eder vila – Matteusevangeliet 11:28, och Om någon törstar, han komme till mig och dricke – Johannesevangeliet 7:37, är underbara erbjudanden om liv för dem som vill lita på Kristus. Apostlarna tvekar inte heller att utmåla Kristus som Frälsare för alla som ville lyssna till deras budskap.
De predikade obehindrat, Omvänd er därför och låten er omvända, på det att eder synder må blifva utplånade… – Apostlagärningarna 3:19, och …vi föreställer eder därför i Kristi ställe, att I bliven försonade med Gud – 2 Korintierbrevet 5:20. Och de vittnade …för judarna och också för grekerna omvändelse inför Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus – Apostlagärningarna 20:21. Med allt detta borde varje kristen inte bara instämma utan också glädja sig.
Slutligen, …tvinga dem att komma in, att mitt hus må blifva fullt – Lukas 14:23, är en annan bibelvers som skulle kunna användas till stöd för altarropets metod. Ändå säger detta inget för att stärka altarropets korrekthet. När vi granskar praktiken vid dess rötter kan vi inte annat än lägga märke till några brister:
…Utanför Bibeln
Detta är inget angrepp på de mångas frälsning vid sådana sammankomster. Änglarna i himlen gläder sig över varje syndares omvändelse oavsett hur han eller hon kom dit. Vi vill helt enkelt framhålla enkelheten i predikandets dårskap för att frälsa dem som tror. Altarropet används som ett särskilt tillägg till predikan för att ge skörd åt det som predikandets dårskap i sig inte skulle åstadkomma.
Altarropet fick sitt genomslag på 1830-talet med Charles G. Finneys predikningar som skrev: "En väckelse är icke ett mirakel, eller beroende av ett mirakel i någon mening. Det är ett rent filosofiskt resultat av rätt användning av de institutionella medlen." ** Vi kan inte beskylla alla som praktiserar altarropet för att tro detta, men det är avslöjande att predikanten som gjorde metoden populär synes ha liknat den vid en matematisk ekvation snarare än vid gudomligt ingripande.
När sanningen faller på en god och ärlig hjärtas jord tar fröet bokstavligen rot och bär frukt. Detta sanningsfrö behöver ingen konstlad utsmyckning. Det strålar med största majestät i sitt eget ljus och råder i världen genom sin gudomliga auktoritet. Det är en Andens uppenbarelse, utan behov av människors uppfinningar eller ingripanden. Den enkla predikan om en korsfäst Kristus är mäktigare än all världens retorik, filosofi och hjärtgripande metoder.
…Emotionell pådrivning
Altarropet kräver att en sökare lämnar sin plats och går fram för att få förlåtelse. Dessa inbjudningar föregås ofta av högst rörande redogörelser, sorgliga berättelser eller vittnesbörd som rör känslorna till fruktan, skuld eller ånger. Omgärdade av en svag sång från församlingen är känslorna färdiga att driva framåt. De som väljer att ångra sig på sin bänk utan att svara betraktas ofta som att de "missat en möjlighet".
Och dessa äro ock de som blivit sådda på stengrund; som när de hört ordet, genast taga det med fröjd; och hava ingen rot i sig, utan bestå ett tag; men när trängsel eller förföljelse uppstår för ordets skull, så förolämpas de genast – Markusevangeliet 4:16–17. Vi vägrar dra slutsatsen att alla som blev omvända under denna typ av tjänst äro hörande på stengrund. Ändå kommer den stora majoriteten av dem som taga emot det i en sådan upphettad emotionell miljö ofta att ha en mindre äkta omvändelse.
Jag hade en gång en entusiastisk kund i min verkstad som berättade att deras kyrka sponsrade ett nationellt evangeliskt arbete för att predika på den offentliga gymnasieskolan. "Det var över 400 beslut för Kristus!" Medan vi alla vill glädjas med änglarna, kan man inte undgå att fråga hur många av dem som fortfarande var kvar i församlingen ett år senare. Bristen på sann förpliktelse behöver kanske inte enbart tillskrivas användningen av altarropet, men vi kan vara säkra på att det frö som så snabbt spirar kommer att visa sig vid ett emotionellt inbjudningsankare. De som saknar rot vore bättre utan att ha svarat förhastat.
Omvändelser framkallade genom emotionella kanaler äro ofta tveksamma och övergående. Den Helige Andens tvingningar behöver varken mänsklig styrka, visdom eller ansträngning för att förmedlas. Väckelsemetoder såsom rop, öppet gråt, känslomusik och skildringar av sentimentala historier äro människans konstgjorda sätt att predika. Det återfinns också i många andra offentliga sammanhang som äro utformade för att framkalla ett specifikt förutbestämt svar från lyssnaren. Var och en av dessa inslag är ganska naturliga i mänskligt beteende och ibland kan linjen mellan vad som är acceptabelt och icke acceptabelt i predikan vara tunn. Stor omsorg bör iakttagas så att vi icke skapar ett emotionellt klimax och skymmer budskapet i en överdriven grad, så att makten blir av människor och icke av Kristus.
…Intrång på föräldra- och lokal kyrkoauktoritet
Barn äro ofta ett mål vid sådana tillfällen. De kunna känna skuld för någon barnslig gärning, men ett eldigt budskap följt av emotionell vädjan kan vara mycket omskakande. Detta är tillfällen då en förälder borde tala till sitt barns hjärta och knyta an på ett andligt sätt. Istället blir barnet ofta förflyttat fram och får en kyrkorådgivare som skall taga emot deras bekännelse.
Jag känner en kvinna vars far var en kringvandrande evangelisk predikant. Hon påstår att hon svarade på altarropet "hundratals gånger". En ledig och ärlig bedömning skulle visa att medan altarropet kan inleda många uppriktiga omvändelser, tjänar det lika väl till en mängd förhastade beslut och pressade förpliktelser. Detta lämnar ofta många ostadiga själar i andlig instabilitet och i kamp med brist på visshet om frälsningen i åratal framåt.
Ty om I haven tio tusen undervisare i Kristus, så haven I icke många fäder: ty i Kristus Jesus födde jag eder genom evangeliet. Därför bönfaller jag eder: vare I mina efterföljare – 1 Korinthierbrevet 4:15–16. Gud har ordnat fäder och mödrar för att föda sina barn, både fysiskt och andligt.
Varen I mina efterföljare, såsom jag ock är Kristi – 1 Korinthierbrevet 11:1. Den skicklige kringvandrande evangelisten har ingen avsikt att avla andliga barn och göra efterföljare av sig själv. Detta lämnar han åt andra, ty han har funnit sin nådegåva i att få människor att fatta beslut.
Och vi bönfalla eder, syskon, att känna dem som arbeta ibland eder och som hava över eder i Herren, och som förmana eder; och att anslå dem mycket i kärlek för deras gärnings skull… – Första Thessalonikerbrevet 5:13. Men det skall finnas en gudagiven lojalitet mot de andliga fäder som arbeta ibland oss och föda oss bortom de många lärare på livets väg. Den samtida framväxten av tusentals "hit and run"-tjänster bör oroar oss.
Medan offentlig bekännelse av synd uppenbarligen är en viktig lära i Kristus i samband med frälsningen, höra dessa bekännelser hemma i händerna på de andliga myndigheter som kunna urskilja situationen och hjälpa själen att gå vidare genom morgondagens frestelser. När de som känna den nyomvända äro personligt engagerade, kan en mer grundlig och ärlig prövning användas för att frambringa en uppriktig omvändelse. Detta skall lägga grunden för det djupgående arbete som kräves för att lägga grunden på Klippan och upprätta själen, både i hemmet och i församlingen.
…Konstruerad tro
När människor ständigt utsättas för väckelsesammanhang finnes ofta en outtalad förväntan att mötena äro platsen att göra affärer med Gud. Detta tenderar att förväxla "frälsande tro" med en "räddande handling". Betoningen på att "komma fram för att taga emot Kristus" förvirrar trons mening. Kristus är den starka trösten, till vilken vi … hava flytt till tillflykt för att taga fast vid det hopp som lagts fram för oss: vilket hopp vi hafva såsom en själens förtöjning, säker och stadig… – Hebreerbrevet 6:18–19. (min kursivering)
Kristi inbjudan att …Kom till mig… – Matteusevangeliet 11:28, bör aldrig förväxlas med att "komma till altaret" (att gå fram). Predikandets dårskap är inbjudan, och "Kristus" är målet. Orationens kraft skall icke ligga i predikantens dynamik utan i budskapets sanning. Vi bliva såsom pappersfigurer, utan någon kraft alls i oss. All kraft måste komma uppifrån; alla metoder som användas måste också komma uppifrån. – Watchman Nee ***
Anden blåser vart han vill… – Johannesevangeliet 3:8, likaså den Helige Ande, och predikanten måste vara nöjd med det. Jag litar på att många som hålla altarrop hava de bästa avsikter och icke vilja kringgå Anden. Men de flesta verk som åstadkommas i emotionens höjdpunkt hava en stark tendens att vara felaktiga. Så kommer då tron av hörseln, och hörseln genom Guds ord – Romarbrevet 10:17.
Endnotes:
* “Charles Spurgeon, väl känd för sina evangelistiska gåvor, vägrade bestämt att införa bruket av altarrop och kritiserade det skarpt. Han såg altarropet som en metod att tvinga fram beslut som resultat, men han erkände dess möjliga missbruk och faror.” Altar Calls – Bill Brenner
’Jag skulle vilja gå in i frågarummet.’ Jag vågar säga att du skulle vilja det, men vi äro icke villiga att smickra folkets vidskepelse. Vi frukta att i dessa rum bli män uppvärmda till en fiktiv tillit. Mycket få av de så kallade omvända från frågarummen utvecklas väl. Gå till din Gud genast, där du nu är. Kasta dig själf på Kristus genast, innan du rör på en tum!’ - Pleading and Encouragement – Charles Haddon Spurgeon – 17 aug 1841
** What A Revival Of Religion Is – Charles Grandison Finney – The Belknap Press Of Harvard University En "Väckelse av religion" förutsätter ett avfall. Nästan all religion i världen har frambringats av väckelser. Gud har funnit det nödvändigt att utnyttja människans upphetsbarhet, för att framkalla kraftiga upphetsningar ibland dem, innan han kan få dem att lyda. Människor äro så slöa, det finns så många ting som föra deras sinnen bort från religionen, och som motverka evangeliets inflytande, att det är nödvändigt att höja en upphetsning bland dem, tills tidvattnet stiger så högt att det sveper bort de motverkande hindren. De måste bliva så upphetsade att de bryta över dessa motverkande inflytelser, innan de vilja lyda Gud.
*** Spirit Force vs. Psychic Force – Watchman Nee
